En välordnad människa

Idag dammsög jag i enlighet med min nya plan att leva ett välordnat liv. Städning på fredag.
Lite varstans låg flugor. Tidigare har de surrat runt ansiktet, över maten och satt sig med kalla fötter på min arm. Nu hade de surrat färdigt.
Och i enlighet med min gamla beprövade plan så blev jag en smula existentiell på fredagen och tänkte på våra liv som flugornas. Att vi surrar omkring ett tag och sedan dör vi. Och att det inte är mer med det. Förhoppningsvis har vi under den tiden hunnit älska några gånger, bli sårade, befunnit oss i stormens öga och stått utanför och tittat in. Allt i olika doser beroende på hur var och en av oss är beskaffade.
Jag funderade på vilka människor i mitt liv som upplevt mig som en störande fluga runt huvudet och vilka som låtit mig slå mig ner på deras arm trots kalla fötter?
När jag dammsugit upp flugorna och hittat en klämd under en tomat var min nya plan fullbordad; Jag är härmed en välordnad människa. För den här veckan iallafall.

En förtrolighet

Jag ska berätta något för dig. Jag ska varken lägga till eller dra ifrån. Om du kunde höra min röst istället för att se berättelsen i skrift skulle du höra hur jag lägger ner rösten och kryper närmare som för att dela en förtrolighet. Och det är just vad det är, en förtrolighet men inte en hemlighet. Det är en berättelse om vad jag älskar.
Så här går den:
Det är morgon och höst. Dimman ligger tät. Krispig kyla samsas med fuktig luft. Det är en morgon i förväntan. En morgon som kommer att övergå i solig dag. Där rönnens bär lyser röda. Där lönnens krona skiftar färg och silar solljus. Där skogen är full av bär och frihet - att ströva omkring, att lägga sig i mossan och titta upp mot himlen, att lämna sina bekymmer om man har några, att släppa ner andningen i magen och axlarna mot jorden, och att fylla hinken med lingon. Veta att vinterns syltbehov är tryggat.
Det är en morgon som övergår i dag som övergår i kväll. Och när man anar att den krispiga kylan är på väg att avlösa dagens solvärme tas potatisen upp, dras morötterna ur jorden och vaxbönorna plockas av sina hängen. Det får koka och äts så med smör, och lax som simmat i älven. Så småningom paj på blåbär från skogen.
Och sedan kommer mörkret. Det kikar in genom fönsterrutorna och när du kikar tillbaka är höstfärgerna utsuddade. Till imorgon. Solen från tidigare har satt bo i huden, värmer trots nattluft. Eventuella bekymmer har skogen tagit om hand.
Så enkel är min berättelse att jag varken behöver dra ifrån eller lägga till för att beskriva vad jag älskar.

Utsnitt Sverige

Framför en valaffisch står en liten dam. Hennes ansikte är vänt uppåt, hennes ögon möter Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons. De ler mot damen. Damen ler tillbaka. Hon ser mig komma och säger: "Vackert! Ett vackert par." Jag stannar till och hummar till svar, kommer inte på något annat att säga, är oförmögen att se på någon politiker på det sätt damen gör. Betraktar hennes glittrande ögon. Kanske ser hon i bilden hur det förlorade folkhemmet skall komma åter. Kanske lägger hon sitt hopp i deras ögon och leenden. Kanske är inte hennes beundran av det politiska slaget, möjligen har hon en gång känt Löfven när han växte upp i de här trakterna. Kanske är det stolthet som lyser i hennes ögon, över att den lilla pojken blivit stor. Hennes läppar är målade i samma nyans som partisymbolen. Jag går vidare medan damen står kvar. Mellan henne och ingången till affären sitter en tiggare.

Berättar-/Teaterfestival

Prick till prick

I kökstaket finns prickar av något som en gång skvätt. De har ätit sig fast i de porösa plattorna. Med ögonen och tanken drar jag streck från den ena fläcken till den andra, ritar ett osynligt prick till prick. Slipper följa siffror och kan skapa vilken bild jag vill.
Likadant är livet. Jag följer färre och färre numrerade punkter och av andra utstakade vägar. Omformar bilden av hur jag vill leva. Konstaterar att jag inte längre har något att bevisa utan bara vill vara.