Ljudet av regn

Jag tycker om att ligga i sängen under snedtaket och lyssna till regnet mot takplåten och utanför fönstret. Det påminner mig om sovstugan hos mormor, den lilla före detta snickarboden som värmdes upp av gjutjärnskaminen prydd med en uggla. I sovhusets sängar kunde man också ligga och lyssna till regnet utanför, där hördes det ännu tydligare. Jag tänker på den tiden, på min uppväxts somrar, jag tänker på spindelnäten och den lite unkna lukten i sängkläderna som legat orörda under vintern, hur vi hängde ut dem på vädring och sopade bort spindelväven. Jag tänker på hur sjön glittrade och hur gräset var daggvått och kyligt mot fötterna om morgonen när jag sprang från sovhuset till bostadshuset för att äta frukost. Jag tänker på att mormor åt småkakor till frukost och hur vi borstade tänderna ute på bron till tvätthuset, utom mormor då som hade sina i ett glas på sängbordet. Jag minns lukten från vattenvärmaren i tvätthuset och hur skönt det var att gå in där om man var lite frusen. Jag minns ljudet från veven i brunnen när vi halade upp hink efter hink och minns det isande vattnet när man hällde det från brunnens hink till en annan och alltid lyckades spilla på foten. Jag minns boken om mannen som levde med grizzlybjörnungar, hur jag sträckläste den och hur vi förgäves letade den när den en sommar var försvunnen och inte längre låg kvar på den gula vaxduken i sovhuset. Jag tänker på myggspiralerna, bäckoljan och det fräsande ljudet när de små rackarna fastnade i den elektriska myggfångaren. Jag minns de små suddiga svarta plumparna mot de blå ljuspelarna, myggliken. Jag minns den blandade känslan av att det var orätt och synd om dem med känslan av hur skönt det var att slippa iandet från myggen i mörkret och veta att när det tystnade satt de troligtvis på mig. Jag minns lukten av blöt hund blandad med vedervärdiga fisar från golden retrievern som sov på en sliten ryamattan i sovhuset.
Allt det tänker jag på när jag ligger i sängen under mitt snedtak. Jag tänker på gårdagens tv-program där den fantastiska Malala Yousafzai säger att hon tror att man måste lämna saker bakom sig för att gå vidare på frågan om hon saknar sitt hemland. Jag tänker på hur man lämnar och går vidare men hur man alltid bär med sig det som varit och på hur det formar en människa. Det tänker jag på medan morgonljuset tar över efter natten och släcker de självlysande stjärnorna i taket.