Dagens rekommendation

Dagens rekommendation:

- Vakna klockan halv fyra av att de julmustdrickande och skumtomteätande tonårsgrabbarna tycker att det är dags att gå och lägga sig.
- Vrid dig några varv i sängen i hopp om att somna om.
- Ge upp och skriv några blogginlägg.
- Drick två koppar kaffe med sojamjölk och ät en tunnbrödsmörgås med ägg medan du läser i en tidning att grönkål är nyttigheternas nyttighet.
- Bestäm dig för att hinna före rådjuren med att äta upp grönkålen i trädgårdslandet kommande år.
- Gläd dig åt att ha skänkt hälsa åt rådjuren som glufsat i sig grönkålen.
- Ägna inte mer tid åt tanken på grönkål.
- Lägg dig på soffan under den förtjusande fina julklappsullfilten med ryska dockor och somna in.
- Vakna som en ny människa.
Det sista kan vara lite svårt att uppnå. Jag vaknade som samma gamla vanliga människa, inte ens ryggen hade bemödat sig med att bli mindre sned( antagligen på grund av bristen på grönkål) men jag vaknade utvilad och härligt varm i kroppen.

Forts. Inträde

För en tid sedan skrev jag inlägget Inträde och svarade på några frågor. Där skrev jag också att jag skulle återkomma med frågor. Det har dröjt men här kommer de:

Om du var en superhjälte, vilka krafter skulle du vilja ha och vad skulle du använda dem till?

Vilken är din favorittid på dygnet?

Varför bloggar du?

Vad hos dig själv är du mest stolt över?

Vad förväntar du dig av/vill du fylla det nya året med?

Nämn en film eller en bok som fått dig att tänka nytt.

Vad för något gör dig riktigt glad?

Långsamhet

Jag går långsamt genom livet nu. Så pass att en gammal farbror passerade mig på gatan. Jag tittade ner i snön och koncentrerade mig på att sätta ena foten framför den andra på lagom avstånd för att inte ryggen skulle säga ifrån.
Den påtvingade långsamheten ger utrymme åt tankar. På dagarna vi skapar. En efter en. På vad vi fyller dem med och om vi skapar dem eller låter dem ta oss med.
Den ger utrymme åt drömmar om natten. Att jag går på landsvägen bredvid min pappa. Det är sommar, min rygg är rak och han kan andas. Solen är varm och en traktor kör förbi.
I verkligheten, på dagen, är landskapet vintervitt och en rad kossor går på led, var och en med mulen i den andres svans. Då och då tittar någon av dem mot mig med stora ögon och jag skattar mig lycklig över att få vara en del av denna vykortsvärld.
Tanken går till kärleken, till hur den bör vara och hur den är och om det finns ett glapp däremellan, och vidare mot det nya året. Till vad jag vill fylla det med, vilka dagar jag vill skapa för de runtomkring mig och för mig själv.
Det gångna året har gjort mig säker på några saker; att inte springa ärenden åt sådana jag inte vill springa ärenden åt, att sätta familj och vänner i första rum samt att vara tacksam över varje ny dag.

God Jul

Hjälps åt att vara kärleksfulla mot varandra!

Behovet av skimmer

På "Har allt möjligt och lite till-affären" häromdagen stod en man och plockade varor i sin kasse. Han var liten och senig med grova arbetarhänder. Skäggig med utmejslade drag i ansiktet och på huvudet bar han en keps, en sån där som för tankarna till sjömän eller för all del till Emils mysse, alltså inte en sådan där med reklamtryck och lång skärm eller en mer moderiktig gubbkeps.
Jag vet inte varför, men när jag stod där och väntade på min tur att betala och studerade hur mannen försökte få ner en dunk med vad det nu kunde ha varit( något till bilen) i sin påse men gav upp och gav den till sin fru att bära, så blev jag glad. Han var som utstigen från en annan tid eller en barnboksvärld, som en sjöbuse eller någon i "Skrotnisse och hans vänner".
Likadant är det med reparatören. Han som ser ut att komma direkt ur femtiotalet och dofta brylcreem, och som verkar vänta på arbetsdagens slut för att gå och ta en pilsner.
Jag tror att det är bristen på tillrättalagdhet som tilltalar, att de inte är putsade till att hänga med i tiden eller har gjort det till ett statement att klä sig på ett visst sätt, utan att de bara är.
Men visst, detta är mina tankar och har kanske inte mycket med deras verklighet att göra. Kanske är deras åsikter och sinnen förlegade eller avstannade precis som klädseln eller kanske är femtitalslooken ett medvetet val förenad med ett starkt intresse som upptar allt annat än tiden på jobbet då jag råkar se honom.
Kanske säger det mest om mitt behov av att måla upp bilder som gör tillvaron lite mer skimrande och sagolik, om förkärleken till att säga "Tänk om..." och inte ha något behov av att bli motbevisad eftersom det viktiga för mig sällan är om det ligger någon sanning( vad nu sanning är?) i saker utan att möjligheten till att säga "Tänk om..." skapar en roligare värld. Jag menar Tänk om... det skulle vara så att de kommer ur en spricka i tidsväven och egentligen existerar i en annan tid.... Jag menar Tänk vad oändligt mycket mer fascinerande den tanken är än tanken att den där snubben, han borde uppdatera sig.

Som betongskärvor

För en stund vill jag uppgå i dig,
ingå i dig, gömma mig, försvinna, utplånas.
Bryta bort ensamhetens stela kappa.
Låta den falla i bitar, som betongskärvor, till marken.

Och så kommer rädslan...

Hjärnan ockuperad av arbete
dagar som staplas på varandra
som vedträn i travar
vakna, äta, jobba, äta, sova
och däremellan
tvätta, skotta, städa, handla
och så
skratta, gråta, älska, umgås.

Dagar, som pärlor på en tråd
där en självklart följer en annan
och bildar en helhet

Sedan kommer rädslan

Hjärnan tömd på arbete
dagarna som träd
de skall fällas, kvistas och barkas
huggas
av egen kraft

Det är då rädslan kommer

Att det inte ska gå
att vi kommer att sitta där
tuggandes varsin prinskorv
eller köttbulle
som blir till smaklöst gummi i munnen
Att en frostig vind blåser bort
julstämningen
och att all ansträngning varit förgäves

och så kommer rädslan

över att tomheten ska bli för påtaglig
och sorgen för stor.




 

Julpynt

Idag har jag gjort i ordning mina julkort för att sändas på det gamla vanliga sättet med kuvert och frimärke, men eftersom jag är lite sent ute så bestämde jag mig för att använda vanliga frimärken och inte julfrimärken. I affären fick jag en remsa med kungen och när jag klistrade dem på mina vita kuvert så blev resultatet, ja, nej, inte så upplyftande. Men, tänkte jag, varför inte jula till det lite och vips så blev kungen mindre grå och mer bärare av innehållet, dvs julkort.

Kungen naturell

Kungen i julskrud

Händernas arbete

Det har blivit så viktigt. Detta att arbeta med händerna. Det har alltid varit stort för mig, att få ut saker i kroppen; tankar, grubbel, ledsnad och glädje. Denna höst har det varit av ännu större vikt. Många kvällar har jag suttit i källaren bland målarburkar, tapetklister, hönsnät, limflaskor och lerklumpar. Jag har kämpat med krokodilhuvuden, och vargansikten, gjort en björn som mest liknade en pungråtta och en drake som lika gärna kunnat vara en hund. Dessa saker har jag tillverkat för jobbet, för att jag och barnen och ungdomarna ska kunna berätta de historier vi vill berätta, men ingen har bett mig om att göra det. Jag har behövt det. Färgerna har fungerat som balsam och mjukat upp fnasiga tankar, knådandet av lera har löst upp fnurriga knutar i hjärnan och hjärtat, att se något ta form från att ha varit ingenting annat än en idé har stillat sinnet. Skänkt tröst. Och jag fortsätter...

Julkorten-Julefriden?

Snart tredje advent. Vintervitt ute och julkortstillverkning inne. På radion säger de att det dör ett barn i minuten på grund av bristen på rent vatten. När Musikhjälpen går över i nyheter hoppas de på goda sådana. Istället får vi veta att människor har skjutits på en lågstadieskola i Connecticut . Jag fortsätter med julkorten och frågar mig vad jag vill med dem? Önska en God Jul? En god tid? Ett gott liv? Ja, verkligen. Att alla ska få ha det.

Illusionen

Ute på vägen i snörök är bilen framför plötsligt uppslukad av jorden. Verkar det som. Illusionen är fulländad och jag stirrar framför mig på det avstånd där bilen tidigare fanns. Ingenting. Bara vitt. Bara virvel av snö och hjulspåren som nätt och jämt syns. Sedan en svag kontur. En påminnelse om att något döljer sig i dimman innan det återigen sugs upp av vintern och jag fortsätter att stirra och blinka åt illusionen.

Den fina linjen

Har upptäckt en fin linje under ögat
i min systers badrums lysrörsljus
och inte bara en förresten.
Kan hända det är vintern
med torr luft och kyla
och en knapphändigt
fuktighetsbevarande creme.
Kanhända är det åldern.

Vilka berättelser?

Vilka berättelser blir berättade när tiden att se och lyssna inte finns? När all energi och allt fokus går åt till att hinna med? När varje minut är uppbokad? Ska man då berätta om stressbollen som rör sig längs ryggraden som en snöboll i utförsbacke? Hur den växer sig större och större och rullar med ökad hastighet? Eller om humöret som är kort och otåligt? Som snäser och fräser och eliminerar allt onödigt, det som kan anses vara tidsspill. Som definitivt är det när stressbollen studsar i huvudet som under en bordtennismatch.
Är det den berättelsen som ska berättas? Ja, tydligen.

Insnöad

Medan snön lägger sig utanför fönstret
lägger han patiens innanför
snöflinga på snöflinga
kort efter kort

Medan drivorna växer
bygger han korthus
snöflinga på snöflinga
kort efter kort

Medan patiensen går ut
och korthuset rasar
blir världen vit
och han insnöad