Jag vaknar på morgonen och vänder mig om för att sova lite till. Men omöjligt. Dagen pockar på uppmärksamt. Inom mig finns en brådska. Har så mycket att hinna med. Det slår mig att jag kanske snart ska dö. Tänker på min pappas brådska. Plötsligt skulle allt färdigställas. Sedan dog han, utan att hinna klart.
Tänker att spåkvinnan på Norrköpings gator sa mig; leva till 86. Tänker att det är femtioen år kvar, att jag inte behöver ha sådan brådska. Att jag kan ta det lugnt. Att jag kan ligga kvar. Men omöjligt. Jag är som en växt nu om våren. Spricker av växtkraft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar