I hjortronskogen doftar det av barndomens somrar.
Då gick jag längs den ringlande stigen ner mot sjön och båthuset. Där plockade jag de hjortron jag hittade och stoppade direkt i munnen.
Nu plockar jag inte längre hjortron där. Huset och stigen och båthuset är sedan länge sålt.
Nu går jag längs andra stigar med hinken i hand och näsan i hjortrondoften när jag träffar en man med vitt hår och en golden retriever i band.
- Roligt att se att det är andra ute, säger han.
- Ja detsamma, svarar jag och kommer ihåg paret jag träffade i hjortronskogen förra året. De revirpinkande som sa: Vi brukar vara ensamma här!
- Är det blött? säger jag.
- Va sa du?
- Är det mycket blött? säger jag lite högre.
- Ja, det finns en del, säger han och tittar ner i sin hink.
- Va bra! Då går jag lite längre in, säger jag riktigt högt och hoppas att det når fram.
Jag hälsar på hunden som med sin våta päls svarar på den fråga jag ställde. Det är riktigt blött i skogen.
Det klafsar om mina stövlar när jag letar mig in bland hjortronbladen. På avstånd kan jag höra det dova dunset när ett hjortron landar mot bottnen i mannens hink. Efter ett tag upphör det. Nu har han fyllt botten tänker jag.
I min hink dunsar det fortfarande när jag släpper ner ett saftigt hjortron, men det tänker jag, hör inte han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar