Jag lägger mig på min nya favoritplats(se Vardagskärlek), rullar ihop mig till en liten boll för att även benen ska täckas av den förstora koftan jag köpte på loppis förra veckan( Jag hade dåligt ögonmått, fullastad famn och ingen spegel men koftan är både skön och fin) tänker att jag ska bara vila lite... och somnar. Där ligger jag oemottaglig för det som sker runt omkring, som igelkotten under sin lövhög eller flugan mellan glasrutorna i fönstret. Den där som man tror är död men som plötsligt en dag när man minst anar det inte längre ligger där den legat hela vintern.
Om någon går förbi mig där jag sover hoppas jag att den inte sopar upp mig eller dammtorkar bort mig sådär som man kan göra med flugor, så där så att benen lossnar. Fast då är de nog döda. Jag hoppas att denna någon låter mig ligga kvar på min favoritplats, inrullad under koftan och att den en vacker dag upptäcker att jag försvunnit. För då har jag sovit klart, och den vackra dagen kan infalla bara efter några minuter, kanske tolv.
Då vaknar jag och tittar in i spjälorna på kökssofferyggstödet. Jag ser att jag missat att måla en kant. Jag vet sedan tidigare att jag missat att måla en hel spjäla( det var i garaget en regnig sommardag med dåligt ljus och min far målarmästaren hade nog börjat bli sjuk fastän ingen förstod det och lämnade därför mig att hållas med målandet utan att inspektera och visa hur penseln bör hållas, men soffan är ändå både skön och fin)
Jag vaknar och känner att jag fortfarande är trött så jag ligger kvar en liten stund till och tänker på allt mellan himmel och jord.
Jag tänker att jag kan skriva en text om vårtrötthet och om att min vårtrötthet inte är av det deppiga slaget utan att den kanske kommer av att vara väldans nöjd. Nöjd över att kunna fylla dagen med för mig meningsfulla saker och nöjd över att ha möjligheten att låta årstidsväxlingarna, ljusets återvändande påverka mig utan att behöva svepa en kopp kaffe och gå på när jag inte orkar.
Så stiger jag upp medan igelkotten och flugan fortfarande sover. Jag har en annan rytm men jag anar att också de är väldans nöjda. För att vi är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar