När det blir för mycket regler och förordningar, då det ska rutas in och delas upp, pratas bestämmelser i det oändliga, ja då bubblar den upp, den inre anarkisten. Då får jag bita mig själv i tungan och kämpa hårt för att hålla inne med mina protester. De där som saknar logik och förnuftigt resonemang( som ju är det som räknas!), som består av känsla, som trots titeln inte alls är kopplade till någon ideologi utan ren och skär instinkt. De som skriker "Sluta bestämma över mig!", "Förminska inte min tillvaro till ett rutsystem", "Sluta begränsa mig!!!" Inte så att jag är emot regler, jag står bara inte ut med att bli reglerad. För att citera titeln på boken jag läser, den om Lena Nyman, "Jag vill ju vara fri".
Sedan kan man naturligtvis bli yogisk och säga " Varför tillåta sig att begränsas?" eller psykoanalytisk och säga "Vad är det som får mig att känna mig begränsad av vad någon annan tycker? "
men då kan man å andra sidan också ställa liknande frågor åt andra hållet
eller
så kan man bara vara anarkist ett tag.
Helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar