Det bidde en tumme...

Den här veckan är allt som i den där gamla berättelsen som jag inte ens kommer ihåg hur den går, bara att planen var att göra ett stort plagg men att det slutar med en tumme. Jag tror att det är någon som går till skräddaren för att få något uppsytt men när han kommer tillbaka ber skräddaren honom om mer tid, och varje gång har plagget krympt till något mindre. Är det någon som kan den får ni gärna dela med er?.
Den här veckan susar det i huvudet av tankar och projekt ligger travade i högar, men inget blir mer än en tumme. Det fina är att jag tycker att det är helt okej. Att jag vet att det en annan gång slutar annorlunda, att jag besitter kapaciteten att sy plagget och framförallt att jag fortsätter försöka. Jag behöver bara kliva bort lite och sitta och värma tummen en stund med det som faktiskt har blivit.

Fällkniven, den schweiziska armékniven och det brutna bladet

Det började bra med fällkniven. Ligga på rygg, dra upp ben och armar, magen får jobba. Det gick fint! Ett tag. Sedan började jag så smått likna en schweizisk armékniv eller vad de heter( och hur det stavas?). En sån där med korkskruv och sax, nagelfil och såg, konservöppnare och ja, kniv. En sådan med alla delar utfällda samtidigt åt olika håll förvandlades jag till efter ett tag då benen och armarna spretade ut från bålen som låg på mattan och kämpade med att se ut som en fällkniv igen. Mitt huvud låg och tänkte att min kropp var en oformlig massa kött medan mina öron tog in ledarens hurtiga "Kom igen nu! Lite till! Tempo! Det här klarar magen!"
Och så idag, andra dagen efter mitt fall från fällkniv till universalverktyg utan användningsområde liknar jag mest en kniv med brutet blad. När jag suttit ett tag har jag svårt att räta ut kroppen för magmusklerna säger ifrån och att skratta är inte att tänka på förstås. Men naturligtvis kommer jag nu att viga mitt liv till att bli fällkniv tills magmusklerna är hårda som stål och sinnet skarp som en nyslipad egg.

Zzzzz...

En kvinna berättar att hon kan somna i stort sett när som helst. En annan kvinna avundas henne den förmågan. Den första kvinnan meddelar att det inte alls är så praktiskt som den andra kvinnan tror. Hon talar om att hon någon gång blivit lämnad och vaknat upp i en lokal tömd på folk. Sedan lägger hon till att hon i varje fall inte skulle kunna sova en hel natt på den plats som hon fallit i sömn eftersom maken framemot sena kvällen skulle börja sakna bilen.

Trettitre

Idag fyller jag trettiotre och har fått fantastiskt fina presenter. Bara sådant som är jag och inget överflöd, precis som jag vill ha det. Presenterna har haft vackra färger eller smakat gott och har verkligen givits till mig med hjärtat, från hjärtat. Och finns det något jag uppskattar mer än allt annat så är det människor som tänker med hjärtat.

Den tysta bortvändheten

Jag läste Ett stråk av sorg av frk.Frida Fortissima där hon skriver att orden är utan verkan i sorgearbetet och hon har så rätt. Det finns inget man kan säga för att det ska göra mindre ont, kännas mindre tungt. Det finns ingen tröst att skänka. Men man kan bry sig om. Man kan se. T ex kan man säga "Jag vet inte vad jag ska säga.." eller standardfrasen " Jag beklagar sorgen". Det går att lägga en hand på axeln på den sörjande eller krama om den.
Det värsta är inte de osäkra, stammande meningarna eller ens när något låter plumpt och malplacerat. Det är medmänskligt. Det värsta är den tysta bortvändheten. Den när människor byter sida för att slippa möta den sörjande på gatan. Den när människan som alltid brukar hälsa plötsligt är djupt inbegripen i ett samtal med någon annan och sedan hastigt skyndar iväg utan att se.
Vår familj har varit relativt förskonade från detta beteende i samband med min pappas bortgång. De flesta i vår närhet har visat medkänsla och deltagande och inte värjt för det svåra men väninnor till min mamma har upplevt att människor går omvägar för att slippa handskas med en människa i sorg.
Detta gör mig ont. När någon har mist sin livskamrat efter femtio år tillsammans så är den personen redan tillräckligt ensam. Den personen behöver inte mer ensamhet. Den behöver att människor ser, av respekt för den människa som gått bort och deras gemensamma liv.
Jag hoppas innerligt att jag aldrig behandlat någon på det viset. Jag kan förstå att det är jobbigt, att man inte vet vad man ska säga, att man funderar på om det är bäst att inte nämna något eller att ta upp det. Jag kan förstå och också känna den osäkerheten men som sagt; Det spelar ingen roll vad du säger för inget kan förändra något, döden är definitiv, därför är det inte av så stor vikt vad du säger bara att du säger eller visar att du ser.

