Kvinnan i systembolagskassan ber om legitimation. Hon måste ha missat mina två grå strån på huvudet och min bekymmersrynka mellan ögonbrynen. Kanske fäste hon sig istället vid ungdomsfinnarna som i min släkt aldrig verkar avta och vid min irrande blick. Jag tittar på henne, jag tittar på displayen med priset, jag tittar mot kortbetalningsmakapären. Säkert ger det ett ganska osäkert intryck och jag är osäker: "Vad sa du att det blev? säger jag och tittar en gång till mot priset som står skrivet med grönt i det svarta fönstret medan jag bläddrar i plånboken. Hennes ögon lämnar mitt körkort som talar om att jag är trettitvå och får handla vin om jag vill och tittar mot priset.
-"Alldeles för lite" säger hon och sträcker ut en hand som vant greppar tag om flaskhalsen.
Hon tänkte ta betalt för en flaska istället för två. Om jag inte sagt något hade jag gått därifrån med känslan av att både vara yngre och rikare än vad jag nu lämnade lokalen. Istället gick jag ut i solskenet med mina två grå strån spretande som antenner på huvudet och vinflaskorna klirrande mot varandra i påsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar