Joråsåatt

Att vänta på att snickaren ska dyka upp är lite som i den där låten med Looptroop...

Jaha, nähä
jaha, nähä
u-hum
jaha, nähä
jaha, nähä
u-hum
jaha, nähä
jaha, nähä

...och sedan är han plötsligt på plats och man har en altandörr!

Joråsåatt, joråsåatt!!

Ljudet av regn

Jag tycker om att ligga i sängen under snedtaket och lyssna till regnet mot takplåten och utanför fönstret. Det påminner mig om sovstugan hos mormor, den lilla före detta snickarboden som värmdes upp av gjutjärnskaminen prydd med en uggla. I sovhusets sängar kunde man också ligga och lyssna till regnet utanför, där hördes det ännu tydligare. Jag tänker på den tiden, på min uppväxts somrar, jag tänker på spindelnäten och den lite unkna lukten i sängkläderna som legat orörda under vintern, hur vi hängde ut dem på vädring och sopade bort spindelväven. Jag tänker på hur sjön glittrade och hur gräset var daggvått och kyligt mot fötterna om morgonen när jag sprang från sovhuset till bostadshuset för att äta frukost. Jag tänker på att mormor åt småkakor till frukost och hur vi borstade tänderna ute på bron till tvätthuset, utom mormor då som hade sina i ett glas på sängbordet. Jag minns lukten från vattenvärmaren i tvätthuset och hur skönt det var att gå in där om man var lite frusen. Jag minns ljudet från veven i brunnen när vi halade upp hink efter hink och minns det isande vattnet när man hällde det från brunnens hink till en annan och alltid lyckades spilla på foten. Jag minns boken om mannen som levde med grizzlybjörnungar, hur jag sträckläste den och hur vi förgäves letade den när den en sommar var försvunnen och inte längre låg kvar på den gula vaxduken i sovhuset. Jag tänker på myggspiralerna, bäckoljan och det fräsande ljudet när de små rackarna fastnade i den elektriska myggfångaren. Jag minns de små suddiga svarta plumparna mot de blå ljuspelarna, myggliken. Jag minns den blandade känslan av att det var orätt och synd om dem med känslan av hur skönt det var att slippa iandet från myggen i mörkret och veta att när det tystnade satt de troligtvis på mig. Jag minns lukten av blöt hund blandad med vedervärdiga fisar från golden retrievern som sov på en sliten ryamattan i sovhuset.
Allt det tänker jag på när jag ligger i sängen under mitt snedtak. Jag tänker på gårdagens tv-program där den fantastiska Malala Yousafzai säger att hon tror att man måste lämna saker bakom sig för att gå vidare på frågan om hon saknar sitt hemland. Jag tänker på hur man lämnar och går vidare men hur man alltid bär med sig det som varit och på hur det formar en människa. Det tänker jag på medan morgonljuset tar över efter natten och släcker de självlysande stjärnorna i taket.

Hemligheternas ask

Hon var som en Pandoras ask fast omvänt. Till henne delgav de alla sina hemligheter. Hon emottog dem, en efter en och förslöt med locket så att hemligheterna bevarades. Det var inte all världens olyckor de avslöjade men trots allt något som höljdes i skuggorna. Något de inte kunde berätta för vem som helst.
I myten om Pandora finns hoppet gömt på botten, fortfarande instängt när olyckorna härjar i världen. Tills Pandora återigen öppnar asken och befriar det. Ut hoppar en liten fågel som blir talesättet att "hoppet är det sista som lämnar människan".
Men i hemligheternas ask finns ingen liten fågel, för ett annat talesätt lyder att det är små fåglar som viskar i ens öra och har de gjort det, då är risken mycket stor att snart hela världen vet det som var ämnat för en.

Spegel, spegel på väggen där...förtälj mig inte vem jag är...

Han hade nått högt upp i rövslickeribranschen
Var ansedd och högavlönad
hade pensionsförsäkringen säkrad
och foton av sig själv med viktiga personer
Men han kunde inte se sig själv i spegeln
utan alkohol i kroppen
inte somna gott om kvällen
utan att bedöva tankarna,
svälja ner självföraktet
Hans hudton började alltmer likna
kavajens gråhet
hans ögon alltmer den genomskinliga spriten
Men han vände spegelglasen mot väggen
klistrade på ett leende
stack ut tungan
och fortsatte med skarp andedräkt
att klättra

Den pedagogiska tepåsen

Ibland är livet självt så förunderligt pedagogiskt. Som härom kvällen då Yogitepåsen förkroppsligade( om nu förkroppsliga är rätt ord för en tepåse, måste väl vara bättre än personifiera iallafall) sitt eget budskap genom att klistra det mot kompostlådelocket där den låg instängd och omgiven av diverse matrester.

Blåbärssoppan

Hon hade tagit som uppgift att rädda honom
som så många kvinnor före henne
i varierande situationer och tider
Hon tyckte sig se det illavarslande mönstret
i hans gärningar
med klarhet
Hon tyckte sig besitta de förmågor
som kunde få honom ur spår
och i spår
Hon tyckte sig vara blåbärssoppan som gav näring
i spårbytet
men fick se sig förbiåkt
med muggen kallnande i handen.

Supermegaultrapower

När jag var liten hade vi ett tag något slags rullband hemma. Jag vet egentligen inte vad det var till för men jag brukade använda bandet när jag lekte affär. Det bestod som jag minns det av två cylindrar med ett tyg emellan och en vev som man handdrog för att få bandet att löpa. Alldeles nästan precis som ett riktigt i affären, fast färggladare och mindre automatiserat. Jag tror att det slängdes till slut för att det inte alltid fungerade så bra och till skillnad från riktiga i affären så var det inte riktigt spänt utan svankade när man lade på något tungt.
Jag kom att tänka på det idag. Minnesbilden av hur jag vevar ståendes på gräsmattan en somrig dag med löpande bandet på kanske ett trädgårdsbord. Jag ser hur det svankar på mitten men balanserar varan i min låtsasaffär.
Det är en bild av något som gått förlorat men också en bild av var jag befinner mig nu. Jag liknar det löpande bandet, det som går lite halverst, som svankar och svajar. Jag tror att jag varit det löpande bandet så som det fungerar på affären och i fabriken allt sedan förra hösten. Aldrig har jag gjort så mycket och haft sådan kraft, tills nu, denna höst, när superultramegapowern tagit slut och jag får handveva mig själv.

Om jag bara orkade litegrann

Om jag bara orkade
skulle jag dra mig upp
i sittande ställning
och kanske måla
litegrann

Om jag bara orkade
skulle jag greppa penna
eller dator
och skriva ett mästerverk
litegrann

Om jag bara orkade
skulle jag hämta polygripen
eller en rörmokare
och värma upp elementet
litegrann

Om jag bara orkade
skulle jag lyfta det
tredubbla täcket med yllefilt
och slänga benen över sängkanten
litelitegrann

Månskensbonden

Den växer sig starkare och starkare för var dag som går
den oförlösta bonden
Det tar sig uttryck i en plötslig känslomässighet
inför leriga åkrar
i att bli stående drunknad i en kos ögon
att gå runt i Granngårdens lagershop
och studera foder och automater
att dra på sig gummistövlarna bara för att
och lia sitt eget hö

- Du får bli månskensbonde!
Mina ögon glittrar
Månskensbonde,
det klingar poetiskt, vackert
men i praktiken
i den så kallade realiteten
är det mindre romantiskt
kan jag tro
I realiteten är mina ringar under ögon tillräckligt mörka och djupa
utan månskensarbete
kan jag tro

men så har realitet
aldrig varit min starka sida
och ringar under ögon
alltid ett släktdrag.

Det förrädiska kaktusfikonet

Jag har lagt märke till att om man håller i ett kaktusfikon och äter det sådär som en kiwi, i två halvor med sked, och sedan lägger i från sig skalen och gör något annat, ja det är då man märker att fikonet efterlämnat små osynliga taggar som sticker i huden. Inget konstigt egentligen utan något som man borde förstå eftersom de heter kaktusfikon, men de verkar så lena, man märker ingenting med blotta ögat, inte med handen - förrän det är för sent. Då de fastnat i fingrarna och man nästintill behöver ta till lupp för att se dem. Det är högst irriterande och gör att kaktusfikonen blir kvar länge, länge i fruktskålen eftersom de inte heller smakar särskilt mycket. Men om man sedan tänker på allt annat som inte syns men irriterar som vanliga virus eller bakterier, kemikalier som finns runt oss hela tiden i möbler och kläder och mat( i kaktusfikon högst troligt), sådant som man inte dör av, inte på en gång i alla fall, utan som lagras i kroppen och på sådant som kan döda och användas utstuderat och illasinnat som kemiska- och biologiska vapen till exempel, så tänker man att några taggar i handen från ett förrädisk kaktusfikon, ja, att det är inget att göra en text om.

Lugnet som ramar in

 Den här helgen har jag äntligen haft utrymme att andas, trots eller snarare tack vare att huset varit invaderat av tonårsgrabbar och datorer, luktat chips och läsk och vibrerat av dunkande musik. Jag hade inte annat val än att stänga in mig i sovrummet med en bok. Kanske var det just det som behövdes för att de senaste veckornas intensiva tempo skulle rinna av mina axlar och låta bröstkorgen expandera. Och när killarna lämnade huset trötta men glada var det som om något av deras energi stannade kvar, gav ny kraft till de ständigt förekommande vardagssysslorna. Så nu när söndagskvällen är här och mörkret ligger tjockt utanför fönstret och huset är relativt städat, tvätten hängd, en ram till tavlan som målades för längesen äntligen snickrad, och vackraste joggingturen längs den spegelblanka älven kantad av gullövade träd genomförd, ja då ligger lugnet som bomull runt mig.

Den inre anarkisten

När det blir för mycket regler och förordningar, då det ska rutas in och delas upp, pratas bestämmelser i det oändliga,  ja då bubblar den upp, den inre anarkisten. Då får jag bita mig själv i tungan och kämpa hårt för att hålla inne med mina protester. De där som saknar logik och förnuftigt resonemang( som ju är det som räknas!), som består av känsla, som trots titeln inte alls är kopplade till någon ideologi utan ren och skär instinkt. De som skriker "Sluta bestämma över mig!", "Förminska inte min tillvaro till ett rutsystem", "Sluta begränsa mig!!!" Inte så att jag är emot regler, jag står bara inte ut med att bli reglerad. För att citera titeln på boken jag läser, den om Lena Nyman, "Jag vill ju vara fri".

Sedan kan man naturligtvis bli yogisk och säga " Varför tillåta sig att begränsas?" eller psykoanalytisk och säga "Vad är det som får mig att känna mig begränsad av vad någon annan tycker? "

men då kan man å andra sidan också ställa liknande frågor åt andra hållet

eller

så kan man bara vara anarkist ett tag.

Helt enkelt.