Medicin mot frusen själ

Det har flyttat in en kyla i min kropp.
Jag fryser ända in i märgen
och ut i fingerspetsarna.
Jag kurar ihop och
bygger bo under yllefilten
Jag lindar fingrarna runt en
varm tekopp
och njuter av hur
ljumma klunkar värmer halsen.
Jag tänker på sådant som gör mig varm,
oväntade små saker som skapar leenden
vänligheter där man minst anar 
Sådant tänker jag på
och tinar upp.

Istiden

Nu är det den där tiden igen. När ett tunt lager is lägger sig över vindrutan och mörkret lägger sig över bilen och gömmer isen från ögonen. Maskerar den till fukt. Man blir varse den först när man färdats en bit och upptäcker att vindrutetorkarna går bet. De dansar över den glatta ytan. Man sätter igång fläkten som blåser kalluft i början av färden, som får glaset att imma igen och försvårar sikten ytterligare.
Nu är den här. Den där tiden då man måste stanna bilen efter några tiotal meter körd sträcka, där man tror sidan av vägen är eftersom man inte riktigt ser och lika gärna kan stå mitt i eller på väg mot diket, och gå ut och skrapa rutan medan man tänker: Varför lär jag mig aldrig?

Anonymskap

Ibland blir det bara för mycket utan att det är något särskilt alls. Ingen hyperstress eller tidspress. Inga konflikter att reda ut eller ställningstaganden som avkrävs. Bara ett stort behov av avskiljdhet. Av att få vara i fred. Att såsa runt i raggsockor och gå promenader utan mål. Låta en tår rulla nerför kinden om det behövs. Låta ett skratt tillra fram över läpparna om det behövs. Stänga av sorlet, andas och vara tacksam över att slippa vara kändis.

Chokladbollsbegäret

Jag tillhör den del av mänskligheten( jag är säker på att det finns en sån del) som aldrig växer ifrån chokladbollseuforin. Jag tycker att chokladbollar är det bästa som finns i kak/godisväg. Jag tillhör den skara människor( nog måste det finnas en sån) som äter upp iallafall en tredjedel av smeten innan den ens hinner bli bollar. Och så för några helger sedan var en kompis på besök. Vi bakade en kaka till efterrätt och hon säger: " Nog är det ändå så att smeten är godast!" Och där var det, svaret på varför chokladbollar tillhör eliten bland bakverk med sin enkelhet; smeten och bollen är samma sak! Den genomgår ingen process, ingen värmebehandling, den bara förfinas till små bollar och garneras med vad man nu vill garnera med.
Detta måste firas! med havregryn, kakao, smör, kaffe, vaniljsocker, socker härligt ihopgeggat.

Obs! Detta är en reflektion över nödvändigheter i livet. Jag har alltså inte för avsikt att omskapa bloggen till en bakblogg. Kanske till besvikelse för vissa och till lättnad för andra.

En liten fågel

En liten fågel väcker mig om morgonen.
Den knackar med näbben mot fönsterblecket
eller mot balkongräcket.
Den säger mig: Det är dags att stiga upp! En ny dag börjar.
Jag smyger upp
tyst på tå
och kikar genom hålet i rullgardinen
Jag kan inte motstå
mot fågeln är sömnen chanslös.
Ibland sitter den där
med huvudet på sned
på fågelvis.
Ibland har den hunnit därifrån,
kanske skrämts bort,
tills nästa morgon
som den tycker att
jag sovit tillräckligt länge.

Att söka sig till utkanten

Jag har alltid sökt mig till utkanten
alltid trivts bäst där
med en lagom dos längtan efter samhörighet
men redo att fly så fort allt blir för likriktat.

Jag har alltid velat ha möjligheten
att kliva ur och slå mig lös
kunna gå ut och titta in
eller bara gå ifrån
och inte sitta fast.

Jag är mycket tacksam mot de människor
som låter mig vara sådan
som lärt mig att utkantsskap inte
behöver betyda utanförskap
att jag inte behöver välja
mellan det
och samhörighet

utan att båda kan existera samtidigt.

Höst. Regn.

Löven liknar polentagröt
där de ligger på vägen
uppblötta av regnet.

Hästarna har regnkappor
och nedböjda huvuden
i sina hagar.

Motionären duschas
av bilen som klyver en vattenyta
nära trottoaren.

Fast i bloggosfären

Bloggosfären är full av kreativa människor. Jag tittar runt och blir inspirerad, får den ena idén efter den andra. Nya projekt; pyssel, skrivande, reflekterande och tyckande, mat och bak, foton med vackra färger. I mängder. Enda problemet är att jag aldrig hinner påbörja de kreativa eskapader jag inspirerats till eftersom all tid går åt till att klicka sig vidare från en blogg till en annan. Längre och längre in i blogguniversum...