Dagens rekommendation

Dagens rekommendation:

- Vakna klockan halv fyra av att de julmustdrickande och skumtomteätande tonårsgrabbarna tycker att det är dags att gå och lägga sig.
- Vrid dig några varv i sängen i hopp om att somna om.
- Ge upp och skriv några blogginlägg.
- Drick två koppar kaffe med sojamjölk och ät en tunnbrödsmörgås med ägg medan du läser i en tidning att grönkål är nyttigheternas nyttighet.
- Bestäm dig för att hinna före rådjuren med att äta upp grönkålen i trädgårdslandet kommande år.
- Gläd dig åt att ha skänkt hälsa åt rådjuren som glufsat i sig grönkålen.
- Ägna inte mer tid åt tanken på grönkål.
- Lägg dig på soffan under den förtjusande fina julklappsullfilten med ryska dockor och somna in.
- Vakna som en ny människa.
Det sista kan vara lite svårt att uppnå. Jag vaknade som samma gamla vanliga människa, inte ens ryggen hade bemödat sig med att bli mindre sned( antagligen på grund av bristen på grönkål) men jag vaknade utvilad och härligt varm i kroppen.

Forts. Inträde

För en tid sedan skrev jag inlägget Inträde och svarade på några frågor. Där skrev jag också att jag skulle återkomma med frågor. Det har dröjt men här kommer de:

Om du var en superhjälte, vilka krafter skulle du vilja ha och vad skulle du använda dem till?

Vilken är din favorittid på dygnet?

Varför bloggar du?

Vad hos dig själv är du mest stolt över?

Vad förväntar du dig av/vill du fylla det nya året med?

Nämn en film eller en bok som fått dig att tänka nytt.

Vad för något gör dig riktigt glad?

Långsamhet

Jag går långsamt genom livet nu. Så pass att en gammal farbror passerade mig på gatan. Jag tittade ner i snön och koncentrerade mig på att sätta ena foten framför den andra på lagom avstånd för att inte ryggen skulle säga ifrån.
Den påtvingade långsamheten ger utrymme åt tankar. På dagarna vi skapar. En efter en. På vad vi fyller dem med och om vi skapar dem eller låter dem ta oss med.
Den ger utrymme åt drömmar om natten. Att jag går på landsvägen bredvid min pappa. Det är sommar, min rygg är rak och han kan andas. Solen är varm och en traktor kör förbi.
I verkligheten, på dagen, är landskapet vintervitt och en rad kossor går på led, var och en med mulen i den andres svans. Då och då tittar någon av dem mot mig med stora ögon och jag skattar mig lycklig över att få vara en del av denna vykortsvärld.
Tanken går till kärleken, till hur den bör vara och hur den är och om det finns ett glapp däremellan, och vidare mot det nya året. Till vad jag vill fylla det med, vilka dagar jag vill skapa för de runtomkring mig och för mig själv.
Det gångna året har gjort mig säker på några saker; att inte springa ärenden åt sådana jag inte vill springa ärenden åt, att sätta familj och vänner i första rum samt att vara tacksam över varje ny dag.

God Jul

Hjälps åt att vara kärleksfulla mot varandra!

Behovet av skimmer

På "Har allt möjligt och lite till-affären" häromdagen stod en man och plockade varor i sin kasse. Han var liten och senig med grova arbetarhänder. Skäggig med utmejslade drag i ansiktet och på huvudet bar han en keps, en sån där som för tankarna till sjömän eller för all del till Emils mysse, alltså inte en sådan där med reklamtryck och lång skärm eller en mer moderiktig gubbkeps.
Jag vet inte varför, men när jag stod där och väntade på min tur att betala och studerade hur mannen försökte få ner en dunk med vad det nu kunde ha varit( något till bilen) i sin påse men gav upp och gav den till sin fru att bära, så blev jag glad. Han var som utstigen från en annan tid eller en barnboksvärld, som en sjöbuse eller någon i "Skrotnisse och hans vänner".
Likadant är det med reparatören. Han som ser ut att komma direkt ur femtiotalet och dofta brylcreem, och som verkar vänta på arbetsdagens slut för att gå och ta en pilsner.
Jag tror att det är bristen på tillrättalagdhet som tilltalar, att de inte är putsade till att hänga med i tiden eller har gjort det till ett statement att klä sig på ett visst sätt, utan att de bara är.
Men visst, detta är mina tankar och har kanske inte mycket med deras verklighet att göra. Kanske är deras åsikter och sinnen förlegade eller avstannade precis som klädseln eller kanske är femtitalslooken ett medvetet val förenad med ett starkt intresse som upptar allt annat än tiden på jobbet då jag råkar se honom.
Kanske säger det mest om mitt behov av att måla upp bilder som gör tillvaron lite mer skimrande och sagolik, om förkärleken till att säga "Tänk om..." och inte ha något behov av att bli motbevisad eftersom det viktiga för mig sällan är om det ligger någon sanning( vad nu sanning är?) i saker utan att möjligheten till att säga "Tänk om..." skapar en roligare värld. Jag menar Tänk om... det skulle vara så att de kommer ur en spricka i tidsväven och egentligen existerar i en annan tid.... Jag menar Tänk vad oändligt mycket mer fascinerande den tanken är än tanken att den där snubben, han borde uppdatera sig.

Som betongskärvor

För en stund vill jag uppgå i dig,
ingå i dig, gömma mig, försvinna, utplånas.
Bryta bort ensamhetens stela kappa.
Låta den falla i bitar, som betongskärvor, till marken.

Och så kommer rädslan...

Hjärnan ockuperad av arbete
dagar som staplas på varandra
som vedträn i travar
vakna, äta, jobba, äta, sova
och däremellan
tvätta, skotta, städa, handla
och så
skratta, gråta, älska, umgås.

Dagar, som pärlor på en tråd
där en självklart följer en annan
och bildar en helhet

Sedan kommer rädslan

Hjärnan tömd på arbete
dagarna som träd
de skall fällas, kvistas och barkas
huggas
av egen kraft

Det är då rädslan kommer

Att det inte ska gå
att vi kommer att sitta där
tuggandes varsin prinskorv
eller köttbulle
som blir till smaklöst gummi i munnen
Att en frostig vind blåser bort
julstämningen
och att all ansträngning varit förgäves

och så kommer rädslan

över att tomheten ska bli för påtaglig
och sorgen för stor.




 

Julpynt

Idag har jag gjort i ordning mina julkort för att sändas på det gamla vanliga sättet med kuvert och frimärke, men eftersom jag är lite sent ute så bestämde jag mig för att använda vanliga frimärken och inte julfrimärken. I affären fick jag en remsa med kungen och när jag klistrade dem på mina vita kuvert så blev resultatet, ja, nej, inte så upplyftande. Men, tänkte jag, varför inte jula till det lite och vips så blev kungen mindre grå och mer bärare av innehållet, dvs julkort.

Kungen naturell

Kungen i julskrud

Händernas arbete

Det har blivit så viktigt. Detta att arbeta med händerna. Det har alltid varit stort för mig, att få ut saker i kroppen; tankar, grubbel, ledsnad och glädje. Denna höst har det varit av ännu större vikt. Många kvällar har jag suttit i källaren bland målarburkar, tapetklister, hönsnät, limflaskor och lerklumpar. Jag har kämpat med krokodilhuvuden, och vargansikten, gjort en björn som mest liknade en pungråtta och en drake som lika gärna kunnat vara en hund. Dessa saker har jag tillverkat för jobbet, för att jag och barnen och ungdomarna ska kunna berätta de historier vi vill berätta, men ingen har bett mig om att göra det. Jag har behövt det. Färgerna har fungerat som balsam och mjukat upp fnasiga tankar, knådandet av lera har löst upp fnurriga knutar i hjärnan och hjärtat, att se något ta form från att ha varit ingenting annat än en idé har stillat sinnet. Skänkt tröst. Och jag fortsätter...

Julkorten-Julefriden?

Snart tredje advent. Vintervitt ute och julkortstillverkning inne. På radion säger de att det dör ett barn i minuten på grund av bristen på rent vatten. När Musikhjälpen går över i nyheter hoppas de på goda sådana. Istället får vi veta att människor har skjutits på en lågstadieskola i Connecticut . Jag fortsätter med julkorten och frågar mig vad jag vill med dem? Önska en God Jul? En god tid? Ett gott liv? Ja, verkligen. Att alla ska få ha det.

Illusionen

Ute på vägen i snörök är bilen framför plötsligt uppslukad av jorden. Verkar det som. Illusionen är fulländad och jag stirrar framför mig på det avstånd där bilen tidigare fanns. Ingenting. Bara vitt. Bara virvel av snö och hjulspåren som nätt och jämt syns. Sedan en svag kontur. En påminnelse om att något döljer sig i dimman innan det återigen sugs upp av vintern och jag fortsätter att stirra och blinka åt illusionen.

Den fina linjen

Har upptäckt en fin linje under ögat
i min systers badrums lysrörsljus
och inte bara en förresten.
Kan hända det är vintern
med torr luft och kyla
och en knapphändigt
fuktighetsbevarande creme.
Kanhända är det åldern.

Vilka berättelser?

Vilka berättelser blir berättade när tiden att se och lyssna inte finns? När all energi och allt fokus går åt till att hinna med? När varje minut är uppbokad? Ska man då berätta om stressbollen som rör sig längs ryggraden som en snöboll i utförsbacke? Hur den växer sig större och större och rullar med ökad hastighet? Eller om humöret som är kort och otåligt? Som snäser och fräser och eliminerar allt onödigt, det som kan anses vara tidsspill. Som definitivt är det när stressbollen studsar i huvudet som under en bordtennismatch.
Är det den berättelsen som ska berättas? Ja, tydligen.

Insnöad

Medan snön lägger sig utanför fönstret
lägger han patiens innanför
snöflinga på snöflinga
kort efter kort

Medan drivorna växer
bygger han korthus
snöflinga på snöflinga
kort efter kort

Medan patiensen går ut
och korthuset rasar
blir världen vit
och han insnöad

Man tager vad man haver

Jag bor åtta kilometer från närmsta affär. Det är inte så fasligt långt. Det finns de som har flera mil. Men det är för långt för att sticka iväg och köpa grejer bara sådär som man kan göra om man bor i samma hus som affären. Särskilt om man vill spara på både pengar och miljön.
Ibland händer det dock att jag börjar baka eller laga mat och upptäcker att en ingrediens saknas. Jag är ingen vidare social typ som går och frågar grannen om jag kan få låna en kopp socker eller vad det är som saknas, utan tager vad jag haver.
Igår drabbades jag av det stora gravlaxbegäret och fick för mig att jag skulle tillaga en gravlaxsås till den, men upptäckte när jag redan satt igång att jag saknade både dill och en olja med neutral smak. Resultatet blev en intressant smaksensation bestående av senap i kombination med oliv eftersom det var den enda oljan jag hade.
Men jag måste säga att jag inte förstår varför man köper gravlaxsås färdigt i burk? Det var fantastiskt lätt att göra och består enbart av sådant som man har hemma....eller ja...ehhh...för det mesta...

Pust!

Med det jobb jag har kommer jag aldrig att hinna med julstök och mysigt adventspyssel. Iallafall inte när man som jag bara måste undersöka om det går att sy en vargmössa, göra groddräkter, tillverka ett krokodilhuvud, bygga en drake och måla ett björnansikte. Pust! och om en månad har det varit julafton redan.

Inträde

Jag fick en sån här:
och blev omnämnd och länkad av frkfridafortissima. Fantastiskt!och ett inträde i bloggvärlden som jag inte riktigt känner till men så här verkar det fungera:

Välj 11 favoritbloggar
Berätta på din blogg vilka du vill ge utmärkelsen till och länka till deras bloggar

Kopiera post-it-lappen och sätt den på din blogg

Svara på de frågor du fått

Hitta på nya frågor för de 11 som du ger utmärkelsen och skriv på deras blogg att de har fått den

Här delar jag med mig av några bloggar jag tycker om. Gemensamt för dem är att de inspirerar mig till kreativitet och skapande, något jag har svårt att leva utan.

LunaDsign -
för underbara, tokiga, roliga filurer

Cronholm - 
för hennes som det verkar aldrig sinande manusskrivarlust

frkfridafortissima -
för orden, de som beskriver hur allting är
 ankis -
för hennes blick och beskrivande
karinskonstgrepp-
för hennes självdistans och fallenhet för att rita på väggar

annaritar-
för att hon får mig att vilja kunna teckna

annalidstrom -
för att hon bla samlar skrot

ekonördarna -
för deras val att leva ekologiskt

gröna skafferiet-
för att fler borde äta efter säsong och mer grönt
bakemyday-
för att han att formar chokladbollsbajskorvar

norrfrid gårdsbutik -
för att de säljer ekologiskt kött och lever sin dröm

Jag återkommer med frågor senare men här är svaren på de jag fick:
Vilken är din bästa tid på dygnet ?
Morgonen, då allt är stilla och förväntan finns i luften och klarhet i sinnet.
Vad ville du bli när du var liten?
Allt möjligt. Målare som pappa, kock som moster, bilmekaniker för att jag ville ha blå overall och olja på fingrarna, djurskötare av ungefär samma anledning, sångerska, simlärare.
Vilket är det vackraste, fulaste och roligaste ordet du vet?
Just nu är mina favoritord otymplig och behändig. Jag har alltid tyckt att samkväm är ett fult ord men det vackraste och roligaste måste jag fundera över.
Vad skulle du vilja vara otroligt skicklig på?
Kroppslig och mental kontroll. Fascineras mycket av akrobater, kung fumästare, yogis ja alla som förenar och behärskar dessa två.
Vem skulle du vilja vara om du inte fick vara den du är?
En akrobat, Kung Fu mästare, yogi eller en figur i mumindalen.
Vad skulle du önska att du kunde tro på?
Att makthavare inte missbrukar sin makt.
Vilken låt lyssnar du på när du behöver: 1. Elda på din ilska. 2. Gråta ut. 3. Få utlopp för din glädje.
Är överhuvudtaget ingen musiklyssnare men lyssnar gärna på texter( som har musik till).

 

Det sammanbitna strecket

Bitterheten hade karvat fåror i hennes grå ansikte och omvandlat de en gång mjuka läpparna till ett sammanbitet streck. Hon hade lämnat sina drömmar bakom sig och förtalade de som levde det liv hon en gång velat ha. Hoppet var begravt under år av realitet. Strecket var draget mellan fantasi och verklighet och aldrig möttes de två.

Som svallvågor

För ett tag sedan skrev jag om min föreställning Öliv- också ensamma hjärtan klappar. I den återkommer repliken "Tänk så konstigt att alla bara går på med sina liv" två gånger. När kvinnan som ung säger det har hon drabbats av kärleken, hennes liv blir aldrig som förr igen och när hon senare i livet är med om att någon som står henne nära dör upprepar hon den.
För mig är den frasen i nuläget mycket relevant. Min älskade pappa gick bort tidigare i höst och nyligen har jag varit i Kina. Båda dessa händelser har satt igång en rörelse i mig, en rörelse som jag inte vet vart den är på väg, bara att jag måste följa med. Men de flesta runt omkring märker nog ingenting. De går på med sina liv och träffas av sina insikter som sätter deras inre i rörelse men som går mig förbi.
Att komma hem från en resa som på något vis rört vid något essentiellt och försöka delge någon annan det är svårt. Det går inte att hitta orden. Det är inte heller färdigt. Det måste få vara ifred. Det är som när ett fartyg klyver ytan. Först långt, långt senare slår svallvågorna in mot stranden och då finns förhoppningsvis orden.

Som en uppskruvad leksak

Ibland är det så nära..så alldeles inom räckhåll... men det går inte att få fatt i... det glider undan lika snabbt som det förnims. Den där sanningen som kanske inte är någon sanning annat än just då och för mig. Men ändå...
Det är som om något gått förlorat, något stort. En saknad efter något man inte vet vad det är, bara att det är eller iallafall att det var, i den stunden.
Och där någonstans tar den vid; jakten eller mildare uttryckt; sökandet, som håller en uppe...som får en att gå...

En oskarp studie i schweizisk choklad...

...och inte alls någon reklam.

Öliv- också ensamma hjärtan klappar

I måndags gjorde jag min föreställning Också ensamma hjärtan klappar på Kura Skymning. Föreställningen skrev jag inför Norrländska litteratursällskapets sommarmöte förra sommaren. Då var temat öar och det blev en föreställning som tar avstamp i John Donnes "Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig."
Det är en föreställning om en kvinnas liv från ungdom till ålderdom och också om den unga släkting som finner kvinnans samlade brev, och hur de två sammanlänkas. Det är en monolog om ensamhet och livsval och om kärlekens betydelse. Iallafall skulle jag beskriva den så. Någon annan kanske säger annorlunda.
Hur som helst, så blev jag mycket rörd över att publiken på Kura Skymning som bestod av mestadels äldre människor kom fram och tackade och tyckte om texten. Det känns fint att få dessa människors, som levat och vet något om ungdom och ålderdom och allt däremellan, varma ord och omfamningar. Det känner jag, är det finaste betyget.

Att vända en dag

Häromdagen gick jag in i en butik lite taggig och vass i kanten. Jag kom ut glad och förundrad och var det resten av dagen. Varför? För att jag kom ut med sprillans nya skor? Nej. För att jag köpte en stor chokladkaka och tryckte i mig? Nej. För att jag möttes av medmänsklig värme. Jepp! Så lätt kan det vara att vända en dag!

I byggbranschen eller Polyuretanlimsblues

När man känner sig som polyuretanlim
Då man helt enkelt vill expandera
och fylla ut alla håligheter i tillvaron
skumma ut över alla breddar
När man känner ett stort behov
och en lust att växa
När man vill ropa till världen
till dem man har nära
Hallå!
Se det jag ser!
Väx med mig!

Ja då är det sorgligt
att vara instängd i en flaska
eftersom polyuretanlim expanderar
först i kontakt med
luftens eller materialets fuktighet.

På badhus i Kina

På badhus i Kina har alla badmössar. Svarta huvudsvålar sticker upp ur vattnet här och där. Man har också sidenpyjamas och Foppatofflor( inte originalet). En fin tanke på något vis, att alla ser likadana ut bortsett från att det finns några olika färger på pyjamasarna.
Reseledaren har berättat för oss att när man går på badhus i Kina så klär man av sig och lägger kläderna i ett skåp, sedan går man naken nerför en trappa till duscharna. Man tvättar sig noggrant från topp till tå innan man sedan går ut till ett annat rum där man blir tilldelad sig en pyjamas.
Vi har känt varandra i fem dagar, vi som reser tillsammans. På femte dagen befinner vi oss i världens största badhus och går allihop utan en tråd på kroppen men med foppatofflor på fötterna skrattande nerför den långa trappan. Man tar seden dit man kommer säger någon. En annan säger; vilken tur att det inte hänger speglar efter vägen från omklädningsrummet till duscharna.
Reseledaren har berättat att han ibland tar grupper till badhuset direkt efter ankomsten till Peking så att de får fräscha till sig efter den långa flygresan och jag måste säga att om man börjar sin Kinaresa med att slänga av sig de förskönande paltorna, dra på sig en tajt badmössa och äta lunch i pyjamas, ja då är isen bruten och man är redo att uppleva Kina.

Det bidde en tumme...

Den här veckan är allt som i den där gamla berättelsen som jag inte ens kommer ihåg hur den går, bara att planen var att göra ett stort plagg men att det slutar med en tumme. Jag tror att det är någon som går till skräddaren för att få något uppsytt men när han kommer tillbaka ber skräddaren honom om mer tid, och varje gång har plagget krympt till något mindre. Är det någon som kan den får ni gärna dela med er?.
Den här veckan susar det i huvudet av tankar och projekt ligger travade i högar, men inget blir mer än en tumme. Det fina är att jag tycker att det är helt okej. Att jag vet att det en annan gång slutar annorlunda, att jag besitter kapaciteten att sy plagget och framförallt att jag fortsätter försöka. Jag behöver bara kliva bort lite och sitta och värma tummen en stund med det som faktiskt har blivit.

Fällkniven, den schweiziska armékniven och det brutna bladet

Det började bra med fällkniven. Ligga på rygg, dra upp ben och armar, magen får jobba. Det gick fint! Ett tag. Sedan började jag så smått likna en schweizisk armékniv eller vad de heter( och hur det stavas?). En sån där med korkskruv och sax, nagelfil och såg, konservöppnare och ja, kniv. En sådan med alla delar utfällda samtidigt åt olika håll förvandlades jag till efter ett tag då benen och armarna spretade ut från bålen som låg på mattan och kämpade med att se ut som en fällkniv igen. Mitt huvud låg och tänkte att min kropp var en oformlig massa kött medan mina öron tog in ledarens hurtiga "Kom igen nu! Lite till! Tempo! Det här klarar magen!"
Och så idag, andra dagen efter mitt fall från fällkniv till universalverktyg utan användningsområde liknar jag mest en kniv med brutet blad. När jag suttit ett tag har jag svårt att räta ut kroppen för magmusklerna säger ifrån och att skratta är inte att tänka på förstås. Men naturligtvis kommer jag nu att viga mitt liv till att bli fällkniv tills magmusklerna är hårda som stål och sinnet skarp som en nyslipad egg.

Zzzzz...

En kvinna berättar att hon kan somna i stort sett när som helst. En annan kvinna avundas henne den förmågan. Den första kvinnan meddelar att det inte alls är så praktiskt som den andra kvinnan tror. Hon talar om att hon någon gång blivit lämnad och vaknat upp i en lokal tömd på folk. Sedan lägger hon till att hon i varje fall inte skulle kunna sova en hel natt på den plats som hon fallit i sömn eftersom maken framemot sena kvällen skulle börja sakna bilen.

Trettitre

Idag fyller jag trettiotre och har fått fantastiskt fina presenter. Bara sådant som är jag och inget överflöd, precis som jag vill ha det. Presenterna har haft vackra färger eller smakat gott och har verkligen givits till mig med hjärtat, från hjärtat. Och finns det något jag uppskattar mer än allt annat så är det människor som tänker med hjärtat.

Den tysta bortvändheten

Jag läste Ett stråk av sorg av frk.Frida Fortissima där hon skriver att orden är utan verkan i sorgearbetet och hon har så rätt. Det finns inget man kan säga för att det ska göra mindre ont, kännas mindre tungt. Det finns ingen tröst att skänka. Men man kan bry sig om. Man kan se. T ex kan man säga "Jag vet inte vad jag ska säga.." eller standardfrasen " Jag beklagar sorgen". Det går att lägga en hand på axeln på den sörjande eller krama om den.
Det värsta är inte de osäkra, stammande meningarna eller ens när något låter plumpt och malplacerat. Det är medmänskligt. Det värsta är den tysta bortvändheten. Den när människor byter sida för att slippa möta den sörjande på gatan. Den när människan som alltid brukar hälsa plötsligt är djupt inbegripen i ett samtal med någon annan och sedan hastigt skyndar iväg utan att se.
Vår familj har varit relativt förskonade från detta beteende i samband med min pappas bortgång. De flesta i vår närhet har visat medkänsla och deltagande och inte värjt för det svåra men väninnor till min mamma har upplevt att människor går omvägar för att slippa handskas med en människa i sorg.
Detta gör mig ont. När någon har mist sin livskamrat efter femtio år tillsammans så är den personen redan tillräckligt ensam. Den personen behöver inte mer ensamhet. Den behöver att människor ser, av respekt för den människa som gått bort och deras gemensamma liv.
Jag hoppas innerligt att jag aldrig behandlat någon på det viset. Jag kan förstå att det är jobbigt, att man inte vet vad man ska säga, att man funderar på om det är bäst att inte nämna något eller att ta upp det. Jag kan förstå och också känna den osäkerheten men som sagt; Det spelar ingen roll vad du säger för inget kan förändra något, döden är definitiv, därför är det inte av så stor vikt vad du säger bara att du säger eller visar att du ser.

Medicin mot frusen själ

Det har flyttat in en kyla i min kropp.
Jag fryser ända in i märgen
och ut i fingerspetsarna.
Jag kurar ihop och
bygger bo under yllefilten
Jag lindar fingrarna runt en
varm tekopp
och njuter av hur
ljumma klunkar värmer halsen.
Jag tänker på sådant som gör mig varm,
oväntade små saker som skapar leenden
vänligheter där man minst anar 
Sådant tänker jag på
och tinar upp.

Istiden

Nu är det den där tiden igen. När ett tunt lager is lägger sig över vindrutan och mörkret lägger sig över bilen och gömmer isen från ögonen. Maskerar den till fukt. Man blir varse den först när man färdats en bit och upptäcker att vindrutetorkarna går bet. De dansar över den glatta ytan. Man sätter igång fläkten som blåser kalluft i början av färden, som får glaset att imma igen och försvårar sikten ytterligare.
Nu är den här. Den där tiden då man måste stanna bilen efter några tiotal meter körd sträcka, där man tror sidan av vägen är eftersom man inte riktigt ser och lika gärna kan stå mitt i eller på väg mot diket, och gå ut och skrapa rutan medan man tänker: Varför lär jag mig aldrig?

Anonymskap

Ibland blir det bara för mycket utan att det är något särskilt alls. Ingen hyperstress eller tidspress. Inga konflikter att reda ut eller ställningstaganden som avkrävs. Bara ett stort behov av avskiljdhet. Av att få vara i fred. Att såsa runt i raggsockor och gå promenader utan mål. Låta en tår rulla nerför kinden om det behövs. Låta ett skratt tillra fram över läpparna om det behövs. Stänga av sorlet, andas och vara tacksam över att slippa vara kändis.

Chokladbollsbegäret

Jag tillhör den del av mänskligheten( jag är säker på att det finns en sån del) som aldrig växer ifrån chokladbollseuforin. Jag tycker att chokladbollar är det bästa som finns i kak/godisväg. Jag tillhör den skara människor( nog måste det finnas en sån) som äter upp iallafall en tredjedel av smeten innan den ens hinner bli bollar. Och så för några helger sedan var en kompis på besök. Vi bakade en kaka till efterrätt och hon säger: " Nog är det ändå så att smeten är godast!" Och där var det, svaret på varför chokladbollar tillhör eliten bland bakverk med sin enkelhet; smeten och bollen är samma sak! Den genomgår ingen process, ingen värmebehandling, den bara förfinas till små bollar och garneras med vad man nu vill garnera med.
Detta måste firas! med havregryn, kakao, smör, kaffe, vaniljsocker, socker härligt ihopgeggat.

Obs! Detta är en reflektion över nödvändigheter i livet. Jag har alltså inte för avsikt att omskapa bloggen till en bakblogg. Kanske till besvikelse för vissa och till lättnad för andra.

En liten fågel

En liten fågel väcker mig om morgonen.
Den knackar med näbben mot fönsterblecket
eller mot balkongräcket.
Den säger mig: Det är dags att stiga upp! En ny dag börjar.
Jag smyger upp
tyst på tå
och kikar genom hålet i rullgardinen
Jag kan inte motstå
mot fågeln är sömnen chanslös.
Ibland sitter den där
med huvudet på sned
på fågelvis.
Ibland har den hunnit därifrån,
kanske skrämts bort,
tills nästa morgon
som den tycker att
jag sovit tillräckligt länge.

Att söka sig till utkanten

Jag har alltid sökt mig till utkanten
alltid trivts bäst där
med en lagom dos längtan efter samhörighet
men redo att fly så fort allt blir för likriktat.

Jag har alltid velat ha möjligheten
att kliva ur och slå mig lös
kunna gå ut och titta in
eller bara gå ifrån
och inte sitta fast.

Jag är mycket tacksam mot de människor
som låter mig vara sådan
som lärt mig att utkantsskap inte
behöver betyda utanförskap
att jag inte behöver välja
mellan det
och samhörighet

utan att båda kan existera samtidigt.

Höst. Regn.

Löven liknar polentagröt
där de ligger på vägen
uppblötta av regnet.

Hästarna har regnkappor
och nedböjda huvuden
i sina hagar.

Motionären duschas
av bilen som klyver en vattenyta
nära trottoaren.

Fast i bloggosfären

Bloggosfären är full av kreativa människor. Jag tittar runt och blir inspirerad, får den ena idén efter den andra. Nya projekt; pyssel, skrivande, reflekterande och tyckande, mat och bak, foton med vackra färger. I mängder. Enda problemet är att jag aldrig hinner påbörja de kreativa eskapader jag inspirerats till eftersom all tid går åt till att klicka sig vidare från en blogg till en annan. Längre och längre in i blogguniversum...

Tantkunskap

Jag har påbörjat en kurs i tantkunskap. Den ger inga som helst högskolepoäng och är inte berättigad studiemedel. Vad man däremot får är livskunskap hur pretentiöst det än låter.
Idag: Tunnbrödsbakning.
Så här tänker jag: All ny teknik som sköljer över oss kommer vi att lära oss hur som helst, för att vi måste, för att kunna leva i samhället, men den kunskap som tanter och gubbar bär på kommer att glömmas bort om vi inte tar till vara på den. Det vore synd för de vet en hel del.
Så mitt tips är: Grabba tag i första bästa tant eller gubbe i din närhet. Har du ingen så besök en hembygdsgård och se vad du kan hitta. Be dem lära dig något matnyttigt och du får säkert en massa livserfarenhet och övriga tips av bara farten.

Aldrig förberedd

Det kommer över mig ibland
slår in revbenen
blockerar luftströmmen
Att han är borta
aldrig mer kommer tillbaka
inte i den form jag känner honom
Det punkterar vardagen
när som helst
Jag är aldrig förberedd
trots att jag hela tiden vet.

Allergi

Tror att jag ska göra ett allergitest men tror mig också veta vad det kommer att visa:

Kanin - 3 - Tar sig uttryck i  kliande näsa, nysningar och snuva
Katt - 4 - Tar sig uttryck i kliande näsa, nysningar och snuva
Gräs - 5 - Tar sig uttryck i kliande näsa, nysningar och snuva
Sammanträden - 5 - Tar sig uttryck i dränering av livslust

Hallå!

Hallå! ville hon säga. Hallå, hallå! Men sa det inte. Tänkte kanske att det skulle studsa tillbaka mot henne, eka mellan stängda öron. Tänkte att mottagaren hade vänt sig bort och inte längre ville se eller höra. Hon ville inte längre vifta och hoppa upp och ner för att synas utan bara bli sedd. Inte behöva påvisa sin existens.

Bubbelbadsbesvär

Bubbelbadet verkar varmt och inbjudande. Jag vill sitta där ett tag och låta bubblorna göra min kropp avslappnad och mjuk. För sent ser jag att bubbelbadet är upptaget. Där sitter någon dold bakom en växt. Jag tvekar, men inser att det skulle bli alltför tydligt om jag vänder om nu när jag dessutom sagt högt och tydligt att jag ska bubbla.
Mina fötter kliver ner för trappstegen. Jag snavar eftersom bassängen är ny för mig men sätter mig sedan -  och hamnar i hissläget. Det läge då man inte vet vart man ska titta, om man ska säga något eller låta bli? Bubbelbadet är alldeles för litet för oss två.
Istället för att fungera som massage skaver bubblorna mot kroppen. Allt blir obekvämt men ingen av oss ger upp och lämnar badet. Jag säger något, får ett svar, sedan tystnad och ögon som letar efter något intressant någon annanstans. Men inget intressant händer i badhuset. Vatten strilar, en mamma gäspar. Desperat vänder vi huvudena i underliga lägen för att slippa se varann i ögonen. Sedan avtar bubblet. Vattnet blir stilla och tystnaden ännu mer rådande. Genom den genomskinliga vattenytan syns våra fötter och ben som ingen av oss kan sträcka ut. Bassängen är formad så att vi sitter fastkilade i ett läge. Det läget är: alldeles för nära.
Så ser jag den! Skylten där det står att man bör lämna badet när det inte bubblar för att vattnet ska renas. Jag ser min chans och hasplar ur mig något om detta medan jag snabbt reser mig med badkläderna stramande om kroppen. Jag kliver upp två trappsteg och lämnar lättad det besvärande bubbelbadet.

Känslan av spindelnät

Det känns som att jag glömt något. Hela tiden går jag omkring med en bestämd men ändå diffus känsla av att det är något jag missat. Det, vad det nu är, är halt som en tvål i ett badkar och lekar kurragömma bland mina hjärnhalvor. Det sprider sig ner mot magen och irrar omkring där som ett instängt bi. Jag har den där känslan av att när som helst gå rakt in i ett spindelnät. Den, när man inte ser att något blockerar vägen förrän man har hela ansiktet fullt med tunn, klibbig väv och man har ödelagt den stackars spindelns arbete.

Hål i huvudet

Jag har hål i huvudet
Det måste vara så
helt enkelt
Det dyker upp
otrevliga överraskningar
obetalda räkningar
påminnelser om sådana
jag inte minns att jag fått
Och plånboken dyker
inte alls upp
finns ingenstans
Hål i huvudet helt enkelt
till mitt stora förtret

Timmermanståren

Mäns sorg
iklädd Helly Hansen
med armbågarna på furubordet
Älgkött i plastpåse
som sorgegåva på diskbänken
Sträva timmermanshänder
med misshandlade naglar
tummar finkaffekoppen
doppar småkakor
Huvuden skakas
Ögon fastnar i fjärran
i det förflutna
i det ofattbara
Nerför kinden rinner en tår

Det starka hjärtat

En åttaårig pojke går på en smal, snötäckt stig. På höger sida om honom finns en bergvägg som leder rakt upp mot den tunna luften och de lätta molnen, på vänster sida stupar samma berg ner mot ett forsande vattendrag. Det är brant och oländigt. Pojken bor i Himalaya. Bakom honom går dokumentärfilmaren. Hon är lite rädd och frågar pojken om inte han också är det, rädd för att falla.
" Nej, du måste göra ditt hjärta starkt.  Du måste veta att du inte faller för då faller du inte. Om du däremot tänker att du ska falla då faller du. Här måste alla göra sitt hjärta starkt."

