När jag var liten hade vi ett tag något slags rullband hemma. Jag vet egentligen inte vad det var till för men jag brukade använda bandet när jag lekte affär. Det bestod som jag minns det av två cylindrar med ett tyg emellan och en vev som man handdrog för att få bandet att löpa. Alldeles nästan precis som ett riktigt i affären, fast färggladare och mindre automatiserat. Jag tror att det slängdes till slut för att det inte alltid fungerade så bra och till skillnad från riktiga i affären så var det inte riktigt spänt utan svankade när man lade på något tungt.
Jag kom att tänka på det idag. Minnesbilden av hur jag vevar ståendes på gräsmattan en somrig dag med löpande bandet på kanske ett trädgårdsbord. Jag ser hur det svankar på mitten men balanserar varan i min låtsasaffär.
Det är en bild av något som gått förlorat men också en bild av var jag befinner mig nu. Jag liknar det löpande bandet, det som går lite halverst, som svankar och svajar. Jag tror att jag varit det löpande bandet så som det fungerar på affären och i fabriken allt sedan förra hösten. Aldrig har jag gjort så mycket och haft sådan kraft, tills nu, denna höst, när superultramegapowern tagit slut och jag får handveva mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar