fredag 29 augusti 2014

En enkel till godislandet tack

Häromdagen ritades det godisland på en lektion i arbetet med en pjäs. Vid åsynen av godisklubbsträd utbrast jag spontant "åh vad gott". Sekunden senare slog det mig att jag inte äter godis och att jag nog skulle känna inför ett godisland ungefär som jag känner i enorma matbutiker med hela väggar fyllda av korvar och kött. Avsmak.
Jag skulle antagligen tycka det var för sliskigt och kladdigt och min mage skulle surna ihop och protestera. Om det inte fanns en sjö av mörk choklad, förstås. Då skulle jag hoppa i med detsamma.
Ändå är tanken på ett godisland en sådan barndröm att jag som vuxen ickegodisätare utbrister "åhhh". Ett fantasilandskap att kliva in i och bli lycklig. Där allt är färgrik och doftande. Och möjligt. Det till synes ouppnåeliga är plötsligt högst närvarande.
Och det slår mig att mina fredagar är sådana godislandskap att kliva in i. Fulla av möjligheter. Och jag är så tacksam över att kunna ta en enkel till godislandet och att jag sedan när jag väljer att boka returen kan smuggla med mig valda delar av det goda.

En hotfull förmörkelse

Tröttheten hängde över henne som en rovfågels skugga där hon var den lilla sorken som försökte undkomma. Hon var för ung för en sådan levnadströtthet. Hon letade meningsfullhet som sorken letade mat i en vissnad värld. Vintern var på väg. Under snötäcket skulle den kunna gömma sig från rovfågelns klor men tröttheten gick inte att skygga ifrån. Iallafall kunde hon inte förstå hur det skulle gå till. Inte heller visste hon varifrån den kom. Bara att den fanns där som en hotfull förmörkelse.

söndag 24 augusti 2014

Avverkat

Hon avverkade vänskaper i långa rader
utan tanke på biologisk mångfald
eller balans i ekosystemet
Hennes sociala habitat kom snart att likna ett kalhygge
utan små öar av kvarvarad biotop
för vänskapens fortlevnad
Konstant rörde hon sig genom bekantskaper
utan skyddskläder
Om hon hade burit vadderade byxor och hjälm
som skogshuggaren hon en dag mötte
hade det antagligen inte hjälpt
för hjärtat fick ta smällen
när hon plötsligt såg
det öde landskapet

lördag 23 augusti 2014

Rimmad Middag

Soppa av savojkål
med snigelhål

Tarte tatin( måste uttalas som det stavas annars går rimmet till spillo)
med nektarin

Häcken

Regn regn regn
himlen som havremjölk
och häcken den växer
om jag vuxit som människa
i samma takt som häcken
hade jag varit en Buddha by now
men det är jag inte
bara en vanlig dödlig
med en förvuxen häck
och en med träningsvärk

onsdag 13 augusti 2014

Musslan

det är jag det.

det är så mycket av allting
massor av ansikten i cyberrymden
oceaner av vardagsbestyr stelnade i bilder
flödande i strid ström

och jag stänger av
stänger ner
vill vara i fred

i musselskalet

ändå bidrar jag med mina ord,
mina vardagsbestyr stelnade i meningar,
sjösätter dem i oceanen
skickar ut dem i rymden

det passar en mussla bra
att inte veta var de flyter i land
vilka vågor de sätter i svallning
vilka svarta hål de försvinner i

och då och då
ibland
dyker någon upp
och gläntar på skalet

tisdag 12 augusti 2014

A och B - om att bli rubbad

Vid första anblicken tänkte betraktaren( låt oss kalla denne A) inte på det men något störde ögat och denne var tvungen att titta tillbaka. Vända blicken åter och då fastnade den på personens( låt oss kalla denne B) ansikte. Det betraktaren(A) såg var att huden verkade för stor för kroppen, vilket i och för sig inte var något häpnadsväckande eftersom B hade nått den bortre delen av livet. Den då huden ger efter inför tyngdlagen, knotorna framträder och håligheterna där emellan ger sig tillkänna som mörka skuggor. A ansåg att B såg ut som en för löst stoppad tygdocka. A kunde inte riktigt låta blicken vandra därifrån för denne ville så gärna stoppa in lite vadd här och där och fylla ut.
Så var det, att vid andra anblicken, färdades ovanstående tankar genom huvudet på betraktaren(A) men när denne sedan trodde sig förvissad om vad som gjort att A vänt blicken åter kunde denne ändå inte släppa tanken på att det var något annat som störde ögat. Det fanns en mängd människor som gick omkring på jorden med överdrivet mycket skinn hängande på kroppen och dem var det inget underligt med. Det måste alltså vara något annat.
Om då betraktaren(A) hade förmånen eller oturen, vilket man föredrar, att studera objektet( B) närmare kunde denne om A var lagd åt det hållet möjligen komma fram till att det störande momentet bestod av att själen inte stämde överens med kroppen. Att det snarare var fel stoppning i dockan än för lite, att det inte hade med det rent fysiska att göra utan något annat som var svårare att sätta fingret på, och som om A skulle ha gjort det hade riskerat, beroende på umgängeskrets, att bli stämplad som flummig. Men om A tänkte på det utan att säga det högt kunde denne komma fram till att själen var en ivrig tonåring, om nu själen var något betraktaren(A) brukade referera till. Kanske var A istället någon som refererade till elektriska impulser i hjärnan och nervbanor i kontakt och då skulle denne kanske betraktat B och sagt att det riktigt sprakade av elektriska impulser. Kanske hade denne förklarat det genom att sätta en bokstavskombination på B.
Hur som helst, oavsett vilken begreppsvärld A kände sig hemma i trodde denne sig nu kunna släppa funderingarna och fortsätta mingla runt på tillställningen. Ändå upptäckte A hur stegen styrdes i cirkel för något hade rubbat dennes banor och A kunde inte längre korsa sig fram.

tisdag 5 augusti 2014

Vilsna variationer

I
Råd till en vilsen:
Om du går vilse, stanna där du är( gärna vid ett träd)
Vänta. På att bli hittad.


II
- Men om den som ska hitta också är vilse, och stannar, och väntar, på att bli funnen?
Då kommer vi att stå ( vid var sitt träd) resten av livet!!


III
Jag gick en omväg
runt dig
genom dig
för att hitta tillbaka
till mig

Jag behövde dig
för att se mig
vad jag inte var


IV
Kanske är det bättre att gå i cirkel
än att stanna och vänta
Eventuellt
är det bättre
att irra
Iallafall får man motion
Kanske
upptäcker man något på vägen
eller
förlorar dyrbar energi


 V
Om jag hade väntat
på att bli hittad
skulle jag stått
vid ett träd
eller en stolpe
utan att veta
vad jag vet nu

söndag 3 augusti 2014

Just de

De fann varandra i myllret.
Nästan omärkligt ändrade hon riktning, gick mot strömmen, och han någon avvägd sekund senare. En mycket subtil överenskommelse bekräftad av de bådas bestämda steg och ögonens skimmer.
Kanske kunde man tänka att han var för gammal för henne. Se dem som en ständig upprepning av en förlegad modell för relationer eller så kunde man se det som att kärleken inte har någon ålder.
Vilket som var sant visste endast de två, om nu någon sanning fanns att uppbåda? När det kommer till hjärtats angelägenheter är det sällan helt lätt att avgöra vad som är vad.
Om nu någon sanning fanns så var det att i allt myller fann just de varandra.