Himmelsk makeover

Om det skulle vara så att Gud finns
och att hen i så fall är en person på ett moln i himlen
Och om det skulle vara så som kristna säger
att himlen är dit man kommer när man dör
och att där är vackert och bra.
Ja, om det skulle vara så
så är jag säker på att Gud ihop med Sankte Per
har dragit igång en renovering,
kanske en extreme home makeover,
och behöver hjälp
för nu är det inte bara min pappa
utan också en annan målarmästare de kallat till sig.
Det är klart att om Gud finns
och vill att himlen ska vara den vackraste platsen,
så nöjer sig hen inte med annat än de bästa.
De med lång erfarenhet och hög arbetsmoral
och som vet att hemligheten med ett vackert resultat
ligger i att vara noggrann med underarbetet.

Storm

På väg hem från yogapasset hindras min väg av nedfallna träd. De hänger tunga över vägen med lövverket yvigt och stort som om de vore ett enda gigantiskt träd. En ensam man sliter med motorsåg och armkraft för att frigöra min väg. Det ångar om honom. Kinderna blossar.
"Vad har hänt?" frågar jag.
"Dä kom en storm!" säger han.
Jag hade inte märkt något. Instängd i yogalokalen, blundandes och andandes hade jag lyckats missa en hel storm.
Det slår mig att det ofta är så. Stormar pågår hela tiden; i närheten, någon annanstans, inom människor, mellan människor. Precis som mannen som röjde bort de stormfällda träden kämpar folk på, banar väg för sig själv och andra medan någon annan inte ens märker av stormen som drar fram.

Kärleksstigen

Tog en promenad i kvällen
Duggregn i ansiktet
Stenskravel under fötterna

Och så

En kärleksförklaring
över hela gångvägens bredd
ristad i marken

Stannade upp
Tittade
Försökte tyda
T eller P?
kanske ett D som hamnat för nära hjärtat
blivit ett med det
T eller P eller D hjärta E
Inringat.

Kärlek
Befäst i gruset.

Inom räckhåll

Den nedåtgående solen tittar in
silas genom gardinen
färgar rummet förunderligt vackert
värmer och tröstar

Rosa och aprikos himmel
blandas med stråk av blått
skogen går från grön till svart
molnen är ett fluffigt duntäcke

Lugnet sprider sig
i takt med hösten
nya möjligheter
finns inom räckhåll

Pärland

Allt jag vill
är att vända upp och ner på ett potatisland
Vill gå hela dagen
så många dagar som krävs
med spade och stövlar
och gräva upp bruna knölar
i ett ändlöst potatisland.
Vill sluta först när kroppen värker så mycket
att nästa spadtag är omöjligt.

Ett sår i husväggen

Vi skulle bygga en altan tillsammans min pappa och jag. Ännu ett av alla våra gemensamma projekt. Jag har tänkt på det sedan jag flyttade in i huset men min pappa har aldrig riktigt hakat på idén så jag bestämde mig för att göra slag i saken nästa sommar då jag sparat ihop pengar.
Plötsligt börjar min pappa vid ett besök att prata om att bygga en altan. Han stegar upp och pratar längd, bredd och material. Jag blir förvånad över denna vändning i altanbyggarfrågan, men glad lättad och tacksam över att få hjälp. Vi satsar på att göra grunden i sommar och resten nästa år.
Min pappa dök sin vana trogen upp alldeles för tidigt på mornarna då jag fortfarande var nyvaken och sonen sov tungt. Vi borrade hål i väggen för att se hur tjock den är. Vi klädde av huset de olika lager som kommit dit med tiden. Vi reste till Hudiksvall och köpte en altandörr. Min pappa hade något stressat över sig. Kanske kände han att tiden höll på att rinna ut.
Den dagen vi borrade hål i väggen hörde jag hur det pep i bröstet på honom när han andades och den dagen vi köpte dörren fick vi hjälp med att lyfta upp den på biltaket. När vi letade en elmotorsåg till att såga upp dörröppningen med sprängde hans huvud för mycket för att han skulle kunna koncentrera sig.
Sedan blev han allt sämre.
Plankorna som vi bänt loss blev liggande längst husväggen, dörren blev stående i uthuset. Vi hade tagit upp ett rektangulärt hål i husväggen från utsidan. Där tittar den faluröda träväggen fram och kontrasterar mot den gula fasaden. Hålet finns där som ett blodrött sår, en påminnelse om att han inte finns hos oss mer. Jag tänker att jag måste spika igen det över vintern, placera tillbaka isoleringen som vi tog bort och täcka den med brädor. Jag tänker att den nya altandörren får fortsätta att stå inplastad och bida sin tid. Sedan, nästa sommar, får jag fortsätta vad vi påbörjade och bygga min altan.

Superman has left the building

- Det är nåt för Stålmannen det! kunde min pappa säga när jag var liten och mena sig själv.
Vi andra replikerade snabbt:
- Det är rostfläckar i kalsongerna också!
Jag vet inte varifrån skämtet kom men det var vanligt förekommande hemma hos oss.
Men faktum är att min pappa var Stålmannen, det var inte bara något han sa eller så att superkrafterna mattades av i och med att vi döttrar växte upp.
I sommar blev min pappa sjuk.
- Bara jag blir frisk så jag blir Stålmannen igen! sa han då och vi höll med.
När han sedan hamnade på sjukhus skickade jag ett sms: " Nu gäller det att plocka fram Stålmannenkraften och bekämpa sjukdomen"
Svaret kom inte långt senare: " Tack för det fina tipset, jag tänker följa det till punkt och pricka."
Men det finns saker som inte ens Stålmannen rår på. En Stålman måste få flyga fritt och inte ligga fjättrad i en sjukhussäng.
Varje dag tittar jag upp mot himlen och tycker mig se hur den röda manteln fladdrar i vinden.

En bottenlös brunn

Nu
är tiden
då tarmarna knyter ihop sig i magen
ögonen svämmar över och svullnar
då insikten om att vara lämnad kvar
är en tsunamivåg
och nätterna ändlösa
Nu
är sorgen
en bottenlös brunn.

Mil efter mil
med tunnelseende.
Omslutna av mörker
och tystnad.
Nattfjärilar,
vita i strålkastarljuset,
krossas mot rutan.

Dröm-resa

Vi har skaffat oss en karta. En stor. Över hela välden. Den ska sättas upp på väggen.
Vi ska nåla en färg där vi varit och en annan dit vi vill.
Och dagar då man bara längtar bort ska vi blunda och virvla med handen. Se vart vi hamnar när fingrets sätts ner.

Om

Väntrummet på akuten är provisoriskt med tydliga drag av byggarbetsplats.
Jag bläddrar i en förlegad veckotidning där det står att Lasse Bengtsson från Tv4 är tillbaka i Sverige efter sin Kabulvistelse. Han säger att vi i Sverige bokar in möten flera veckor i förväg, såväl jobb som möten med vänner och familj medan man i Kabul säger: "Vi ses på lördag om jag lever och Gud vill"
Senare, på väg hem, blir det tydligt att det har smugit sig in ett om i våra liv. Det där om:et som vi tidigare varit så förskonade ifrån.

Warning! Desperate housewife

I mitten av sommaren besökte jag tillsammans med min syster och mamma en inredningsaffär med fransk lantlig stil. Jag tror att det håller på att bli en sommartradition. Vi gjorde likadant förra året och precis som då avslutades besöket med konstaterandet att den franska lantliga stilen är för gullig för att kännas riktigt rätt. Nu liksom då hittade iallafall någon av oss en liten pryl som kändes mer ruffig och industriell och därmed mer rätt och fick äran att följa med hem.
I den butiken fick jag syn på en skylt. "Warning! Desperate housewife" stod det på den. Budskapet talade direkt till mig. Dessutom var skylten helt i metall och inte alls gullig men efter ett ögonblicks övervägande kändes den ändå inte rätt. 1. Var skulle jag ha den? 2. Den kostade för mycket. 3. Jag kan inte identifiera mig med typen som inreder med textade skyltar med skojiga budskap eller Carpe diem. 4. Jag är ingens fru.
Hur som helst! Nu hade skylten passat. Med bara några dagar kvar till att jobbet drar igång har jag desperat klamrat mig fast vid hemmafruandet. Jag har panikbakat bröd av olika slag, fyllt frysen, gjort egna halvfabrikat och strukit tvättberget. Jag har stått i vinbärsbuskar och kokat saft av skörden.
Ett tag hade degen jäst över bunken, ner på köksbänken och kladdat fast i bakhandduken men jag stod där  i min femtiotalsklänning, mitt förkläde med spetskant, mina högklackade skor som inte klämmer i tårna och min oklanderliga makeup och log som bara en äkta hemmafru kan. En hemmafru som inte blir desperat av att vara utan av hotet att inte få vara. Jag står gärna fastkedjad vid spisen så länge det är jag själv som har nyckeln och kan bestämma över min egen tid.

Vaktmästardrömmar

För en tid sedan stötte jag ihop med min granne vaktmästaren. Han kom skumpande nerför en stenig backe med sin packmoppe. Vi bytte några ord och fortsatte sedan åt varsitt håll.
Men när han guppade iväg var det något i mig som ville klamra sig fast vid hans flak. En känsla av att han har något som jag vill åt.
Inte blåkläderna för såna har jag. Inte heller packmoppen, även om det hade varit roligt med en sväng. Inte heller massagen av de inre organen som jag antar blir resultatet av att skumpa omkring sådär. Nej något annat.
Helt enkelt själva vaktmästrandet. Detta yrke som inte gör mycket väsen av sig men som får allt att fungera. Tänk bara så många blinkande lysrör, läckande kranar, vildvuxna häckar det skulle finnas och istappar som kan falla ner i huvudet och klyva det i bitar om inte vaktmästarna ordnade och fixade.
Jag översköljdes av en längtan efter att klippa gräs och byta lampor, vrida upp klockor som stannat och skotta snö. Att fastna vid ett mekaniskt fel och humma, tillkalla mina kollegor och humma i grupp tills någon kommer på en lösning.
Efter mötet har jag helhjärtat gått in för hobbyvaktmästeri och det är, ska jag säga, som aloe vera på ett sår. Lent, uppfriskande och läkande.

Lurad!!

Låt dig inte luras av det 

plastiga utseendet. 

Det här höljet är gjort av 

cellulosa, och därför 

komposterbart.

Så står det på ytterhöljet till mina tepåsar. Jag såg det idag. Innan har jag låtit mig luras och komposterat enbart tepåsen, medan cellulosahöljet( som jag nu vet att det är) hamnat i vanliga soporna. Katastrof!! Och jag frågar mig hur många gånger och i vilka vitt spridda sammanhang och situationer jag egentligen låtit mig luras av det plastiga utseendet?!!!!

Matsvammel x 2

Saker jag frågar mig:
Varför smakar viss kokt potatis illa när den steks upp?
Kan mögelost mögla? Och i så fall, hur vet man det?
och
När något smakar "frys" efter att ha legat för länge i frysen. Vad är det som smakar då?



Linfrön kan förväxlas med små skalbaggar.
Frågan är vilket som är bäst att ha i müslin?
Linfrön sätter igång magen vilket kan vara bra om man dras med såna problem. Om man inte gör det kan det vara förödande.
Med skalbaggar i får man ett oväntat proteintillskott vilket förespråkas i dessa LCHF-tider. Å andra sidan innehåller även linfrön proteiner men också rätt mycket kolhydrater. Då bör man fråga sig hur stor del av en skalbagge som består av kolhydrater och det vet jag inte hur man ska ta reda på. Inte heller vet jag vilken inverkan skalbaggar har på tarmrörelserna.
Eller så kan man helt enkelt kompostera müslin om det uppkommit ett skalbaggsproblem och man tycker att det är motbjudande.
Jag för min del har linfrön. Och alltid toalettpapper med på joggingturen, utifall att!

Driftigt

Mannen på sjukhuset berättar att ambulanser inte har fyrhjulsdrift.
Han berättar att han funderar länge på om han ska ringa.
Om smärtan i bröstet kräver en ambulans.
Tillslut ringer han.
Men ambulansen kommer inte fram.
Det har regnat för mycket.
Är för blött och spårigt
för en icke fyrhjulsdriven ambulans.

Annars är det fint säger han.
Att åka ambulans.
Man får syrgas på en gång.
Och nitroglycerin.
Synd bara, säger han,
att jag var tvungen att bogsera den
med traktorn
innan jag kunde lägga mig sjuk.

Höst

Nu är tid för kollegieblock
linjal och pennor
Affärerna rustar för skolstart
I skyltfönstren en murrigare färgskala

Samhället sparkas igång
som en gammal motor med choke
Stadsbilden fylls av ungdomar som börjar skolan
Converse i olika färger
patrullerar gatorna

Kvällarna bäddas in i mörker
I luften ett kyligare stråk

Väntan

Han sitter med knäppta händer
De vilar i knät
Tummen går fram och tillbaka
över den andra handen

För länge sedan
brukade vi rulla tummarna
När sysslolösheten spred sig
eller
medan vi väntade
Då knäppte vi händerna
och lät tummarna cirkla om varandra.
Framåt
Sedan bytte vi håll
Bakåt

Nu stryker tummen
den andra
Sysslolösheten gör sig påmind
och vi väntar.

Plåsterprinsessan

Det sitter en liten prinsessa på ryggstödet till min kökssoffa. Hon har lila klänning och en groda på armen, men jag misstänker att det egentligen är en prins.
Prinsessan är alldeles platt och till för att sättas på sår. Men ingen hade skadat sig så istället blev hon fastsatt på soffan av en riktig liten prinsessa som var på besök.
Och eftersom ingen hade ont så levde vi lyckliga resten av dagen precis som i en riktig saga.
Utom plåsterprinsessan förstås för hon blev berövad sin sysselsättning och därmed ett fall av ungdomsarbetslöshet precis som det är i den riktiga verkligheten.

Skogstokig

När jag jobbade i hemtjänsten brukade jag bland andra besöka en gammal dam som ofta pratade om skogen. Hon hade tyckt det var så roligt att plocka bär och sa ofta det:
- Ska vi packa matsäck och gå ut i lingonskogen du och jag! Vi gör det!
Hon kunde knappt ta ett steg utan sin rullator och gick vilse om hon kom utanför sitt hus. Hon var som satt på repeat och upprepade samma historier gång på gång men vi lekte den leken hon och jag. Vi lekte att vi skulle ut i skogen och plocka lingon. För det var en lek. Hon var väl medveten om att hennes dagar i skogen var över. Men hon böjde sig fram över bordet och sa som om det vore en hemlis, som att vi två var på väg att rymma iväg från de vuxna, att hon så gärna ville plocka bär.
Jag tänker på henne ibland. Särskilt nu när jag så fort jag får chansen ger mig ut i skogen för en joggingtur eller för bärplockning. Jag har drabbats av samma dragning till skogen som den gamla kvinnan och jag tänker att det att bäst att passa på så länge benen bär och lokalsinnet är intakt.

Överlevnad

Jag befinner mig mitt ute på Stilla Havet
fastän jag sitter i soffan eller vid köksbordet eller i sängen
Jag kämpar för livet tillsammans med en indisk pojke och en bengalisk tiger
Så fort jag får chansen återvänder jag dit
och struntar i disken, i tvätten som ändå bara blir blötare av det eviga regnandet
Jag ignorerar alla måsten och borden
om de finns?
Jag uppfattar dem inte.
Berättelsen om Pi upptar min värld.
Jag hittade den på loppis helt oläst verkar det som.
För tio kronor fick jag ett öde som fängslar mig
och en något unken lukt som loppisprylar ibland har
men det är en bagatell i sammanhanget
Nu är det överlevnad som gäller.

Frid

Tänkte bara meddela att jag och Buddha är goda kamrater igen( se Den sjungande Buddhan) Att jag aldrig tillverkade någon munkavle.
Att han däremot höll på att bli använd som värmekälla när det skulle grillas marshmallows häromdagen är ju en annan historia. Men de sötsugna ungdomarna insåg att värmeljuset är till för att visa hur upplyst Buddha är och inte till barbeque.

Motvind

Jag har alltid varit en sådan som tycker om att gå i motvind för att känna att jag lever.
Förr både bokstavligt och bildligt talat.
Numer mest bokstavligt.
Som häromdagen då himlen blev svart och skogen knakade, då vinden tog tag i mitt hår och blåste mig fri från betungande tankar.
Det finns något förlösande i ett riktigt oväder.

Bildligt talat så har jag funnit att det sparar en himla massa energi att gå i medvind istället för att alltid streta fram men att det för den sakens skull inte är detsamma som att vända kappan efter vinden.

Hjortrondunset och tystnaden

I hjortronskogen doftar det av barndomens somrar.
Då gick jag längs den ringlande stigen ner mot sjön och båthuset. Där plockade jag de hjortron jag hittade och stoppade direkt i munnen.
Nu plockar jag inte längre hjortron där. Huset och stigen och båthuset är sedan länge sålt.
Nu går jag längs andra stigar med hinken i hand och näsan i hjortrondoften när jag träffar en man med vitt hår och en golden retriever i band.
- Roligt att se att det är andra ute, säger han.
- Ja detsamma, svarar jag och kommer ihåg paret jag träffade i hjortronskogen förra året. De revirpinkande som sa: Vi brukar vara ensamma här!
- Är det blött? säger jag.
- Va sa du?
- Är det mycket blött? säger jag lite högre.
- Ja, det finns en del, säger han och tittar ner i sin hink.
- Va bra! Då går jag lite längre in, säger jag riktigt högt och hoppas att det når fram.
Jag hälsar på hunden som med sin våta päls svarar på den fråga jag ställde. Det är riktigt blött i skogen.
Det klafsar om mina stövlar när jag letar mig in bland hjortronbladen. På avstånd kan jag höra det dova dunset när ett hjortron landar mot bottnen i mannens hink. Efter ett tag upphör det. Nu har han fyllt botten tänker jag.
I min hink dunsar det fortfarande när jag släpper ner ett saftigt hjortron, men det tänker jag, hör inte han.

Små grodorna

Ett gäng grodbarn hoppar över den lilla skogsvägen. Det finns inget övergångställe och fanns det, skulle det inte räcka till. De är så många. Och bruna. Så att det på håll ser ut som att marken rör sig.

Den sjungande Buddhan

Elaka tankar ligger på lur i mitt huvud. Det är hjärtat som skickat dem.
Buddha sitter på fönsterbrädan i köket och ler men jag vet att han vet, att han är besviken. Och jag försöker verkligen! Jag gör min solhälsning varje morgon, är innerligt( det är jag verkligen) tacksam över allt som är fint, springer i skogen för att släppa lös endorfinerna, försöker se från olika perspektiv och förstå människors val och när jag går bet, åtminstone acceptera dem.
Men nu bubblar det av ondsinthet på ett tidigare aldrig upplevt vis.
I vardagsrummet sitter en till Buddha på fönsterbrädan. Han har damm på sin tjocka mage. Jag stryker bort det med fingret, blåser lätt på honom. Så brister han ut i sång:
" What doesn´t kill you makes you stronger..." Magen guppar i takt, de långa örsnibbarna svajar fram och tillbaka.
Jag blir fullkomligt matt. Vet varken ut eller in. Inte vad ska jag tänka, hur jag ska göra, men beslutar mig för att fysiskt arbete är bra. Där kan man projicera sin ondska, det tröttar ut och ger inget utrymme för tankar som bara går i kors.
Jag tittar mot Buddha. Han sitter där han sitter, alltjämt leende. Jag tänker att jag måste ordna någon slags munkavle om han skulle få för sig att brista ut i sång igen. Sedan går jag ut för att bära lite sten.

Påsmannen

En man går förbi,
nästintill strosar
ser ut att njuta av folkvimlet
den kyliga sommarkvällen
Han har inga fylleögon
som många andra
ingen raglande gång
men han har en påse på foten
en sådan man köper frukt i
eller frysvaror
Nu är den tom
om man bortser från tårna 
För varje nytt steg 
blåses den upp
fylls med luft
som en vilsekommen lunga
Så flanerar han genom parken
med högburet huvud
ovetandes om sin påse
men ändå
som ett med den
Fullkomligt tillfreds

Ett vulkanutbrott på cykel

Min intention var att jag med hoppet som motor skulle cykla hemåt i sommarnatten. Så blev det inte. Istället blev det ursinnet som drev mig framåt medan de mörkblå molnen på himlen manade på mig och dynamon på min tantcykel ackompanjerade med ett tveklöst väsande.
Lite grann som häxan i Trollkarlen från Oz kanske för att ge en bild, fast med den skillnaden att det mer liknade ett vulkanutbrott än en tornado som dessutom inte kom utifrån utan personifierades av mig.

Eller...

I morse ringde telefonen
- Jag ringer angående en anmälan om läckage från en balkong.
- Va?!
- Jo, jag har fått rapporterat om dropp från en balkong. (Paus) Men jag kanske har ringt fel?
- Nej, förlåt, det måste ha varit mina tårar. Det ska genast upphöra.
- Ingen fara, jag kommer med en låda näsdukar, en stor famn och och ett betryggande besked om att allt kommer att bli bra.
- Tack det var snällt!
- Ingen orsak, jag gör bara mitt jobb!

eller..

inte riktigt...

-...Men jag kanske har ringt fel?
- Ja det har du nog gjort.
- Okej. Ursäkta. (Klick, Tuuut)

Rapport från en sockervadd

Igår drabbades jag av en näst intill obetvinglig lust att släppa fram min inre Thorsten Flinck-person. Den där som får människor att skruva sig lite obekvämt i sina stolar. Jag kämpade hårt för att inte låta den välla upp till ytan och punktera idyllen.
För bara för att jag ibland upplever det som att jag är vilse i en sockervadd och bara möts av kladdigt spunnet socker, där det enda sättet att ta sig ut är att tugga i sig skiten och bli illamående. Bara för att jag tänker så så behöver jag ju inte förstöra för dem som gillar sockervadd.
Det behöver jag ju inte, för de kommer ändå att få karies!

Reflexion

Jag stirrar in i feghetens renrakade ansikte
kastar pilar mot dess allierade
men möts bara av vreden
hos min egen spegelbild
i deras glasartade ögon.

Festyra eller Med hoppet som motor

I vår lilla stad är det liv och rörelse. Öltält monteras upp. Bord och stolar ställs fram. Absolute Kidz spelas och hoppborgen gungar. Langososet letar sig fram längs gågatan. Magar kurrar. Vi spelar Kasperteater medan vinden välter vår scenografi och solen bländar. Barnen sträcker sig efter dockorna.

Festligheterna kommer att stegra, som ett crescendo, med gator som vimlar av folk. Ölandedräkter som möts i sommarluften. Laxoset som vinner över Langosdoften.
Folk kommer att dansa mer till det lokala coverbandet än till de inbjudna riksartisterna. Men de får skriva autografer. De har ju setts i tv.

Människor går man ur huse i vår lilla stad.
En och annan kommer att sitta i en port och hulka med svarta rännilar på kinderna framåt småtimmarna. Någon kommer att tappa humöret när spriten kopplar om till reptilhjärnan. Ytterligare nån kommer att kladda på grannen eftersom den plötsligt ser så inbjudande ut.
De flesta kommer att skratta och umgås och råka skrika lite för högt när musiken plötsligt tystnar så att inte bara det närmaste sällskapet utan även de tre borden intill vet exakt hur läget är. Många kommer att berömma varandra och säga sanningar. Tillfälliga kärlekspar kommer att hångla i buskarna och gränderna.Världsproblem och filosofiska frågor kommer att diskuteras av de som blir kvar när alla andra går hem. Pantburkar kommer att samlas upp av barn och det lokala originalet.

Jag planerar att sitta med en öl i handen i goda vänners lag och låta en månads oro rinna av, ner i gräset. Jag tänker lämna den i parken bland plastglas och laxrester och när jag cyklar hem i sommarnatten tänker jag göra det med hoppet som motor.

Måste

Måste öppna fönstret
slå upp dörren
Måste andas frisk luft
höra bilarna som åker förbi
de ständiga tågen
Måste veta att livet går vidare
utanför.

Variationer på ett tema

När han satte sig bredvid henne kom en doft av pappersnäsdukar och sjukhustvål. Opersonlighetslukt. Som ett påtagligt ingenting sjönk han ner där bredvid henne. Som en institution. Ett tandläkarbesök. Som vitt och strävt papper från en undersökningsbrits.
Han hade djupa veck i pannan och en skyddsängel med sig. Snett bakom. Han var rik på pengar och erfarenhet men inte på doft.



Varje gång han satte sig i bilen kom en doft av mediciner. Av salva. Av små vita piller söndersmulade till beskt pulver.
Det var ingen lukt man gärna andades in, om man inte var sjuksköterska vill säga. Men det var hon inte. Hon var bara en vanlig dödlig som inte alls ville hjälpa mänskligheten. Hon hade fullt upp med sig själv.

På väg

Det är dags att ta ett steg
ett litet hopp
ett övertröskelkliv.

Krock

I byggvaruhandel är jag med snabba steg på väg mot kassörskan.
Jag håller en plywoodskiva i händerna och rör mig målmedvetet framåt.
Plötsligt tar det stopp.
Jag förstår ingenting. Gick jag in i något?
Jag sänker plywoodskölden och på andra sidan står en liten farbror i keps.
-" Gick jag in i dig?" säger jag.
-" Nej jag gick in i dig!", säger han, "Jag såg inte".

När jag sedan fortsätter till matvaruaffären och kolliderar med dörren, så inser jag med erfarenheten från bygghandeln att det måste vara dörren som går in i mig.

Ballongen

Tänk er en flicka eller pojke,
barn eller vuxen.
Tänk er en ballong
och en färg på den.
Min är röd
alltid röd
som blodet och hjärtat.
Tänk er att hen( ja tamigbövelen här passar hen) blåser upp ballongen
tänk att den lyfter hen högt över hustaken eller skogen eller bergen(beroende på hur man tänker sig det)
att hen svävar fram.
Tänk er att hen släpper ur luften
och att ballongen med rasande fart
krumbuktar sig hit och dit
den tjuter och pruttar
och blir tillslut liggande på marken.
Tänk er att hen plockar upp den,
slänger den i soporna?,
lägger den i en burk med andra ballonger?,
blåser upp den på nytt?
använder den till vattenballong?

Just så tänker jag att drömmar är
att de antar olika form i olika skeenden i livet.

Jag har inte nämnt att ballongen kan punkteras,
att också det är en form.
Men det beror på att jag har tejpat min ballong.
Den tål många nålstick
innan den spricker och trasas sönder.

Det finns också de ballonger som tappas bort
och aldrig nånsin återfinns.

Och de som gör allt för att glömma bort var de lagt sin ballong
men ständigt vet att den ligger i byrålådan.

Kanske finns de också de som inte har någon egen ballong
utan hugger tag i nån annans
och svävar med den.

Och de som förgäves letar...

Och de som är nöjda utan...

Och alla herrelösa heliumballonger som svävar mot universum...

Och... ja, ni fattar!

Det onda ögat

Igår kväll drabbades jag av Det onda ögat.
Det började som Det kliande ögat, antagligen för att jag stått i häcken med klipparen under eftermiddagen, jag kan inte tänka mig något annat än att det var en allergisk reaktion på detta.
Det kliande ögat övergick snart i Det onda och Svullnade ögat.
Snart såg jag ut som en boxare eller en misshandlad hustru, där det tidigare är att föredra, och det var bara att inta antihistamin och ryggläge. Med ögonen slutna( för att inget annat var möjligt) men inte tillräckligt trött för att sova gick jag igenom allt jag varit i kontakt med under dagen och som eventuellt hade kunnat få min hornhinna så upprörd.
Idag har Det onda ögat övergått i Det lite mindre och Känsligare ögat och jag är mycket tacksam över detta.

Den vita gnun

Det hypnagogia tillståndet infaller mellan vakenhet och sömn. Det sägs att man kan använda de bilder som då dyker upp i sitt kreativa liv. Man kan aktivt ställa en fråga och sedan få ett okonventionellt svar på den.
Igår kväll när jag skulle till att sova dök det upp en bild av en älskande kvinna som förvandlades till en vit gnu.
Idag läste jag i min drömbok. Där stod:
Kvinna som förvandlas till gnu
Det djuriska inom dig som vill komma upp till ytan, såsom sexualdrift eller andra begär.
I en kvinnas dröm kan det också representera moderlighet, som i; en ko slickar bort hinnan från sin nyfödda kalv. Omsorg, pånyttfödelse. Olika aspekter av jaget.

Nej, så stod det inte alls. Jag skojar bara. Det fanns inte med, men om det hade gjort det så hade det troligtvis stått något liknande eftersom det är den typen av förklaringar som står där.
Nu hände detta under det hypnagogia tillståndet och inte under drömsömnen så kanske omfattas det inte av drömlexikonet även om det hade funnits med.
När jag tänker närmare på det kanske det inte ens var en albinognu utan en indisk ko.

Om kossor står det så här:
Ko
Som tjur, oxe( se under detta uppslagsord) men representerar den kvinnliga sidan av människonaturen, framförallt det oproblematiska utgivandet av jaget och kroppen till andra, eller till ett spädbarn; modern eller modersrollen. (Drömlexikon, Tony Crisp)

Så står det.
Gissa vad det står om tjur, oxe?!

Hur som helst så har jag nu använt min hypnogogia bild till något kreativt, ett blogginlägg. Återstår att inse vilken fråga det var jag fick ett okonventionellt svar på.

Bjuda på ett perspektiv

Jag tycker mycket om när man hamnar i situationer där det bjuds ett nytt perspektiv. Det behöver inte vara något märkvärdigt utan bara att man hälsar på i någons familj eller blir presenterad en ny tankegång. Det behöver som sagt inte vara något världsomvälvande men ändå öppnas världen upp lite mer än tidigare. Jaså kan man tänka så, leva så, ja det kan man!
För ett tag sedan fick jag vara den som bjöd på ett nytt perspektiv genom mitt sätt att leva och vara, iallafall tror jag så. Det var ingen som kom fram till mig, tog min hand och sa:
- Hörrödu Sara-Kajsa, tack för att du bjöd mig ett nytt perspektiv. Det satt fint!
Det är alltså min subjektiva uppfattning och kanske inte alls stämmer med verkligheten, men det verkade så. Och missuppfattade jag helt situationen är jag ändå beredd och villig att leva i den villfarelsen för att det känns fint att ge och för att jag är glad och tacksam för det liv jag lever.

Livet pågår

Vi sitter i solen och låter den värma oss genom glasrutan. Detta är sommaren då det behövs en glasruta mellan en själv och solen för att bli riktigt varm. På varsin sida av trädgårdsbordet sitter vi. Jag med trötta vrister. Han med trötta bronker. Vi säger inte mycket. Det behövs inte. Det tysta samförståndet har alltid varit vårt. Så även nu. En humla letar sig in i blomman på bordet. En spindel har fångat en fluga. Pionerna blommar. Livet pågår.

När oron bygger skatbon

Om vintern står trädet kalt och naket med ett stort risigt skatbo inbäddat bland grenarna. Det drar ögonen till sig men om sommaren döljs det i bladgrönskan.

På samma sätt som skatorna samlar pinnar och bygger sitt bo bildar oron efterhand en allt större rishög bland revbenen. Sakta läggs del efter del på plats. Det skaver och spretar och fastän man försöker dölja det och fokusera på annat, klä in det i löv, står man så småningom där som ett vintrigt träd med ett enda stort tjorv i bröstkorgen.

Oväntat besök

Idag plingade det på min dörr.
Utanför stod en man som var på väg från Smygehuk till Nordkap. På cykel.
Han hade gjort ungefär halva vägen.

För mig som tidigare under dagen gjort mitt första svajande försök med linan jag ska lära mig gå på och fått både skrubbsår och blåmärken efter att ha ramlat ner blev hans försiktiga förfrågan om vatten till en uppmuntran( efter att tanken på att han eventuellt var en tjuv, eftersom man hör så mycket om sådana som rånar gamla människor, passerat genom hjärnan men A. Jag är inte gammal, annat än i själen då möjligtvis B. Jag tvivlar på att sådana kommer på cykel, jag menar var skulle han göra av stöldgodset? C. Rädsla urholkar istället väljer jag att tro på godheten i människan)och några stunder senare var jag uppe på linan igen. Styrkt och fokuserad( och med alla mina ägodelar i behåll, såklart!)

Besegrad

När kroppen är trött
och soffan mjuk
förlorar ögonlocken
kampen mot tyngdlagen.

Sardiner, får och Ulf Lundell

Vi tar oss fram mellan husvagnar och husbilar. Går till fots genom människors tillfälliga semestertomter. Från en husbil strömmar dansbandsmusik, utanför en husvagn sitter en kvinna och pratar i telefonen med sitt barnbarn som ser på tv någon annanstans i landet, i ett förtält har en annan kvinna somnat i solstolen med munnen halvöppen, grilldoften ligger i luften, en pappa visar sin dotter hur hon på bästa sätt använder sin rosa propellersnurra.
Så många öden som ryms på denna begränsade gräsplätt, så många liv som valt att tränga ihop sig på denna camping just den här sommaren. Så många historier tänker jag medan jag vandrar genom dansbandsmusiken och tyvärr får en lätt klaustrofobisk känsla. I min värld går inte friheten i att vara ute på vägarna i sin husbil ihop med sardinpackandet på campingen.
En sån tur att vi är olika tänker jag sedan och drar en lättnadens suck när vi lämnar husvagnarna och bilarna bakom oss och når älven där jag är farligt nära att citera Ulf Lundell men hellre väljer vad som skulle kunna vara ett naturbetande fårs ståndpunkt Jag är för öppna landskap.

När huset sover

När jag var yngre och sov över hos kompisar brukade jag vara den som vaknade först. I det okända huset låg jag och lyssnade till andetagen från den sovande kompisen. Jag brukade ibland stirra på personen i ett försök att få henne att vakna och om hon gjorde det brukade jag blunda och låtsas att jag sov och precis vaknade jag med.
När jag som vuxen hälsade på hos mina föräldrar vaknade jag och låg kvar i sängen tills kaffedoften började sprida sig i det välkända huset. Då steg jag upp och slog upp den rykande svarta drycken i en kopp jag alltid druckit ur och slog mig ner mitt emot den för dagen mest morgonpigga av mina föräldrar eller om jag sov länge, den mest morgontrötta.
Hos släktingar ligger jag kvar och lyssnar till om någon annan verkar vara uppstigen, ibland kan jag höra brottstycken ur ett samtal som letar sig från frukostbordet genom sovrumsdörren.
På besök hos en del vänner brukar jag få tillfälle att läsa i min medhavda bok innan det börjar röra sig i lägenheten och morgonbestyren tar vid.
Idag stiger jag upp och kokar kaffe medan resten av familjen fortfarande sover och när vi har gäster är jag den som vaknar först och glädjer mig åt att de ska få vakna med kaffedoft i näsan.
Jag har alltid tyckt om stillheten på morgonen när huset sover, då allt är ogrumlat och löftesrikt och kaffedoften sprider värme.

Ett kuvert med fåglar

Jag har köpt ett vadderat kuvert med fåglar på.
Det är turkost och lila och finare än de vanliga frankerade kuverten.
Jag har tagit fram ett somrigt kort ur en låda i min sekretär.
I kuvertet ska jag lägga en bok som jag fått låna och läsa i precis rätt tid.
På kortet ska jag skriva Tack! och en hel del annat
för att det är viktigt att tala om när saker eller snarare handlingar
och människorna bakom dem betyder något.

Vila ögonen

På Yogadvd:n säger de att jag ska vila ögonen mot näsryggen.
Hur jag än försöker vila ögonen mot näsryggen
så är det som att jag i den position som avses
vilar ögonen mot övre delen av ögonhålorna, ögonbrynskammarna
eller vad det kan tänkas heta.
Jag får kämpa mot själva tyngdlagen
för att få ögonen att ligga mot näsryggen
och det är inte vilsamt alls
vilket det naturligtvis inte behöver vara
men det är ju ändå det de säger, att man ska vila.
Eller så har jag bara en helt felaktig bild av vad som menas med näsryggen.
Ser istället fram emot att vila huvudet mot kudden
eftersom det då inte råder några oklarheter om vad som är vad.

Att ta sig själv i hand

Ibland kan jag bli så fruktansvärt trött på mig själv
på mina principer och min tjurskallighet
min frihetssträvan och samhörighetslängtan
som sliter och drar åt olika håll
mitt ständiga kämpande efter balans
och avsaknaden av denna
Jag kan stå mig själv upp i halsen
och tycka att jag inte är något att behöva dra runt på resten av livet.
Men så händer det att jag upptäcker
att jag faktiskt inte vill vara någon annan
att jag är glad för det liv jag lever
och de val jag gjort.
Jag blir lätt och leende
Mina strävanden och längtor möts
för en stund, kort eller lång.
Det råder jämvikt och
jag tar mig själv i hand.

Hur man bygger en altan

Jag har tittat på en instruktionsfilm "Hur man bygger altan". I den visar David hur man bygger en altan. David förklarar ingående varför man bör använda tryckimpregnerat virke, vilka mm som gäller här och där, att rostfria skruvar är mjuka och annan nödvändig information för altanbyggaren.
David har ett något stelt leende men han jobbar på framför kameran och gör sitt bästa för att nå fram till hemmafixaren. Kanske drömmer han om en tv-karriär och tänker att detta är hans stora chans, att genombrottet står bakom nästa hörn. Kanske är det han som är nästa Martin Timell.
För mig är han redan bortom Martin. Där Timell drar några dåliga skämt och tjoff, tjoff spikar ihop något på två röda är David systematisk, förtrolig och ingående. Han får 44 minuter i bild medan Martin Timell måste samsas med ett gäng andra fixare och en massa reklampauser som gör att åtminstone jag slår av och lämnar tv-soffan.
Instruktionsfilmen är mycket pedagogisk och det bästa av allt är att när David än behöver det dyker det upp en annan man med ett snöre, en skruvdragare eller en stege. Så vill jag också att det ska vara när jag bygger min altan och förövrigt i livet i stort, när helst jag behöver dyker det upp en man med rätt utrustning. Ja dvs en skruvdragare eller en plintborr eller något annat som man har män till.

Tolv år yngre

Kvinnan i systembolagskassan ber om legitimation. Hon måste ha missat mina två grå strån på huvudet och min bekymmersrynka mellan ögonbrynen. Kanske fäste hon sig istället vid ungdomsfinnarna som i min släkt aldrig verkar avta och vid min irrande blick. Jag tittar på henne, jag tittar på displayen med priset, jag tittar mot kortbetalningsmakapären. Säkert ger det ett ganska osäkert intryck och jag är osäker: "Vad sa du att det blev? säger jag och tittar en gång till mot priset som står skrivet med grönt i det svarta fönstret medan jag bläddrar i plånboken. Hennes ögon lämnar mitt körkort som talar om att jag är trettitvå och får handla vin om jag vill och tittar mot priset.
-"Alldeles för lite" säger hon och sträcker ut en hand som vant greppar tag om flaskhalsen.
Hon tänkte ta betalt för en flaska istället för två. Om jag inte sagt något hade jag gått därifrån med känslan av att både vara yngre och rikare än vad jag nu lämnade lokalen. Istället gick jag ut i solskenet med mina två grå strån spretande som antenner på huvudet och vinflaskorna klirrande mot varandra i påsen.

Klick!

Jag samlar minnen som foton i ett album. Där finns bilder av alla jag älskar. Där finns också händelser och situationer förevigade.
En vacker kväll vid vatten med de människor som betyder mest. Klick! Jag fotar och lägger närmast hjärtat.
Sonens och mitt skratt som blandas där vi sitter på varsin sida av köksbordet. Klick! och närmast hjärtat.
En natt i den älskades armar. Klick! och närmast hjärtat.
En oväntad hälsning från en vän. Klick! Jag fotar och lägger närmast hjärtat.

Att ta vara på de stunder då jag lever intensivt och spara dem för stunder då livet går på tomgång gör kanske att jag inte är helt närvarande ens då. Att en del av mig ständigt är för medveten om att detta är övergående. Men för att vara betraktare är jag i vissa stunder ändå verkligen där och det fina är att de stunderna kan komma när som helst.

Klick!

Inflyttad

Han hade byggt ett bo i hennes hjärna
och ett i hennes hjärta.

Han var där för att stanna.

Substans

Nu är det tid för substans i tillvaron.
Vill inte längre röra mig
i det abstrakta.
Har en längtan efter det konkreta,
det gripbara.
Det undflyende finns ändå
alltid närvarande.

Lunchstopp

På en vägkrog utmed E4:an sitter en liten pojke i gröna byxor. Hans fötter når inte ner till golvet men dinglar inte där de hänger i luften. Han sitter helt stilla bredvid sin pappa som äter lasagne med ketchup. Pappan har mörk skjorta och wetlookvax i håret. Han pratar lågmält med kvinnan som sitter mittemot.
Pojken har ätit upp sin mat och tittar ner i golvet.
Jag söker hans blick. Vill så gärna le mot honom, göra bussignalen dvs. luta mig fram och le och glittra med ögonen " Du, vi leker du och jag!" Men jag når honom inte. Hans blick är hela tiden nedslagen i golvet. Endast vid ett tillfälle vänder han sig mot pappan då denne tilltalat honom. Hans ansikte spricker upp i ett skratt, sedan återvänder ögonen ner i golvet. Han undviker att se på kvinnan som sitter på andra sidan bordet och inte säger ett ord till pojken under hela lunchen. Antagligen är de lika blyga för varandra båda två.
På radion pratar de om Higgspartikeln, den som de letat efter i fyrtio år och som förklarar allt. Det är stort men den säger inte något om hur den lilla pojken ska hantera att hans pappa har en ny flickvän som inte tilltalar eller ser honom.

Frida Kahlo var aldrig förvånad

Det har hänt några gånger att jag fastnat med blicken vid någons ögonbryn. För att personen i fråga har plockat dem till höga välvda bågar eller vaxat bort sina egna och ersatt dem med ditmålade streck.

Jag är av den åsikten att alla ska få se ut som de vill men jag kan inte låta bli att förundras över hur vissa människor vill gå omkring och se förvånade ut jämt och ständigt. Vad som än händer står de där med ögonbrynen i pannan och möter världen med en förvånad uppsyn. Kanske är det det enda raka? Kanske har de kommit på något som jag missat, jag som låter mina ögonbryn växa vilt.
Jag minns särskilt en kvinna som av naturen hade höga ögonbryn men sedan plockat dem så att ansiktet såg ut som en clowns. Det fanns något så rörande skört över ansiktet, som om det mötte världen sårbart och nyvaket. Det är antagligen därför jag minns henne. Hennes uppsyn var som ett spädbarns, fullkomligt tillitsfullt.
Min ögonbrynsförebild är Frida Kahlo, den mexikanska konstnärinnan. Påståendet att hon aldrig var förvånad är kanske en överdrift men hennes livshistoria skulle få vem som helst att bli luttrad, polio vid sex års ålder, bussolycka vid 18, därefter livslång smärta.
Jag har ibland stått med pincetten framför spegeln för att jag tänkt att det kanske finns de som fastnar med ögonen vid mina ögonbryn och förundras över hur man kan gå omkring och se vildvuxen ut, men jag ger alltid upp. Det känns som en väldig massa väsen för ingenting. Jag är ju jag ändå. Och i mig finns viljan att vara lika stark, egen och okuvlig som Frida Kahlo och vem vet kanske sitter det i ögonbrynen...

Mer om Frida Kahlo här

Aristoteles och jag. Typ!

Idag har jag tillverkat en peruk till ett dockhuvud. Jag har provat mig fram, suttit med en avklippt nylonstrumpa, lingarn och nål. Jag har börjat och avbrutit mig. Testat ett annat sätt och slutligen kombinerat två olika. Jag har suttit med nål och tålmodigt stuckit den upp och ner i nylonstrumpan.
Igår satte jag plant, drog på mig gummistövlar och spände fast bältet med plantor över höfterna. Jag laddade plantsättarröret med tall och gick fram och tillbaka över ett hygge. Runt öronen surrade flugor och broms och solen stekte.
Förra veckan målade jag en kökssoffa. Jag bearbetade den med sandpapper, grundade, spacklade, slipade, spacklade, slipströk och målade sista lagret linoljefärg.
Jag passade också på att gå loss med korp i slänten bakom huset för att förbereda för blivande altangrund. Jag hackade, spadade, bar sten och körde skottkärra.
Det finns något  hos mig som tycker om sådana sysselsättningar, att låta kroppen arbeta och vara igång medan tankarna kan vandra fritt. Det är något meditativt över det.
Dessutom är det enkelt( som en välkommen omväxling från att jobba med människor)i den bemärkelsen att det blir ett tydligt resultat . Två tag med nål och tråd blir ett stygn, ett lager färg förvandlar en mörk soffa till en ljus även om det inte täcker helt, en tall i skogen gör en mindre i lådan på höften, ett korphugg och jorden blottas under gräslagret. Samtidigt kan man passa på att tänka på allt mellan himmel och jord.
För mig är det lite av Katharsis-effekt särskilt om aktiviteten jag utför är fysiskt krävande.
Katharsis = rening  
Enligt Aristoteles:
Genom att konfronteras med dramats tragiska förlopp och förstå huvudpersonens öde och konflikter renas åskådaren till en större klarsyn vad gäller vad det innebär att leva över huvud taget och blir därigenom en bättre människa.
Enligt mig:
Genom att konfronteras med en fysiskt ansträngande och/eller tålamodskrävande aktivitet och fundera över människors öden och konflikter renas utföraren till en större klarsyn vad gäller vad det innebär att leva över huvudtaget och blir därigenom en bättre människa.
Typ!
Iallafall blir man uthållig och sover gott om natten.( Efter x antal plantor sover man också gott i soffan framför Madagaskarpingvinerna)

PS. Jag passade på att lyssna på Sommarpratarna medan jag fixade med dockhåret och då blir Katharsis-effekten lite mer som Aristotelesvarianten. DS

Pokerface

Jag brukade spela Chicago när jag var liten. Tillsammans med min far och min farbror. Vi spelade om tändstickor och i enstaka fall om pengar. Jag var bra på det. Riktigt bra.
Som vuxen har det slagit mig att de kanske lät mig vinna. Vem vet? De fick mig iallafall att tro att jag var bra och det räcker långt. Min hög tändstickor såg ut som en liten majbrasa där den låg på bordet.
Min ingifte farbror pratade Stockholmsslang, rökte cigaretter och hade tro, hopp och kärlek intatuerat på handen och ett ankare på armen. Han var en sån som rökte så att lungorna blev svarta och drack så att blodet blev genomskinligt, hans blodtryck var så högt att alla mätare slogs ut. Han var en sån som överlevde alla varningsklockor och som till och med klarade en brusten kroppspulsåder. Men till slut försvann han från oss och då hade våra Chicagopartier för längesedan upphört.
Nu känns det som evigheter sedan vi satt i köket och delade upp tändstickor och kort. Jag har glömt hur man gör och vilka termerna är. Jag har bara minnet kvar av att jag en gång var riktigt vass och spöade gubbarna i Chicago.

Balanserat och avvägt

En prima lindansös
skall jag bli när jag blir stor
med egen cirkusvagn och Gretchenfrisyr
Högt över hustaken
ska jag vandra
med starka magmuskler
och pendlande fot
Balanserat och avvägt.

Varför inte dra en vals

Om somrarna kunde det hända att han tog med sig dragspelet ut på förstukvisten.
Fingrarna trevade till en början ovant över klaviaturen men hittade snart rätt och kände sig som hemma. Med träskorna stampande och syrendoft i näsan drog han en vals och trots att det var ljusan dag så var det ändå alltid Månsken över Ångermanälven.

Avstånd

Hon låg med ansiktet mot hans nakna rygg
lyssnade till andetagen
drog in hans doft
Hon makade sig närmare
ville känna hans värme
Ville ge av sin
men var rädd för att störa
Önskade
att hon låg i hans famn istället
Tvivlade
men sa åt sig själv att sluta med det
och sova istället.

Allt handlar om att befinna sig på rätt sida järnvägen

"Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv " sjöng Edvard Persson på den tiden världen var svartvit.
"Jag har bott vid en järnväg i hela mitt liv" sjunger jag i fullfärg och lägger till "Iallafall nästan"

Bortsett från några år i tillfälliga lägenheter här och där har jag på olika ställen bott vid en järnväg. Jag har bott så att porslinet i skåpet darrat och skramlat när tåget passerat. Jag har lyssnat till tågvisslan som varnar vid obevakad övergång. Jag har legat sömnlösa nätter och lyssnat till signalblimpandet som föregår tåget. Jag har lärt mig att hålla i trådarna i samtalet under den tystnad som infinner sig medan tåget dånar förbi, om man befinner sig ute. Jag har lärt mig att höra skillnad på godståg, persontåg och rälsbuss och kommer snart att säga som banvaktaren: Den enda gången man vaknar är när tåget av någon anledning inte kommer. Rytmen rubbas.

Men allt handlar om att befinna sig på rätt sida järnvägen.

Inatt skulle jag hämta sonen, hans mormor, moster och kusin vid bussen. För att kunna frakta deras väskor och dem behövde jag en större bil. Detta var planen:
Utgå i god tid från punkt Ö( där jag bor). Passera järnvägen. Hämta bil vid punkt ÖF. Fortsätta till punkt L där jag skulle hämta upp resenärerna. Återvända till punkt ÖF, släppa av tre passagerare, dricka te, byta bil, fortsätta med sonen till punkt Ö.
Detta var vad som hände:
23.25 mottog jag ett sms: Vi kommer till punkt S istället kl 00.10.( Punkt S ligger på min sida av järnvägen,dvs på samma sida som punkt Ö)
Utgå från punkt Ö. Korsa järnvägen. Hämta bil vid punkt ÖF. Vända om och passera järnvägen där det står ett tåg. Jag bromsar in. Tåget rör sig, vilken tur att det är på väg! Tåget stannar. Jag stannar. Väntar. Och väntar. Och väntar. Tunga rostfärgade godsvagnar blockerar min väg.
Annat godståg anländer. Skönt! Det tunga börjar sakta röra sig. Som jättelika daggmaskar slingrar de sig i sakta mak förbi varandra. Det rostfärgade får upp farten och har snart lämnat mitt synfält. Det andra godståget bromsar in och stannar. Och väntar. Och väntar. Och väntar. Stora vita vagnar med explosivt innehåll blockerar min väg.
Ett persontåg anländer norrifrån. I mellanrummet mellan godsvagnarna ser jag sovvagnar, sittvagnar, och bistron rulla förbi. Och äntligen, sakta som en farbror med höftproblem börjar det vita tåget röra sig. Järnvägen blir fri. Bommarna går upp och jag kan fortsätta min färd mot punkt S där de stackars hemkomna utlandsresenärerna står och huttrar i den svenska Helly Hansen-sommaren.

Lärdom av detta: Rätt sida kan vara fel när förutsättningarna ändras! samt Se till att ha ordentligt med god tid på dig!

Att klä av ett hus

Blåbyxorna på. Svetten som rinner. Mellan husväggen och skogen studsar ljudet av spik som motvilligt släpper sitt grepp om brädan. Virket som torkat ihop av solen och som spricker när kofoten gör sitt jobb. Att klä av ett hus. Lager för lager och se vad man hittar. Bryta sig bakåt i tiden. Fjällpanel. Gullfiber. Eternit. Annan glasull. Trä. Sågspån. Uppskattningsvis 80-tal, 60-tal, 50-tal sedan kommer man inte längre. Inte på mitt hus iallafall. Andra hus har timmerstomme, är tätade med tidningar och mossa.
Där kan man i gulnande artiklar läsa sig till vilket år huset byggdes men mitt hus berättar sina historier ändå. Det berättar om att lärlingar en gång fick använda glasull som madrass över natten. Det berättar om eterniten, det magiska evighetsmaterialet som skulle visa sig skörda många offer, om hur man senare byggde in det i ett skyddande skal av trä.
Det berättar om modets svängningar, nya forskningsrön och om familjen som byggde och bodde här från 50-talet fram till 00-talet. Jag hyser den största respekt för den människa som spikat i varenda spik som vi nu drar bort. Allt arbete och all svett som troligtvis runnit. Han byggde ett hem från grunden för sig och sin familj. Det är fint.
När han var borta och hennes knän inte längre höll, när trädgården höll på att växa igen och fasadfärgen hade pulvriserats av solen fick jag äran att ta över. Jag är så tacksam över det, att jag fick möjligheten att bygga ett hem för mig och min familj. Det är fint. Att lägga till ett lager färg på de lager av olika material som redan finns och sedan se till att huset får fler historier att berätta.
Att klä av ett hus och  klä på det en utbyggnad.

Fångad

Alla färger har runnit av honom
Sköljts bort med spriten
Nu är han grå
och otydlig i konturerna

Alla drömmar har runnit av honom
Blandats ut med spriten
Nu är han tom
och blicken saknar skärpa

Allt liv har runnit ifrån honom
Skrämts bort av spriten
Nu är han ensam
med minnena som enda sällskap

Alla möjligheter har sprungit ifrån honom
och ersatts av spriten
Nu är han fången.

Se upp för lyckliga människor

Roadtrip.
De vita markeringarna på asfalten svischar förbi på sidan om bilen. Tallarna likaså.
Vi passerar ett litet samhälle med en stor skylt:
> Se upp för lyckliga människor <
Vår resa fortsätter. Uttrycket gnager i min hjärna. Som en liten mus.

Se upp för lyckliga människor. Jag tänker mig att jag kommer gående på den gröna gräsmattan där skylten står. Jag tittar upp och där hänger hela det lilla samhällets befolkning ungefär som det hänger skor i filmen Big fish. Men tanken på att de hänger där tar snabbt en morbid vändning, istället för leende människor är deras huvuden tunga deras ögon tomma.
Jag byter tanke.

Se upp för lyckliga människor.
Jag tänker mig att jag kommer gående på den gröna gräsmattan där skylten står. Jag tittar upp och där, i luften, kommer hela befolkningen nerregnande med stora leenden och kulörta tröjor. Den sista biten ner till marken dalar de. De välkomnar mig med ryggdunk och nyfikna ögon. De tar mig med i sin lyckliga gemenskap.

Resan går vidare. Bakom mina solglasögon råder ivrig tankeverksamhet. Jag funderar på hur de marknadsföringsansvariga för samhället tänkte. Se upp för lyckliga människor. Som att det på något vis skulle vara farligt att träffa på dessa lyckliga människor. Eller som skyltarna Kör sakta levande barn, att man bör se upp så att man inte råkar köra på en lycklig människa. Och vilket krav sedan, att bo där och behöva gå omkring och vara lycklig jämt och ständigt.

På E4:an susar bilarna fram i hög hastighet. I mitt huvud susar tanken att de lyckats. Marknadsförarna alltså. Jag kommer inte att glömma det lilla samhället. Kanske kan jag till och med tänka mig att besöka det, bara för att se upp.