Igår drabbades jag av en näst intill obetvinglig lust att släppa fram min inre Thorsten Flinck-person. Den där som får människor att skruva sig lite obekvämt i sina stolar. Jag kämpade hårt för att inte låta den välla upp till ytan och punktera idyllen.
För bara för att jag ibland upplever det som att jag är vilse i en sockervadd och bara möts av kladdigt spunnet socker, där det enda sättet att ta sig ut är att tugga i sig skiten och bli illamående. Bara för att jag tänker så så behöver jag ju inte förstöra för dem som gillar sockervadd.
Det behöver jag ju inte, för de kommer ändå att få karies!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar