Att vara som en växt om våren

Jag vaknar på morgonen och vänder mig om för att sova lite till. Men omöjligt. Dagen pockar på uppmärksamt. Inom mig finns en brådska. Har så mycket att hinna med. Det slår mig att jag kanske snart ska dö. Tänker på min pappas brådska. Plötsligt skulle allt färdigställas. Sedan dog han, utan att hinna klart.
Tänker att spåkvinnan på Norrköpings gator sa mig; leva till 86. Tänker att det är femtioen år kvar, att jag inte behöver ha sådan brådska. Att jag kan ta det lugnt. Att jag kan ligga kvar. Men omöjligt. Jag är som en växt nu om våren. Spricker av växtkraft.

Pollimasa - ett ord som är bra

Idag kan ni läsa om mitt bästa ord hos frk. Frida Fortissima. Hon bjuder in andra bloggare att skriva ett inlägg om något ord de tycker om och jag har lyckan att vara en av de inbjudna. Läs mer om mitt ord här. Och berätta gärna om ni tidigare hört eller använt det.

Damen med hunden

Damen med hunden
är snarare
Hunden med damen

Hunden drar och flämtar
med tungan hängande utanför munnen
och kopplet stramande om halsen

Några meter bakom kommer damen
nästintill flygande
med ett ansträngt ansiktsuttryck
och kopplet stramande om handen

Damen med hunden
däremot
är en novell av Tjechov
Men det är en annan historia
Inte den som jag möter på promenad

Kossan och bilen

För någon vecka sedan, när våren var på besök förra gången, la jag märke till att kossorna var rejält smutsiga och tufsiga. Vad annat kan de bli av att trampa runt i vårleran? Det slog mig att de antagligen skulle vara exakt lika skitiga ett ögonblick efter att någon tvättat dem, om någon hade tvättat dem. Ungefär som min bil. Det dröjde inte lång stund innan min grå bil, brun av några lager lera, sand och salt  var lika brun igen trots avfettning, bilschampoo och högtryckstvätt. Nu har det lugnat sig lite, våren är torrare, kossorna renare och min bil grå med bruna prickar.
  När jag tänker efter finns det fler likheter mellan ko och bil. På gamla svartvita foton som finns i min familjs ägo kan man se hur människorna ofta ställer upp sig framför kameran tillsammans med en ko. Lite senare men fortfarande medan världen var svartvit ställer de upp sig med en bil. Jag antar att de ville visa upp sig med det finaste de hade. Det mest värdefulla. Kossan var den som gav mat på bordet, vad gjorde bilen? Talade om att de hade råd. Gav frihet. Bilderna skvallrar om en förskjutning från självhushåll till lönearbete och konsumtion, och statusklättringen det innebar. I de flesta fall var inte bilen deras egen utan någons som var på besök. Att posera vid den var, antar jag, att få en glimt av en annan värld. Jag undrar hur kommande generationers funderingar kring våra selfies kommer att låta?
  I Indien förirrade jag mig långt bort från den väg jag var tänkt att gå men träffade då på en ko( inget ovanligt i Indien). Vi följdes åt en bit efter den dammiga landsvägen. Sedan tog jag taxi med skinnsäten och AC tillbaka till staden. Även jag valde alltså bilen istället för kon och med det valet i minnet kan jag förstå mina förfäder. Att varm, trött, dammig och vilse sätta sig i en sval ren bil och bli skjutsad till rätt plats kan kanske inte jämföras med det hårda slitet på en gård där många munnar skulle mättas och varken pengar eller mat riktigt räckte, men jag kan förstå att man väljer bilen. Kunde man göra det valet gick man mot en bättre tillvaro.
Idag är att välja kon( som symbol för ekologiskt och närproducerat), tänker jag, det bättre valet.

Hade tänkt mig en Selfie ihop med ko men det fick bli farmorsmor istället. Ingen ko ville posera med mig.