Jag råkade simma in i bassängkanten idag. Rakt in i metallstången, den man fick hålla sig i när man "kokade kaffe" med munnen i simskolan, med näsan först. Jag tänkte att jag skulle öva mig på att simma bröstsim utan att se ut som en giraff med långhalsen uppsträckt ovanför vattenytan. Jag hade en bild av hur jag skulle plöja genom vattnet, få in den där rytmen som jag ser att vissa andra har i badhuset, så deras badmössor guppar upp och ner i vattnet medan de lägger meter efter meter bakom sig.
Jag tänkte mig att jag skulle göra så fast utan badmössa och utan simglasögon. Jag tänkte och ville så väl, men blundade för att inte skölja linserna ur ögonen och kanske också för att det var lättare att tänka mig bilden av mig själv så som jag ville att den skulle vara innanför de stängda ögonlocken.
Inte visste jag att kanten var så nära. Inte kunde jag ana att bassängen tog slut. Inte förrän min näsa såg till att det tog stopp.
Bilden av mig själv som simmerskan dog i samma ögonblick som näsan krockade med metallen och kvar står nu alternativen: 1. Köpa simglasögon 2. Simma giraffsim 3. Bygga om bassängen 4. Stämma innehavaren av bassängen 5. Sluta simma
Jag överväger de olika alternativen och hoppas att näsan inte blivit blå imorgon eftersom jag då ska besöka civilisationen. Just nu är den bara lite svullen och röd och matchar mitt röda hår.
I alla fall så kan jag konstatera att uttrycket Ögonen på målet fått en innebörd i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar