Mannen som väntade på våren

Han hade bestämt sig för att vänta in våren, gjort det till sin livsuppgift. Han hade placerat fåtöljen vid fönstret och sig själv i fåtöljen. Därifrån kunde han bevittna naturens förändringar. I sin hand höll han en anteckningsbok. Där skrev han en kort notis om varje dags väder. Han antecknade snöns konsistens så vitt han kunde se, han läste av temperaturen, han betraktade stjärnorna, månen och norrskenet. Så satt han dag ut och dag in med avbrott för den dagliga gymnastiken för att hålla kroppen i form och små promenader in i köket för att ta sig en bit mat samt de nödvändiga toalettbesöken. En gång i veckan kom ett bud med  mat åt honom. Så fortgick livet för mannen som väntade på våren.

Lucka 24 - Fru Jul

När min mamma var liten brukade hon och hennes syster sitta i fönstret under nyår för att se det nya året komma. Jag tror att hon hade sett en bok där nyåret var en person som sopade bort det gamla året, ungefär som Gumman Tö. Iallafall har jag skapat den bilden i mitt huvud utifrån hennes berättelse.

Igår satt jag uppe och vakade in julaftonen och vid tolvtiden när jag tittade ut genom fönstret tyckte jag mig se Fru Jul svepa in på gården med sin långa kappa. Den är mantelliknande och med den kan hon omhulda oss alla, svepa in oss i julefrid, få oss att försonas med oss själva och andra, värma de som fryser, trösta de ledsna och glädjas med de lyckliga.

Jag tyckte mig känna den fjäderlätta manteln landa över mig innan hon drog vidare och jag kom att tänka på hur det var att bygga en koja under ett bord med ett lakan över när man var liten. Jag tänkte på hur mysigt det var och på vilken samhörighet och förtrolighet man kände med kompisen man delade kojan med.

Om man tänker sig att Fru Jul sveper in oss alla, hela jorden( jo jag vet att inte alla firar jul men vi kan kalla henne något annat), i sin mantel så borde det innebära att vi alla känner samhörighet och förtrolighet samtidigt som vi har tillräckligt mycket utrymme för att inte börja bråka om att det blir för trångt eller behöva kasta oss ut efter luft om någon släpper sig. Jag tänker att det vore finfint om vi kunde tänka så, för på sätt och vis är det ju så det är!

Insvept i julefrid vill jag nu önska alla en riktigt God Jul!

Lucka 23 - Dan före

Så är den nästan här. Granen står klädd. Klapparna ligger inslagna. Julkakorna har provsmakats. Och ett stråk av melankoli drar över mig. En rest från något som jag inbillat mig att jag lämnat, tendensen att ta ut avsked och separationer i förväg.
Jag tycker att tiden innan jul är den mysigaste, medan det finns förväntan i luften och saker att förbereda. Själva julafton är på något vis en dag som lyder under egna regler om tid då den går egendomligt långsamt samtidigt som den är över alldeles för fort.
Sedan kommer tomheten och man måste äta julmat, som jag inte tycker om ens i början, i flera dagar och högar med sönderrivet papper och kartonger är allt som återstår av de omsorgsfullt inslagna julklapparna( när de tagits omhand förstås)
Det är tur att det blir nyår strax efter så man kan börja planera menyn eller om man ska göra en resa, börja packa.
Men nu ska jag inte gå händelser i förväg eller ta ut något i förskott, varken glädje eller sorg. Jag ska inte påbörja något projekt utan bara vara dan före i några minuter till, och njuta.

Lucka 22 - Julkrubban som kom in från kylan

För många år sedan fick jag för mig att jag skulle tillverka en julkrubba som jag sedan skulle göra små figurer till. Först sågade mig i fingret med bandsågen och när julkrubban väl blev klar så kunde jag inte förmå mig att tillverka figurer. Jag kommer ju inte riktigt överens med den där Jesus som ska ligga däri. Så krubban blev stående i verkstan. Dammet la sig som en hinna över och spindlarna vävde in den.
Men nu har den fått komma in från sin plats i periferin. Det slog mig plötsligt att jag kan nöja mig med bara djuren i stallet eller möblera och befolka den hur jag vill och att det skulle kunna bli en skojig jultradition, att varje år ställa upp något nytt. Kanske något som symboliserar nåt jag kan relatera till eller tro på, eller kanske något som genomsyrat året.
Eftersom detta slog mig idag har jag inte hunnit tillverka något att placera där ännu men man tager vad man haver.

Lucka 21 - Värmande glögg

Jag fick en flaska lättglögg för ett tag sedan. Den har stått oöppnad men idag tror jag det är dags att skruva av korken, värma och dricka. För idag vill jag utbringa en skål för dem som inte längre finns här. För alla de som gått  före i släktledet och som jag har att tacka för att jag finns till.
Om någon endaste av dem hade gjort ett annat val någonstans hade den delen av historien som är min med största sannolikhet sett annorlunda ut och jag hade inte suttit här och bloggat om det. Jag är oerhört glad över att de funnits och att jag får vara en del av en lång och om man tänker på det ganska skör tråd.
Det vill jag hylla med något värmande och alkoholfritt eftersom jag känner människor som lämnat oss fastän de fortfarande är i livet. Sådana som valt alkoholen framför livet med oss andra.
Ibland är det en svårare sorg att bära än när någon faktiskt dött, det att se en människa gå ner sig och vända sig bort. När man måste släppa greppet fastän människan i fråga är handgripligen gripbar. Att gå balansgång mellan hopp och förtvivlan kan vara svårare än att hänge sig åt förtvivlan när någon närstående dött och till slut inse att det inte går att förtvivla mer.
Jag vill också värma glögg och skåla för de människor som inte tillhör släktledet men som någon gång korsat min väg.
Alla dessa människor har gett mig något, påverkat mina beslut och mina steg så att jag gör val som kanske någon avlägsen släkting i framtiden kommer att var tacksam över... eller förbanna, vem vet.

Lucka 20 - Jullovsmorgon

Vakna.
Titta på klockan.
Stiga upp.
Äta frukost.
Lägga sig igen!

Lucka 19 - Ja se det snöar

Ja se det snöar...
och om man inte kan se det så
kan man känna hur snöflingorna landar på nästippen
och fastnar i ögonfransarna
och om man inte kan känna det så
kan man höra knarret när skosula möter snö
och på den mjukhet bilarna passerar med
och det fina svischet som följer i virvlet bakom bilen
och om man inte kan höra det så
kan man sticka ut tungan och smaka på snöflingorna som landar och smälter
och om man inte kan smaka det så
kan man dra in doften av frisk fukt
och kan man inte lukta det så
kanske det sjätte sinnet kickar in
och talar om att det snöar
så att man på något sätt kan utbrista:
Det var väl roligt, Hurra!!!

Lucka 18 - Önskelistan

Kära tomten

Jag hade inte tänkt skriva någon önskelista i år eftersom jag inte önskar mig något särskilt annat än att mina nära får vara friska, och jag vet inte om du är rätt person att önska det av. Jag vet inte om du och dina nissar kan tillverka friskhet i er verkstad. 

Men idag kom jag på en önskan och den önskningen hänger ihop med en annan så därför ska du få en lista med två punkter som jag kommer att bli mycket tacksam om du bestämmer dig för att uppfylla.

Jag förstår om jag är ute lite i sista minuten och att ni har bråda dagar men jag vill tillägga att jag varit snäll nästan jämt och ätit mycket spenat så förutsättningarna är bra.

PS. Önskningarna är skrivna med osynlig skrift, bara så du inte tror att jag glömt att bifoga filen. DS

Lucka 17 - Granen

Idag har jag berättat Granen av Tove Jansson för ett gäng barn, lärare och bibliotekarie. För er som inte känner till den rekommenderar jag den varmt.
I korta drag handlar den om att invånarna i Mumindalen ordnar inför jul medan självaste Muminfamiljen som alltid brukar ligga i ide hela vintern blir väckta och försöker bilda sig en uppfattning om vad alla håller på med och vad julen egentligen är. Det är humoristiskt och om man vill, lite kritiskt.

En liten flicka sa efteråt "Jag förstod varför de klädde granen som de gjorde, det var för att de brukade sova och inte visste hur man firar jul". Hon hade bildat sig en uppfattning och skapat en betydelse. Barnen berättade sedan hur de brukade klä granen.

När jag var på väg hem så tänkte jag på att det nog inte skadar att se på julen med nya eller andra ögon ibland. Att försöka bli ett mumintroll för ett ögonblick och titta på vad det är vi håller på med och vad vi vill göra och vad vi gör bara för att vi alltid gjort så eller för att det av någon anledning förväntas av oss. Att höja blicken och se på oss människor med samma värme och humor som Tove Jansson gör i Muminböckerna och att sedan som flickan bilda sig en uppfattning och skapa en betydelse.

Lucka 16 - Julledighetslimbo

Jag befinner mig i limbo mellan arbete och ledighet. Kroppsligt och mentalt går jag ned i varv, bereder mig på ledighet men måste fortsätta de sista dagarna. Det är som att dra igång en gammal båtmotor som inte vill starta så att man till slut får ro iland med hela kroppen protesterande.
Och då kommer jag till det andra limbo jag befinner mig i; Träningslimbot där jag tänker att jag nog borde träna för att känna mig piggare men där jag samtidigt inte vill att den lilla antydan till förkylning som skvalpar omkring i kroppen och får musklerna att kännas möra utan träning, ska blomma ut. Så därför tänker jag att jag kanske gör bäst i att vila...

I Dantes Inferno( Den gudomliga komedin) var limbo platsen där några av de stora filosoferna befann sig. De led inte men längtade ständigt till himmelriket och jag skulle säga att det är en ganska träffande beskrivning av mitt limbotillstånd också( utan likheter eller jämförelser i övrigt); Jag lider inte av att ta mig upp och till jobbet för jag har ett finfint arbete men jag längtar till ledigheten.
Och snart vidtar ett annat slags Inferno: man lider inte direkt av att proppa i sig julgodis och sju sorters kakor men oj vad man kommer att längta efter nyårslöftet om ett kommande, sundare liv.

Lucka 15 - Tomtebloss

"Du är inte mer än ett tomtebloss i mitt liv" hade han sagt och hon hade stått kvar ute i snön och känt sig lika förkolnad som hans uttalande lät påskina.
Ändå hade hon stannat kvar hela julmiddagen och kvällen med hans släkt och familj. Vad hade hon för val? De var långt från allt och ingen kollektivtrafik fanns att tillgå på själva julaftonen.
Han hade inte sagt att hon var utbrunnen, att hon gjort sitt, sprakat klart för honom men hon förstod det på sättet han behandlade henne. Ingen annan verkade lägga märke till något. Den förlorade sonen var tillbaka med ett nytt tomtebloss vid sin sida. Ett av många som efter användandet skulle slängas och glömmas bort.

Lucka 14 - Korghjärtat

Idag skulle jag vilja vara så liten att jag kunde gömma mig i ett sånt där korghjärta man som barn pysslade ihop och hängde i granen.
Där skulle jag sitta och gunga lätt fram och tillbaka.
Jag skulle betrakta julgransbelysningen och låta den värma mig men njuta av dunklet nere i hjärtat.
Så skulle jag sitta, ifred, tills jag kände mig redo att klättra ut och möta världen igen eller tills en god vän upptäckte mig, klättrade ner och satte sig skavfötters.

Lucka 13 - Lucia

Enligt en legend stack Lucia ut sina ögon för att ge dem till en beundrare av hennes vackra ögon.
Berättelsen förtäljer inte huruvida beundraren blev glad över gåvan, men något säger mig att uttrycket "Det blir inte alltid som man tänkt sig" kan ha runnit genom hans huvud när han stod med ögonen i handen.

Lucka 12 - Marsipangrisen

En gång
för många år sedan
fick jag en marsipangris
Den var stor och rund
och doppad i choklad
Jag skar bitar av grisen
och den räckte länge
Det var speciellt
att få en sådan stor godsak
själv
Det var speciellt att veta
att jag hade kunnat ta en stor tugga
fylla hela munhålan
med söt marsipan
men istället ta smala skivor
Det var speciellt
att ha möjligheten
men välja bort den
Att tanken på möjligheten
var
tillräcklig

Lucka 11 - Den trasiga pepparkakan

Den här julen hade hon bestämt sig och allt började bra med ett pepparkaksbak. Doften spred sig i köket och hon tänkte att det här skulle hon klara, men när benet lossnade på pepparkaksgubben som skulle från bordet till plåten och när hornen på pepparkaksbocken satt fast i skivan tappade hon tron på sig själv. Det skulle inte gå den här gången heller, hon skulle inte klara det.
Hon lämnade allt framme, tog spritflaskan ur skåpet och gick ut för att hitta någon som kunde befria henne från ångesten, men hon visste att ingen ville ta emot den. Hon visste sedan tidigare att människor vände bort blicken när de kunde ana en störtflod innanför en annan människas ögon. Att de skyndade iväg från den uppdämda massa som hotade dränka dem och deras jul om den gavs möjlighet. Hon visste sedan tidigare att de ryggade än mer från en spritandedräkt. Ändå kunde hon inte låta bli.
Snart irrade hon likt den lilla flickan med svavelstickorna i HC Andersens saga och tittade in genom fönstren där människorna åt mat, pyntade, skrattade och hade hela pepparkakor. Småningom sjönk hon ner i ett gathörn och i motsats till flickan i sagan saknade hon stickor att värma sig med, stickor som kunde framkalla de underbaraste illusioner. Men hon hade spriten.
Strax innan hon slumrade in, lutad mot en husvägg tyckte hon sig se ett sällskap komma mot henne och hon ansträngde sig, rätade på ryggen och ville förklara att hon hade misslyckats med pepparkakorna, men att hon hade försökt. Den här julen. Att hon ville försöka igen. Hon försökte säga att om hon bara kunde få till en hel pepparkaksgubbe så skulle hon också bli hel.
Men sällskapet gick i en vid rörelse förbi henne och försvann.

Lucka 10 - Julmagi

I morse när jag kom till jobbet var det nedsläckt och tomt men inne på kontoret lyste en röd stjärna och en ljusslinga. Jag nämndes inte tända lysrören i taket utan satt en stund i mörkret och blickade ut över staden.
I många fönster lyste olika juldekorationer och på vissa hus och över gatan hängde ljusslingor. Ihop med skenet från gatlamporna och bilarnas lyktor kunde man nästan tänka att hela staden var ett enda stort ljusnät, ett sådant folk brukar hänga i buskar. Om man såg vår stad uppifrån, utifrån hade man kunnat tänka på den som ett sådant.
Så tänkte jag där jag satt i den tysta morgontimman.
Genom stan, mellan affärshusen kom då en figur iklädd röd jacka gående och från min utsiktsplats med julkortsvyn av hustak upplysta av ett tunt snölager och med julljusen strösslade över allt ihop så tänkte jag att den figuren skulle kunna vara tomten.

Lucka 9 - Julkort

Jag tar fram pennorna och papper. Ikväll ska det ske. Jag ska göra julkort, som jag tänkt så länge men haft annat för mig eller däckat i gröna soffan under ullfilten.
Förutsättningarna är de rätta. Jag eldar i spisen så att jag inte behöver linda in mig i en filt. Jag sitter upprätt på en stol och inte nedsjunken i en soffa. Kanske bör jag också lyssna på julmusik, eller hellre till Musikhjälpen.
Ibland är det så svårt att ta sig för saker man verkligen vill och jag undrar varför eftersom jag vet att jag blir helt uppslukad när jag väl sätter igång? Min lilla verkstad/ateljé nere i källaren har grott igen. Där ligger projekt som ska påbörjas och påbörjade projekt i en salig röra med andra saker som bara hamnat där och jag tänker att på jullovet när det finns mycket tid, då ska jag rensa där, och jag riktigt längtar.
Ibland kan jag bli förfärad över hur fort livet verkar gå och hur mycket jag vill göra och hur jag ska få detta att samsas. Det positiva med det är att jag aldrig någonsin har tråkigt.
När jag var yngre gjorde jag allt på en gång av rädsla för att livet kunde ta slut när som helst; skaffade barn, utbildade mig, jobbade, försökte få en relation att fungera. Nu är jag lugnare, har tillit till att var sak har sin tid, kanske också för att jag hunnit med de saker som jag tyckte var livsviktiga.
Kanske har jag skrivit om det här förr, det känns bekant, eller så är det bara för att jag umgåtts med mina tankar tidigare.
Men även om jag känner mig så pass lugn och tillfreds att jag kan kosta på mig att slumra till i soffan då och då så behöver jag ibland ta mig i kragen, sätta mig rakryggad på en stol och ta itu med det jag vill.
Fast nu har jag skrivit så länge att jag knappt hinner med några julkort innan mitt yogapass. En liten stund i soffan kanske inte skadar...eller näh!

Lucka 8 - Änglar

Jag har en ängel i varje rum

året om

inte enbart vid jul

De är lite udda

Inte sockersöta

men änglalika

De vakar över rummen

håller uppsikt

blickar ut

Jag ser dem

och påminns om andra

levande änglar

människor

jag är tacksam

över att få känna

som håller uppsikt

som fångar

om man faller

Lucka 7 - Julstäda

Julstäda, Jultvätta, Julstryka, Juldiska ...om man sätter Jul framför alla vardagssysslor som blivit liggande i drivor under en intensiv arbetsperiod så kanske de får ett annat skimmer och blir roligare att ta itu med.
Då kanske det inte gör så mycket att min plan att bli En välordnad människa gick i stöpet.
Och så kanske man hittar något uppslukande när man går igenom gamla grejor, något som man inte visste att man saknat förrän man finner det. 
Och så hittar man massa skräp också, som kan rensas bort, så man känner sig lättad.
Och så kan man passa på att tänka på tillvaron. På vilka tankar, värderingar, relationer, känslor, handlingar som man är glad över att finna hos sig själv och vilka man bör göra sig av med.
Så kan man göra och gå mot julen med lätta och medvetna steg och så småningom in i det nya året.
Dags att Julrensa avloppet. Oj så det skimrar! Vad kul det ska bli!!

Lucka 6 - Julklappsinköpardagen

Morgon: Ska bli kul det här!!!

Förmiddag: Trivsam julmusik. Fina saker. En liten påse som dinglar i takt med strosande steg.

Lunch: Tomma stirrande ögon. Matintag.

Eftermiddag: Irriterande julmusik.Trängsel och köer. Allt för många saker. Alldeles för stora affärer att leta efter klappar i.  Ett flertal påsar bärs upp lika klädsamt som det dåliga humöret.

Middag: Tomma stirrande ögon. Matintag.

Kväll: Äntligen ett år till nästa gång... men näh...har inte hittat alla klappar!!!

Natt: Kanske jag kan tälja några smörknivar!!!

Lucka 5 - Lussebullsberg

I det lilla lilla huset i den stora mörka skogen bakades det berg av lussebullar
så många att det inte gick att öppna fönstren eller dörren utan att det ramlade ut gula bröd
Det slutade aldrig knådas och formas och doften av saffran stod tät runt huset
Bagaren ville mota bort mörkret och kylan med värmen från ugnen och lystern från brödet
Snön smälte bort runt omkring och stugan glänste som guld
Från när och fjärran vallfärdade folk, följde den ringlande doften in mellan träden
De åt sig in genom barriären av bullar
och bagaren fann att det fanns fler sätt att mota bort mörker och kyla
med huset fullt av gäster

Lucka 4 - Stillhet

Jag vet inte hur det är med er men jag förknippar advent och jul men stillhet.
Visst kan den tiden också innebära myllrande folkliv på julmarknader, fester och i köpcentrum under julhandeln och kanske firas julen med en stor släkt och mycket sorl, och det kan vara underbart.
Men för mig är lugnet viktigt och de gånger det har varit stressigt eftersträvar jag att stanna upp när jag hör julmusiken som strömmar ut från affären och lyssna till vad de egentligen sjunger, att sätta mig ner och betrakta det pågående myllret. Men så är jag också av kontemplativ natur och har stort behov av att vända blicken inåt och  vara stilla med mina tankar.
En brinnande ljuslåga får symbolisera den stillheten. En ljuslåga som med sin värme och som trots sin ständiga verksamhet/rörlighet( att brinna) kan verka orörlig.
För mig är det eftersträvansvärt, att vara fullt levande, fullt närvarande i stillheten.

Lucka 3 - Klappar

Hon gav klappar fyllda med kärlek

både inslagna

och sådana 

som bestod av en handpåläggning

De värmde mottagarna

som glögg i vinterkvällen

och

fick dem att tindra 

som juleljus

Klapparna var lätta

men sprängfyllda

och gav mottagaren

det den inte alltid visste

att den mest av allt behövde

Lucka 2 - Going nuts

Julen är verkligen en tid då det finns möjlighet att "go nuts" på alla tänkbara sätt.
Vare sig det handlar om att dekorera huset med blinkande lampor eller ställa fram hundratals tomtar som väntat i skåp hela året eller köpa julklappar och laga mat till plånboken och bankfacken är tomma och magarna spänner, frossa i glitter eller baka kakor, det finns något för alla smaker, böjelser och begär.
Julen kan vara en tid av överdåd och extra allt, en tid att ta ut svängarna och kasta av lagomkappan - om man vill.

Jag går verkligen och bokstavligen "nuts", fast egentligen inte specifikt när julen nalkas.
Mitt nötintag är i det närmaste konstant under hela året men det som skiljer julen från övrigt nötande är att jag köper dem med skal och knäcker själv.
Och på nåt sätt blir det tydligare då än om man köper en påse nötter i naturgodishyllan, det att man faktiskt äter något med potentiell kraft att bli ett träd och att det trädet kan ge upphov till många andra nötter och att om man börjar tänka på hur man berövar nöten dess möjlighet till detta kan risken finnas att man blir "nuts" på riktigt.
Så istället tänker jag på hur oerhört sprängfylld med nyttigheter en sådan liten nöt måste vara och att jag kanske kan få något av dess energi. Så jag knäcker och tuggar, lite lagom "nuts".

Julkalender - Lucka 1

Välkommen till min julkalender! Varje dag kommer jag att posta en text kring något som vi förknippar med adventstid och jul. Det kan bli långa eller korta inlägg beroende på vad annat jag behöver göra. Hoppas du är med och "öppnar en lucka per dag"!

Lucka 1

Adventsstjärnor

Så hänger de i fönstren och sprider sitt ljus. Så välkomna i vintermörkret. Men innan de är på plats, varje år, funderar jag på hur det är tänkt att man ska sätta upp dem. Varje år tänker jag att mitt sätt nog är ett hittepå. Varje år tänker jag också att de kanske börjar brinna. Hur vet jag egentligen att inte glödlampan nuddar pappen och bränner hål.
Men min oro skingras så snart de lyser upp mitt liv och jag tänker att jag aldrig någonsin vill ta ner dem. Så tänker jag varje år till någon gång i januari då jag plötsligt får en oemotståndlig lust att plocka bort dem.
Då har de gjort sitt. Så får de ligga i källaren.
I år hade en stjärna gått sönder, inte en av papp utan en med led-lampor. Hallfönstret är mörkt och sorgset och lite jag med. Jag vill laga men vet inte hur. Kanske trä i en annan slinga. För jag tänker att den inte har gjort sitt än. Att den kan mer än så. Att det räcker med att den får ligga i källaren under större delen av året, att den inte ska behöva ligga i soporna, för den är fortfarande fin, bara slocknad.
Och jag tänker på människor som av någon anledning slocknat men som fortfarande är fina om bara någon bemödar sig att se det.
Och jag tänker att advent kan vara en sån tid då man bemödar sig och ser och lyser upp.

Hjärnåtervinning?

I två dagar har jag kört fram och tillbaka till stan med pappers- och plastinsamlingen i bilen och glömt att slänga den
så nu undrar jag
finns det hjärnåtervinning?
nånstans man kan lämna in sin tomma hopplattade hjärna
och få en ny?

Paus

Jag tar en paus
fastän jag inte har tid
Jag gör annat
än det jag borde
Jag lånar tid
Jag vågar mig på
att lita till
Tiden
att den räcker
att den finns där
för mig 
ändå

Mot avkroken med lyckan som medresenär

För något år sedan satt jag på tåget från Stockholm. Jag var på väg från en danskurs, hade mina svettiga kläder på mig, en lite mör kropp och såg fram emot att sova bort resan.
En man i övre medelåldern satte sig bredvid mig och jag förstod snart att jag kunde glömma det där med att sova. Han pratade. Han inte bara pratade, han argumenterade, han försökte värva mig i sin egen politiska kampanj.
Jag måste säga att jag beundrade hans hängivenhet och hans vad det verkade orubbliga tro på det han stod för. Jag har alltid tillhört tvivlarna, iallafall när det det kommer till saker som rör människan som samhällsvarelse. Jag har alltid haft svårt att inordna mig i av andra fastställda mönster.
Iallafall var den här mannen fast övertygad om att människan vill bo i städer och där alla andra bor. Jag kunde inte gärna argumentera mot urbaniseringen men jag kunde säga: Inte alla. Inte jag.
Han lyssnade inte, han stod fast vid sin övertygelse och tyckte att jag åtminstone skulle flytta till Gävle. Jag sa att jag vill bo nära skogen, jag vill bo där man kan blicka ut över vidder och ut ifrån berg. Jag vill kunna gå  på promenad utan att möta en människa och om jag träffar en, hälsa på den.
Jag sa att jag mått dåligt när jag bott inklämd mellan andra i en lägenhet, att jag behöver rymden. Jag försökte berätta om lyckan som sköljer över mig när jag ser en rosa kvälls-, eller morgonhimmel med svarta trädsiluetter i förgrunden. Hur det känns som om bröstkorgen nästan spricker, fast på ett bra sätt, hur allting växer sig större och meningsfullare ute i naturen än inne bland höghusen. För mig.
Han förstod inte. Han fortsatte att prata om urbanisering och kapitalism. Han hade slipade argument och verkade vara van debattör. Mina ord bet inte. Jag lyckades inte rubba hans världsbild men nånstans hoppas jag att han inte helt glömt det där mötet på tåget och att det faktiskt finns de som hellre väljer avkroken, glesbygden, utrymmesbygden eller för honom avfolkningsbygden.
Han klev av i Gävle. Jag somnade inte utan tittade på träden som passerade utanför fönstret i rasande tempo, jag tittade ut över ängar och vattendrag och frihetskänslan i bröstkorgen växte sig större och större.

Hängmatta eller rymd?

Hon tyckte om att boa in sig. Göra sig hemmastadd. Mysa. Om hon så var på besök hos någon, i ett hotellrum eller i en husvagn så ordnade hon så att hon kände sig hemma. Hon hängde in sina kläder i garderoben, bäddade sängen, gjorde en kanna te och placerade ut några medhavda ljuslyktor. Kylskåpet fyllde hon med goda grejer så att man när som helst kunde ta sig en munsbit.
Sådan var hon och därmed helt övertygad att om hon bara skulle få bygga bo i någons hjärta så skulle hon göra det riktigt hemtrevligt. Hon planerade att sätta upp en hängmatta så att hon kunde ligga där och gunga i takt med hjärtslagen. Inboad.


Hon bodde i resväska. Hennes få ägodelar bar hon med sig när hon gjorde nedslag i tid och rum men hon lämnade sällan några spår efter sig. Möjligen i människors medvetanden men det kunde hon inte uttala sig om. Hon stannade aldrig och frågade.
Hon var aldrig riktigt hemma oavsett slott eller koja. Hon var alltid hemma om man föredrog att se det så. Hon var en älskvärd vagabond som slog ut klaffarna i de hjärtan hon besökte, i jakt på mera rymd. Det var inte det att hon strävade efter ljust och fräscht, bara fritt.

Grå

Snön har försvunnit och det vilar en grå hinna över allt.
Man får ingen hjälp nu. Inte som på sommaren när solens strålar drar en upp ur sängen, omfamnar och värmer.
Eller som om våren då fågelkvittret påminner om ett skratt som bubblar upp genom strupen. Då man lätt blir förälskad i livet.
Man får ingen hjälp nu.
Det är viljestyrka som gäller: Ta sig ut medan mörkret tar en paus kortare för var dag, tända värmeljus och låta lågorna spegla sig i ögonen. Ge liv åt dem.
Man får anstränga sig.Och ta hjälp av andra yttre omständigheter, som varandra.
Tills den grå hinnan avlägsnar sig eller begravs i snö som i solens sken ser ut som om himlens alla stjärnor fallit ner på marken och gnistrar.

Något har hänt!!!

Något har hänt!!!
Förr hade jag svårt för spiskummin för att det luktar armsvett.
Nu älskar jag spiskummin!
Betyder det att min inställning till armsvett också förändrats?

Skala av

Hon skalar av
som man gör med
bananer
eller potatis
kanske en morot
eller
varför inte en apelsin

eller kanske inte alls så

men

hon skalar av
allt onödigt
ovidkommande
allt överflöd
som hon bäddats in i
bäddat in sig i

skalar av
pålagda sanningar
vars rätta jag
långsamt
uppdagas

orienterar sig
utan yttre karta och kompass
utan gps
utan någon som säger
sväng vänster vid nästa avtagsväg

hon skalar av

På tåget

På tåget läser jag om människan, om vårt ursprung, vår utveckling, om huruvida vi är i fas med oss själva. Jag lyfter blicken och ser mig om i vagnen. På andra sidan gången sitter en man och tittar på hockey i sin smartphone, han mumlar svordomar ibland. När han ser att jag tittar mot honom lyfter han huvudet och ler.
Framför mig sitter ett par. Kvinnan tittar på inredningsbilder i sin telefon. Mannen ser jag inte. Bakom mig sitter en annan man och pratar i telefonen med blicken fäst vid datorn.

Vi susar fram genom mörkret. Genom halva Sverige ska vi ta oss och jag har gått om tid att läsa i min bok, men så småningom kommer nattåget att ta över och drömmarna likaså.
Jag lägger ihop boken medan sonen stänger av surfplattan, konstaterar att jag är i fas med mig själv men i ofas med teknikutvecklingen, eller kanske är jag en föregångare? Boken aktar sig för allt för enkla slutsatser, säger att många förståsigpåare haft fel om saker tidigare och att det är svårt att sia om framtiden.

Jag tänker på människan som flockdjur och hur vi i vår ensamma, individualistiska tid är utelämnade till att själva söka oss en grupp att tillhöra. Jag tänker på den varma familj vi nyss besökt och är glad över att de funnit varandra. Jag tänker på barnets leksakståg och undrar varför leksakstillverkare fortfarande gör ånglok, dagens barn kommer troligtvis aldrig att åka med ett sådant. Kanske av samma anledning som att jag läser en pappersbok istället för en e-bok.

Mina tankar avbryts av en stolt konduktör som annonserar att vi nått målet före beräknad tid och lägger till att vi ska komma ihåg att ta hand om varandra.
Jag håller med.


( Boken? Ut ut Kalahari av Lasse Berg. Läs hela serien!!)

För någon kväll sedan

För någon kväll sedan, när jag kom ut från träningslokalen föll något från skyn. I gatlyktornas sken såg det ut som snö, när det nådde marken regn.
Paradisäpplen hängde på kala grenar och allt var stilla runt omkring.
Ett ögonblick av här och nu gled in i evigheten medan jag gick genom det snöblandade regnet, och den annars gråbruna hösten skimrade av magi.

Försiktig med det svarta

Min far, målarmästaren, brukade säga att man måste vara försiktig med det svarta. Det är så lätt att det tar över. Om man blandar färg och råkar ta för mycket svart kan allt vara kört. Man kan ha förstört en hel burk med färg till någon slags grå sörja.
Jag tänker ofta på det, att jag måste vara försiktig med det svarta. I färgen. I vardagen. I livet. Inuti.

Jag minns ett meningsutbyte där jag som ung teatermakare sa till honom att det fanns de som måste skapa och ta del av svärta för annars stod de inte ut med livet. Att annars skulle de sprängas. Ätas upp inifrån. Jag pratade om mig själv. Han var av en annan åsikt, att människor ville ha glädje när de gick på teater och såg film. De ville glömma den gråa vardagen. Livet kunde vara tillräckligt tungt ändå.
Jag antar att vi båda hade en poäng och på sätt och vis kanske samma utgångspunkt.

När han blandade färg tog han en liten droppe svart, helst inte heller svart utan en mörk umbra och rörde och rörde. Blev det för lite, tog han en liten droppe till och blandade.
Jag tog för mycket och fick stå där med grådassig färg. Hade inte samma tålamod och noggrannhet.

Jag antar att livet lärt honom, att vara försiktig med det svarta.

Och jag håller på att lära mig.

Färgerna blir klarare och klarare. I burken. På paletten. I vardagen. I livet. Inuti.

Hallå

Hon står nedanför fönstret och ropar. Hon skriker "Hallå" och namnet på den hon vill nå. Den som finns där inne och inte hör att hon står därnere i regnet med själen utrullad över trottoaren. Blottlagd för en gångs skull.
Fönsterrutorna är blanka och därinne finns värme och ljus, men snart hörs arga röster och en ruta flyger upp. Hon måste förstå att hon inte kan stå utanför huset och skrika så sent. Så hon rullar ihop själen, kastar en sten mot fönstret i ett förgävesförsök att nå så högt. Hon har aldrig varit bra på att kasta.

Hon står utanför bilen i regnet och öppnar dörren när äpplena hon köpt rinner ut och studsar i marken. De faller i samma stund som bildörren går upp och hon vill bara säga "Hallå" till dem som går förbi, människorna som fyller parkeringen med hastiga steg och kundvagnars skorrande läte. Men inget ord kommer ut. Äpplena rullar, blir stötta och bruna. Oljeglaserade när de stannar i den förorenade vattenpölen. Hon tar i och skriker "Hallå!!!" men regnet smattrar mot plåttaket i kundvagnsgaraget och människorna söker skydd i sina bilar. Så hon plockar upp äpplena, med håret och kläderna drypande av regn.

Hon sitter i taxin. Bredvid honom. Vill säga "Hallå". Vill komma närmare. Riktigt nära. Hon säger "hallå". Utanför regnar det. Rännilar på rutorna gör landskapet utanför suddigt. Svårt att urskilja. Hallået tas emot med en hand som griper om hennes ansikte, trycker det ner i sätet. Läppstiftet hamnar på tyget. Mascaran hamnar på kinden. Handen greppar om håret, det som hon hade lockat, för en lyckad kväll ute. Tyget på sätet luktar damm, det smakar strävt och hon viskar "Hallå" ner i dynan. Handen släpper och taxin stannar. När hon kliver ut i regnet påtalar taxichauffören läppstiftsfläcken och hon betalar extra. Mascaran blir rännilar på kinden, gör hennes ansikte suddigt. Hon tänker "Hallå."

"Hallå"

Den gemensamma nämnaren

En kväll klättrade hon upp på taket. Ville komma närmare månen och stjärnorna. Ville ostört betrakta dem.
När hon satt där, lycklig i sin ensamhet, hörde hon ett prassel. I trädet en bit bort satt någon, liksom henne med huvudet vänt mot himlen. Tyst betraktade hon personen. Upplevde att den inkräktade. Men så småningom, när hon upptäckte att den inte störde, vände hon åter blicken mot månen och stjärnorna. Då kändes det fint på nåt vis, att de delade en upplevelse, var och en för sig.

Det förlagda hjärtat

Han måste ha förlagt sitt hjärta någonstans. Det var alla överens om men ingen kunde komma på var eller när han senast hade haft det.
Det var inte så enkelt som att säga att han senast sågs med sitt hjärta den 7 april 2012, för hjärtat kunde inte ses på det sätt som man såg t ex hans fru, som han senast sågs med vid det datumet.
Kanske kunde det vara så, iallafall var det lätt att tro, att det mellan frun och hjärtat fanns ett samband. Men också det var oklart.

Kanske hade han glömt kvar sitt hjärta på bussen den där morgonen när han tog lokaltrafik istället för bilen som vägrade starta? Eller hade han lämnat det i bilen, i handskfacket, när han sträckte sig efter instruktionsboken? Då låg det troligtvis kvar i en bilhandel någonstans eftersom han bestämt sig för att byta bil till en nyare. En bränslesnål med god komfort men ändå sportig framtoning.
Eller möjligtvis blev hjärtat kvar på Ikea vid senaste besöket. Kanske låg det tryggt nedbäddat i en säng på sovrumsavdelningen eller i garderobssystemet Pax?
Möjligheten att han hade förlagt det någonstans i skafferiet fanns också eftersom han hade för vana att smyga upp under natten för att ta en munsbit.

Säkert var att han inte hade det på jobbet. Där skulle det vara i vägen och ställa till bekymmer. Nej han måste lagt ifrån sig det innan han begav sig till arbetet. Hur länge hade han jobbat nu?
Många år hade gått utan att han lagt märke till att det i bröstkorgen bara fanns ett stort tomrum och en ekande tystnad. Det tog lång tid innan han tittade inåt och ropade "Hallå!" och blev förskräckt över hur hallået dansade omkring därinne utan att ha någonstans att landa.

Men nu hade det påbörjats en utredning kring hans försvunna hjärta. Antagligen förelåg där inget brott utan bara vanlig slarvig ovarsamhet. Antagligen gällde detsamma relationen till frun.
Nu samlades skallgångskedjor och Missing Hearts-organisationer för att leta. De satte sökandet efter ett förlorat hjärta framför effektivitet och lönsamhet och kanske skulle de finna det.

En välordnad människa

Idag dammsög jag i enlighet med min nya plan att leva ett välordnat liv. Städning på fredag.
Lite varstans låg flugor. Tidigare har de surrat runt ansiktet, över maten och satt sig med kalla fötter på min arm. Nu hade de surrat färdigt.
Och i enlighet med min gamla beprövade plan så blev jag en smula existentiell på fredagen och tänkte på våra liv som flugornas. Att vi surrar omkring ett tag och sedan dör vi. Och att det inte är mer med det. Förhoppningsvis har vi under den tiden hunnit älska några gånger, bli sårade, befunnit oss i stormens öga och stått utanför och tittat in. Allt i olika doser beroende på hur var och en av oss är beskaffade.
Jag funderade på vilka människor i mitt liv som upplevt mig som en störande fluga runt huvudet och vilka som låtit mig slå mig ner på deras arm trots kalla fötter?
När jag dammsugit upp flugorna och hittat en klämd under en tomat var min nya plan fullbordad; Jag är härmed en välordnad människa. För den här veckan iallafall.

En förtrolighet

Jag ska berätta något för dig. Jag ska varken lägga till eller dra ifrån. Om du kunde höra min röst istället för att se berättelsen i skrift skulle du höra hur jag lägger ner rösten och kryper närmare som för att dela en förtrolighet. Och det är just vad det är, en förtrolighet men inte en hemlighet. Det är en berättelse om vad jag älskar.
Så här går den:
Det är morgon och höst. Dimman ligger tät. Krispig kyla samsas med fuktig luft. Det är en morgon i förväntan. En morgon som kommer att övergå i solig dag. Där rönnens bär lyser röda. Där lönnens krona skiftar färg och silar solljus. Där skogen är full av bär och frihet - att ströva omkring, att lägga sig i mossan och titta upp mot himlen, att lämna sina bekymmer om man har några, att släppa ner andningen i magen och axlarna mot jorden, och att fylla hinken med lingon. Veta att vinterns syltbehov är tryggat.
Det är en morgon som övergår i dag som övergår i kväll. Och när man anar att den krispiga kylan är på väg att avlösa dagens solvärme tas potatisen upp, dras morötterna ur jorden och vaxbönorna plockas av sina hängen. Det får koka och äts så med smör, och lax som simmat i älven. Så småningom paj på blåbär från skogen.
Och sedan kommer mörkret. Det kikar in genom fönsterrutorna och när du kikar tillbaka är höstfärgerna utsuddade. Till imorgon. Solen från tidigare har satt bo i huden, värmer trots nattluft. Eventuella bekymmer har skogen tagit om hand.
Så enkel är min berättelse att jag varken behöver dra ifrån eller lägga till för att beskriva vad jag älskar.

Utsnitt Sverige

Framför en valaffisch står en liten dam. Hennes ansikte är vänt uppåt, hennes ögon möter Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons. De ler mot damen. Damen ler tillbaka. Hon ser mig komma och säger: "Vackert! Ett vackert par." Jag stannar till och hummar till svar, kommer inte på något annat att säga, är oförmögen att se på någon politiker på det sätt damen gör. Betraktar hennes glittrande ögon. Kanske ser hon i bilden hur det förlorade folkhemmet skall komma åter. Kanske lägger hon sitt hopp i deras ögon och leenden. Kanske är inte hennes beundran av det politiska slaget, möjligen har hon en gång känt Löfven när han växte upp i de här trakterna. Kanske är det stolthet som lyser i hennes ögon, över att den lilla pojken blivit stor. Hennes läppar är målade i samma nyans som partisymbolen. Jag går vidare medan damen står kvar. Mellan henne och ingången till affären sitter en tiggare.

Berättar-/Teaterfestival

Prick till prick

I kökstaket finns prickar av något som en gång skvätt. De har ätit sig fast i de porösa plattorna. Med ögonen och tanken drar jag streck från den ena fläcken till den andra, ritar ett osynligt prick till prick. Slipper följa siffror och kan skapa vilken bild jag vill.
Likadant är livet. Jag följer färre och färre numrerade punkter och av andra utstakade vägar. Omformar bilden av hur jag vill leva. Konstaterar att jag inte längre har något att bevisa utan bara vill vara.

En enkel till godislandet tack

Häromdagen ritades det godisland på en lektion i arbetet med en pjäs. Vid åsynen av godisklubbsträd utbrast jag spontant "åh vad gott". Sekunden senare slog det mig att jag inte äter godis och att jag nog skulle känna inför ett godisland ungefär som jag känner i enorma matbutiker med hela väggar fyllda av korvar och kött. Avsmak.
Jag skulle antagligen tycka det var för sliskigt och kladdigt och min mage skulle surna ihop och protestera. Om det inte fanns en sjö av mörk choklad, förstås. Då skulle jag hoppa i med detsamma.
Ändå är tanken på ett godisland en sådan barndröm att jag som vuxen ickegodisätare utbrister "åhhh". Ett fantasilandskap att kliva in i och bli lycklig. Där allt är färgrik och doftande. Och möjligt. Det till synes ouppnåeliga är plötsligt högst närvarande.
Och det slår mig att mina fredagar är sådana godislandskap att kliva in i. Fulla av möjligheter. Och jag är så tacksam över att kunna ta en enkel till godislandet och att jag sedan när jag väljer att boka returen kan smuggla med mig valda delar av det goda.

En hotfull förmörkelse

Tröttheten hängde över henne som en rovfågels skugga där hon var den lilla sorken som försökte undkomma. Hon var för ung för en sådan levnadströtthet. Hon letade meningsfullhet som sorken letade mat i en vissnad värld. Vintern var på väg. Under snötäcket skulle den kunna gömma sig från rovfågelns klor men tröttheten gick inte att skygga ifrån. Iallafall kunde hon inte förstå hur det skulle gå till. Inte heller visste hon varifrån den kom. Bara att den fanns där som en hotfull förmörkelse.

Avverkat

Hon avverkade vänskaper i långa rader
utan tanke på biologisk mångfald
eller balans i ekosystemet
Hennes sociala habitat kom snart att likna ett kalhygge
utan små öar av kvarvarad biotop
för vänskapens fortlevnad
Konstant rörde hon sig genom bekantskaper
utan skyddskläder
Om hon hade burit vadderade byxor och hjälm
som skogshuggaren hon en dag mötte
hade det antagligen inte hjälpt
för hjärtat fick ta smällen
när hon plötsligt såg
det öde landskapet

Rimmad Middag

Soppa av savojkål
med snigelhål

Tarte tatin( måste uttalas som det stavas annars går rimmet till spillo)
med nektarin

Häcken

Regn regn regn
himlen som havremjölk
och häcken den växer
om jag vuxit som människa
i samma takt som häcken
hade jag varit en Buddha by now
men det är jag inte
bara en vanlig dödlig
med en förvuxen häck
och en med träningsvärk

Musslan

det är jag det.

det är så mycket av allting
massor av ansikten i cyberrymden
oceaner av vardagsbestyr stelnade i bilder
flödande i strid ström

och jag stänger av
stänger ner
vill vara i fred

i musselskalet

ändå bidrar jag med mina ord,
mina vardagsbestyr stelnade i meningar,
sjösätter dem i oceanen
skickar ut dem i rymden

det passar en mussla bra
att inte veta var de flyter i land
vilka vågor de sätter i svallning
vilka svarta hål de försvinner i

och då och då
ibland
dyker någon upp
och gläntar på skalet

A och B - om att bli rubbad

Vid första anblicken tänkte betraktaren( låt oss kalla denne A) inte på det men något störde ögat och denne var tvungen att titta tillbaka. Vända blicken åter och då fastnade den på personens( låt oss kalla denne B) ansikte. Det betraktaren(A) såg var att huden verkade för stor för kroppen, vilket i och för sig inte var något häpnadsväckande eftersom B hade nått den bortre delen av livet. Den då huden ger efter inför tyngdlagen, knotorna framträder och håligheterna där emellan ger sig tillkänna som mörka skuggor. A ansåg att B såg ut som en för löst stoppad tygdocka. A kunde inte riktigt låta blicken vandra därifrån för denne ville så gärna stoppa in lite vadd här och där och fylla ut.
Så var det, att vid andra anblicken, färdades ovanstående tankar genom huvudet på betraktaren(A) men när denne sedan trodde sig förvissad om vad som gjort att A vänt blicken åter kunde denne ändå inte släppa tanken på att det var något annat som störde ögat. Det fanns en mängd människor som gick omkring på jorden med överdrivet mycket skinn hängande på kroppen och dem var det inget underligt med. Det måste alltså vara något annat.
Om då betraktaren(A) hade förmånen eller oturen, vilket man föredrar, att studera objektet( B) närmare kunde denne om A var lagd åt det hållet möjligen komma fram till att det störande momentet bestod av att själen inte stämde överens med kroppen. Att det snarare var fel stoppning i dockan än för lite, att det inte hade med det rent fysiska att göra utan något annat som var svårare att sätta fingret på, och som om A skulle ha gjort det hade riskerat, beroende på umgängeskrets, att bli stämplad som flummig. Men om A tänkte på det utan att säga det högt kunde denne komma fram till att själen var en ivrig tonåring, om nu själen var något betraktaren(A) brukade referera till. Kanske var A istället någon som refererade till elektriska impulser i hjärnan och nervbanor i kontakt och då skulle denne kanske betraktat B och sagt att det riktigt sprakade av elektriska impulser. Kanske hade denne förklarat det genom att sätta en bokstavskombination på B.
Hur som helst, oavsett vilken begreppsvärld A kände sig hemma i trodde denne sig nu kunna släppa funderingarna och fortsätta mingla runt på tillställningen. Ändå upptäckte A hur stegen styrdes i cirkel för något hade rubbat dennes banor och A kunde inte längre korsa sig fram.

Vilsna variationer

I
Råd till en vilsen:
Om du går vilse, stanna där du är( gärna vid ett träd)
Vänta. På att bli hittad.


II
- Men om den som ska hitta också är vilse, och stannar, och väntar, på att bli funnen?
Då kommer vi att stå ( vid var sitt träd) resten av livet!!


III
Jag gick en omväg
runt dig
genom dig
för att hitta tillbaka
till mig

Jag behövde dig
för att se mig
vad jag inte var


IV
Kanske är det bättre att gå i cirkel
än att stanna och vänta
Eventuellt
är det bättre
att irra
Iallafall får man motion
Kanske
upptäcker man något på vägen
eller
förlorar dyrbar energi


 V
Om jag hade väntat
på att bli hittad
skulle jag stått
vid ett träd
eller en stolpe
utan att veta
vad jag vet nu

Just de

De fann varandra i myllret.
Nästan omärkligt ändrade hon riktning, gick mot strömmen, och han någon avvägd sekund senare. En mycket subtil överenskommelse bekräftad av de bådas bestämda steg och ögonens skimmer.
Kanske kunde man tänka att han var för gammal för henne. Se dem som en ständig upprepning av en förlegad modell för relationer eller så kunde man se det som att kärleken inte har någon ålder.
Vilket som var sant visste endast de två, om nu någon sanning fanns att uppbåda? När det kommer till hjärtats angelägenheter är det sällan helt lätt att avgöra vad som är vad.
Om nu någon sanning fanns så var det att i allt myller fann just de varandra.

en tid att tycka om

det mörknar om kvällarna nu
och björkfrön blåser in över altanen
tre körsbär dinglar på den gamla busken från ödetomten

det är en tid att tycka om
den är bitterljuv
och intensivt levande

varje dag med sommarsol värmer mer
än tidigare under sommaren
för att man anar en höst

man är viss om
simtag efter simtag i älvens svarta vatten
att dessa snart blir till minnen

för att man vet att tiden är utmätt
man ser tecknen
man känner förvandlingen

Svarte korp och eldvarelserna

Under Urkult kommer jag att berätta om Svarte korp och Eldvarelserna i kåtan på festplatsen. Välkomna in och lyssna!

Mer info hittar ni här.

Tankar från en kö

I kassan gör jag en snabb avläsning; många varor före mig, semestervikarie. Jag byter kö!
I min nya kassa får damen före problem med sitt kort, sedan vill hon veta saldot och när hon får kvittot med saldo kan hon inte se vad det står. Under tiden har min förra kö betats av och jag hade varit igenom om jag hade stått kvar. Jag skakar på huvudet och när det blir min tur säger jag till kassören; "Man ska aldrig byta kö, det går inte fortare."
"På nåt vis vill man alltid ha den effektivaste kön" säger han.
Jag håller med men säger sedan "Jag har inte ens bråttom" För det slår mig att jag har inte bråttom, varför måste jag då ställa mig i en annan kö för att jag tror att den går fortare? Vad är det för underligt beteende? Har de sin grund i stenåldershjärnan kopplat till flykt och överlevnad eller är det ett resultat av stress och presterandekultur? Vad gör egentligen några sekunder eller minuter längre i en kö för skillnad? De frusna varorna hinner inte tina nämnvärt på den tiden. Frukten och grönsakerna hinner inte ruttna. Kött köpte jag inte men hade jag gjort det hade det inte hunnit bli skämt.
Men det förstås, under dessa sekunder eller minuter hade någon kunnat råka backa in i min bil på parkeringen. Något som inte hade hänt om jag kommit ut ur affären tidigare och åkt iväg med bilen. Å andra sidan kanske jag om jag kommit ut tidigare blivit påkörd av en bil som eftersom jag kom ut några minuter senare hunnit passera och parkera.
Så i och för sig kan kanske några sekunder och minuter ha en avgörande betydelse, men det är ändå inget att ha bråttom över. Tänk om man i varje ögonblick av livet skulle ta hänsyn till alla om och utifall att som skulle kunna tänkas inträffa!
Den kassör som då fick mig i sin kö skulle bli tokig. Och jag med.

Sommar

Getingarna har byggt bo under garagetaket. De surrar ständigt. Ljudet är mjukt och omhuldande om man inte tänker på varifrån det kommer. Då blir det genast stickigt.

En fjäril kom och höll mig sällskap på trallen idag. Den satte sig på min skuldra, flög sedan några varv runt mig och satte sig på min andra skuldra.

En ekorre håller till i träden. Den lämnar en gren för en annan. Ibland hinner inte mina ögon med utan fastnar på den gungande grenen han hoppat ifrån.

Och så doften av ruttet fiskhuvud från komposten.

Det här med att vägen är målet

Det här med att vägen är målet.
Hmmm....
Det här med att vägen är en läroprocess kantad av både triumfer och misslyckanden.
Det här med att vägen producerar en stor mängd svett som dryper från pannan ner på sneda och vinda brädor som jag svär över men sedan besinnar mig och tänker att de en gång varit träd och att träd inte är raka utan naturliga, naturligt böjda, efter att ha vajat i vinden, stått och trängts med andra träd och tagit den väg de behövt för att nå tillräckligt med ljus för att växa sig stora och starka. Och jag tänker på hur det egentligen bär mig emot att försöka bända dem raka och att med skruvar tvinga dem till något de inte är och hur härligt det vore med en altan som inte såg ut som en dussinaltan ur ett inredningsmagasin utan som... som...något annat. Jag tycker ju om det sneda och vinda. Jag förespråkar ju det operfekta. Skavankerna. Jag är en typisk skavankförespråkare.
Men ändå.
Det här med att vägen är målet.
Jag vet inte.
Jag vill nog att målet ska vara målet. I det här fallet.
Inte det att jag inte uppskattar vägen. Det gör jag. Den får mig att växa stor och stark. Den får mig att hitta bland hyllorna i bygghandeln. Den får mig att använda ett nytt vokabulär( bärlina, hammarband, balksko osv) Det är bara det att om jag skulle följa plankornas form, om jag skulle vänta på att hitta det perfekta järnstaket som jag egentligen vill ha istället för korslagda brädor så skulle det ta en sådan tid. Då skulle målet, att sitta på altanen med kulörta lyktor och lyssna till älven och tågen, ligga så långt borta. Vägen skulle bli så lång.
Men om det är vägen som är målet å andra sidan...
Fast det finns en tjusning i att tukta också. Räta ut och rama in. Skapa ordning. Det ligger triumf i att se när ens sticksågade träbit passar ihop med den andra sticksågade träbiten.
Och när allt kommer omkring, när jag sitter där vid målet, på målet och det inte lossnar från väggen eftersom jag jagat runt hela mellersta norrland för att hitta tillräckligt långa skruvar, då kommer altanen ändå att ha en del skavanker. För det har altaner byggda av typiska skavankförespråkare helt oavsett om de någonsin kommer fram till vad som var mål eller väg.

Reflektion över reflexion

Det sitter tre nattfjärilar på glasrutan i min altandörr. Som små krigsflygplan på en vertikal landningsbana, men jag vill gärna tänka att de kommer i fred eftersom de blottar sina om inte strupar så magar för mig där jag sitter på andra sidan glaset. Det förvånar mig att de landat där. I mitt tycke är det ljusare ute än inne men ur deras perspektiv erbjuder kanske glasrutan någon slags reflexion. Såsom jag erbjuds någon slags reflektion. Frågar är bara över vad?

Sommarnattens skeende

Det var sommaren i stugan. Den hon hyrt för att komma ifrån. Komma bort. Hon hoppades kunna se klarare. Få distans. Bli ny.
Det var de ljusa nätternas sömnlöshet. Långa nätter inlindad i filt på verandan med utsikt över sjön. Ensam med sina tankar och myggen förstås.
Det var natten när en mygga lyckades ge henne ett bett under foten, i den läderartade huden, som alla misslyckanden och dumheter sköljde över henne och det fanns ingenting att distrahera dem med. Ingen skämskudde att gömma sig bakom.
Istället gick hon över gräset. Det svala daggvåta. Ner till bryggan. Myggbettet kliade än mer för var gång foten nuddade träribborna i bryggan.
I natten, ut mot vattnet ropade hon ut alla de förlåt hon ville säga till dem hon gjort illa, dem hon försökt förändra till något de inte var, dem hon kört över och trampat på. Hon blottlade sina rädslor. Erkände sina svagheter. Inför natten och sommaren, med naturen som vittne gjorde hon upp med sig själv. Med den hon varit och den hon önskar vara. Försonade sig.
Hon motstod att dra fotsulan fram och tillbaka mot det väderätna plankorna i bryggan trots klådan. Myggbettet blev där och då till det påtagliga beviset för hennes strävan att bli ny. Kunde hon bara stå ut med att inte klia skulle hon också klara av att lämna det gamla bakom sig.
I vattnet, det kalla klara, dök hon medan solen kikade fram för att börja en ny dag. När hon tagit några simtag och gick tillbaka mot huset för att sova sig igenom morgontimmarna kliade det inte längre under foten.

Sömnig småstad

Det är förmiddag
småstaden sömnig
gågatan glest befolkad
korvförsäljaren sover på sin stol
skröplig farbror med tjock tax promenerar
en dragspelsmelodi slingrar fram

Suddenly I can see clearly

... för jag har putsat fönstren.

Mellan regnen

nyss regnade det
igen
himlen är ombytlig
nyckfull kanske lynnig
som jag
inuti pågår dragkamp
med fler rep än ett
de slår knut på varandra
trasslar, skaver, nöter
en sida får övertaget
för en stund
mellan regnen
blir något kristallklart
tydligt
inom räckhåll

Dagar som sandkorn eller Jagad av reglar och konsten att vänta och sova på saken

Kanske verkar det vara lite som The never ending story det här med altanen. Den som jag nämnt i flera år men som fortfarande lyser med sin frånvaro. Men i sommar ska den bli - banne mig! Den jagar mig, jag får ingen ro. Jag vaknar klockan fyra och tänker på balkskor och bjälklager, avstånd mellan staketstolpar och väger för- och nackdelar mellan olika alternativ.
Men i natt har jag sovit utan att altantankarna klampat in och stört min sömn och idag är jag lugn. Jag kan inte göra något förrän jag har virke och det behöver jag vänta tills jag kan få hjälp att hämta eftersom min bil är för liten och utan dragkrok.
Idag är det plötsligt lätt att tänka hur dumt det är att jaga upp sig för något som ligger i framtiden istället för att ta var på det som är just nu. Det som igår verkade vara dagar som rann genom fingrarna som finkornig sand i ett timglas verkar idag vara dagar som sandkorn på en lång sandstrand. Och det bara på grund av sömn.

Som Dr Jekyll och Mr Hyde

Som Dr Jekyll och Mr Hyde eller kanske inte riktigt men iallafall, hans ansikte förändras. Det går så fort. Synen mörknar. En skugga drar över hans person. En avsky bubblar upp inifrån. Bara på grund av några ord. Yppade av någon fullkomligt ovetandes om att de rör vid något i honom. Något som blivit skadat, förfördelat någon gång. Och sedan hans ord, som kulsprutesmatter, blint avfyrade utan tydlig måltavla. Alla träffas som befinner sig inom skotthåll.
Som Dr Jekyll och Mr Hyde, ungefär, och man undrar vad elixiret består av? Det som gör förvandlingen.

Storm

"Det är en storm på väg"
"Jaså" sa hon förvånat och tittade ut över ett lugnt hav och en blå himmel. " Hur kan du veta det?"
"Jag känner det på mig" sa han och stirrade ner i bordet.
Och stormen kom men havet låg fortfarande lugnt. Istället blåste vreden upp inom husets väggar och kastade de vindpinade människorna fram och tillbaka, fick lampan över köksbordet att hamna i gungning och ord att uttalas som tidigare varit gömda långt ner i det gyttjiga undermedvetna.
Efteråt. När allt var lugnt igen utom kökslampan som fortfarande eftergungade satt de återigen vid bordet. På varsin sida. Som alltid.
" Så länge stormen finns utanför, när havet slår mot klipporna och vinden river tag i väggarna då står vi enade. Men hur gör vi nu?" Hennes ord var trevande försiktiga, som det första tådoppet i havet om våren.
Han lyfte handen, tog tag i lampskärmen, stannade den. "Jag vet inte"

Prylen och berättelsen

Loppisrunda med fynd, dammiga fingrar och trött tonåring i bilen.

Jag tycker mycket om gamla saker, jag tror för att de har en historia. Det är inte bara en pryl man köper utan också en berättelse. En vän till mig sa med en rysning när jag tittade på begagnade mortlar; Det är kanske nån som har mortlat sin man i den. Och visst, man vet inte vilken historia det är man tar med sig hem från loppmarknaden eller auktionen. Det finns berättelser om kappor som fört med sig tuberkulos och möbler som bringat olycka. Kanske är det uppdiktade historier eller sanna, däri ligger tjusningen. De är berättelser och som sådana guldtackor för en berätterska.
Jag har precis läst Det stora huset av Nicole Krauss. En bok som jag ända sedan jag hörde om den vetat att jag bara måste läsa. Nu ska jag lämna tillbaka biblioteksexemplaret men har beställt en egen för att jag måste läsa den igen. Inte på en gång, men jag vill kunna ha fri tillgång att läsa den så många gånger jag önskar, när helst jag önskar. I den kretsar berättelserna kring ett stort skrivbord och de människor som funnits i dess ägo höll jag på att säga, för det är nästa så, men jag menar som ägt det.
Jag tittar på mina loppisfynd, ett stekfat och en glasskål. Jag undrar på vilka bord de har stått, vilka människor som suttit runt borden, vad som rört sig i de människornas huvuden och i deras hjärtan? Vilka historier de skulle ha berättat.

Som följer såsom saknaden såsom älvens brus

Trotsade regnet och gick ut för att andas frisk luft, för att röra på kroppen.
Det var jag och daggmaskarna, annars tomt. De låg utsträckta på asfalten och kippade än mer än jag efter luft. Mina gummistövlar kryssade mellan dem.
Jag gick mot älven. Den brusar nu. Nu är den som allra bäst. Nu när den forsar.
Jag gick längs älven på våta stenar. Varsam var jag satte fötterna.
Sakletaren i mig. Skrotsamlaren i mig. Gjorde fynd. Som fick ligga kvar.
Stenletaren i mig. Stensamlaren i mig. Såg vackra mönster på våta stenar. På alltför tunga stenar, för att släpa hem.
Förirrade mig upp i nipkanten där marken blev oländig. Med omkullblåsta träd. Slingriga ormbunkar. Lös jord som gled undan under mina fötter.
Vätan från växterna och regnet trängde in i byxorna. Bildade ett våtvarmt omslag.
Kom så fram till stigen. Hittade ett skafferi på vägen med hallonbuskar och nässelsnår.
Hela tiden fanns där en sång. Jag nynnade ihop med älvens brus och regnets dropp mot regnjackan. Jag nynnade. Men kunde inte placera.
Sent på kvällen. Med huvudet på kudden kom jag på det. Håll mitt hjärta. Sången jag nynnat utan att kunna placera. Sången som spelades på min pappas begravning. Sången som min mamma valde. Som följt mig under kvällen. Som älven. Som följer så som saknaden. Stilla flytande eller stor och forsande. Alltid där.

Redan kört

Härom kvällen tänkte jag att
kanske bör jag ägna mig åt andra ekvationer
än de som berör människan
och dess vara eller inte
kanske bör jag inte syssla med konstnärlig verksamhet
utan med pythagoras sats
Kanske använda rutiga block
istället för blanka ark
för att aktivera min vänstra hjärnhalva
Jag tänkte att
kanske får jag slagsida annars
av för mycket användande av höger
redan har jag nackspärr
och jag vill inte kantra
Så tänkte jag
och såg mitt framtida jag
som ett fartyg
på grund
på grund
av
förskjutning av lasten
eftersom de delar av hjärnan som används
växer till sig
Sedan tänkte jag
att så skulle troligtvis aldrig
en vänsterhalveorienterad person tänka
och då verkade det
redan kört.

Allvaret

Hon sökte sig till allvaret. Hon ville att det skulle vara på riktigt. Men hon blev missförstådd i sin strävan. Blev omtalad som, tilltalad som svår. Så hon karvade bort delar av sig själv. De delar som inte behagade andra. Hon började vika undan blicken för att inte verka krävande utan lättsam. Hon fladdrade med ögonen, fladdrade med öronen, fladdrade med läpparna, med armarna, för att framkalla skratt och axelryckningar. För att undgå att bli sedd som den allvarliga.
Till slut slog hon ner blicken helt för att allvaret hotade att brisera. Det var stort och mörkt och krävande och kunde komma att övermanna den vars ögon hon mötte. Hon försökte förklara att allvaret inte är farligt, att det inte behöver stå i total kontrast till lättsamheten. Att de kan existera jämsides. Hon försökte förklara att hon kan leva med ett öga öppet. Men ingen trodde henne. För de hade vant sig vid fladdret.

Bleka fötter i vildvuxet gräs

Upptäckte idag att gräset växt sig högt

Klev ur skorna och badade mina bleka fötter i det gröna

Borrade ner tårna mot marken

Tänkte

att kanske ska jag låta gräset växa till en äng

låta vallmon sprida ut sig

och vaja i vinden

göra verkligheten till en impressionistisk tavla

att kliva in i

där ögonblicken inte behöver fångas

utan bara levas

Jag lät tanken stanna där

lät fotsulorna stanna i gräset

lät benens blekhet blända solen

Bestämde mig för att

undvika aktiva beslut

om gräsmattans framtid

Bestämde mig för att

undvika konstreferenser

Bestämde mig för att

Vila

Sedan bara drömmar...

Jag kom hem till ledsna tomatplantor. De stod och slokade i fönstret för att jag glömt att vattna. Genast gjorde jag det och betraktade sedan hur de långsamt återfick sin stolthet. Under tiden färdades simmiga trötta tankar genom huvudet. De försökte få fäste, tydlighet, men drog bara vidare i en maklig ström där allting höll sig under ytan, formlöst och flytande, för att övergå i någon slags inkörsport till drömmar. Och just då, i det ögonblick då vakenhet och sömn ska till att mötas, en tanke lika rakryggad som en vattnad tomatplanta. En visshet, en övertygelse om att sömn kommer att vara för mig vad vattnet var för tomaterna. Sedan bara drömmar...

En sådan dag

Det var en sådan dag då hon återigen började laga mat utan att titta efter om alla ingredienser fanns. En sådan dag då det heta vattnet från vattenkokaren rann längs dess sida och ner på hennes tår och rapsoljan till majonäsen tog samma väg, dvs inte ner i mixerskålen utan på köksbänken. Då samma skål tippade av tyngden från stavmixern när hon för ett ögonblick släppte den för att sträcka sig efter ett hushållspapper att torka upp oljan med. Då perforeringen på pappret inte ville göra det den är till för utan att hon fick rycka och därmed slå ner den tippade mixerskålen på golvet. Då papperet ändå inte revs av utan bara drogs ut än mer från rullen som la sig tillrätta i oljan på bänken.
En sådan dag var det och medan hon sjönk ner på golvet bland majonässtänken såg hon att himlen var blå utanför fönstret och hur en antydan till solstrålar sträckte sig in mot henne. Där låg hon medan det kokade över på spisen och oljan bildade mönster på hushållspapperet.

Mitt i all lycka

Och så plötsligt ett utbrott från ingenstans. Mitt i all lycka.
Och så tårarna som gång efter annan faller över ögonfranskanten. Mitt i all lycka.

Att sprida väldoft

Framför hyllan med sköljmedel stod hon och vände blicken från flaskan där det stod Harmoni till den med texten Solkyss och tillbaka igen. Vilka underliga namn! Hur doftar harmoni? och Solkyss?
Kommer jag, tänkte hon, om jag väljer att låta mina kläder dofta harmoni att bli en mer harmonisk människa eller kommer jag kanske att medverka till att sprida harmoni där jag rör mig när doften lägger sig i mina spår. Kommer världen att fråga sig; Vad är det med henne där? Svårt att sätta fingret på men jag känner mig så lugn och tillfreds när hon passerar. Hon såg framför sig hur hon kommer att öppna människors hjärtan, sprida leenden över deras ansiktet, få dem att vända sig mot varandra och samtala, blott och bart för att hon väljer att skölja sina kläder i Harmoni.
Men Solkyss då, vad skulle det innebära? Vill vi inte alla bli solkyssta efter vintern? Glåmiga nordbor som vänder ansiktet mot den bleka vårsolen så snart den visar sig, som sitter på uteservering och tar på shortsen när termometern visar plusgrader. Om hon skulle skölja sina kläder i Solkyss skulle människor känna sig upprymda och lätta när hon går förbi dem. De skulle förvånas över hur vårkänslorna kom över dem fastän kalendern visade en annan årstid. De skulle undra över det nya glassortimentet i butikerna och leta fram grillen. Även nu skulle leenden sprida sig över deras ansikten.
Hur jag än gör så blir det bra, tänkte hon där hon stod och tog ner den ena flaskan, skruvade av korken och doftade försiktigt. Jaså, så här luktar harmoni. Hon sneglade åt vänster där en äldre kvinna stod och valde diskborste. Med en någorlunda diskret svepande rörelse försökte hon sprida lite harmonidoft åt damens håll. Hon höll andan och väntade spänt på kvinnans reaktion men ingenting hände. Kvinnan valde en vit diskborste och gick vidare utan minsta antydan till öppet hjärta. Besviken skruvade hon tillbaka korken på flaskan och placerade tillbaka den i hyllan.
Men hon hade tur, en man kom strosade mot henne, hans ögon letade längst hyllkanten. Snabbt tog hon flaskan med Solkyss, lossade korken och passerade förbi mannen. Han hittade det han skulle ha och gick vidare. Hon följde efter för att se om hans ansikte sprack upp i ett leende eller om han möjligtvis köpte hem grillkol. Men ingenting.
Hon ställde tillbaka flaskan i hyllan, upptäckte att hon stått så länge i affären att tvättiden redan var slut och gick med tom korg genom kassan. Hon tänkte att hon kanske hade för höga ambitioner, kanske måste hon inte förändra världen genom hur hon tvättar kläder. Det fanns väl andra sätt...

Lite inre frid?

Kände att panik kanske borde infinna sig över allt som måste göras och färdigställas, men insåg att panik inte ligger för mig en dag som denna. Överlag har jag lagt märke till att min benägenhet att uppgå i känsloytterligheter mattats av. Måste vara yogan och kanske åldern. Den eftersträvade balansen finns inom räckhåll. Bara jag inte förvandlas till en avtrubbad likgiltig skugga så är lite inre frid inget jag tackar nej till. Eller så skjuter jag bara upp paniken till imorgon och tar vilodag idag.

Just nu

Jag samlar berättelser.
Just nu.
Människor jag möter.
Fraser jag hör.
Händelser som utspelar sig.
Jag sparar dem.
Någonstans inuti.
För jag har inte tid.
Just nu.
Att formulera.

Dagar då man bara vill gråta

En liten flicka hulkar. Hon vet inte vart hon ska gå, eller om någon ska komma. Kanske är hon helt ensam och bortglömd?
Jag mötte henne en dag och känner mig som henne en annan.

Så ungefär.

Här har jag harvat på ett tag. Gått på tomgång. Blivit förkyld. Bitit sönder tanden. Skurit mig i tummen. Fightats mot negativa tankar. Blivit irriterad och låtit det sippra ut.
Och så släpper det!
Som över en natt infinner sig en helt annan sinnesstämning. Som om jag och världen runtom mig varit felkonstruerad för en stund, inte något synbart men ändå galet. Och så lägger det felande sig till rätta igen. Klickar till som ryggen hos naprapaten eller som när burklocket äntligen går upp och man kommer åt det göttiga innehållet.
Så ungefär.

Vår

Fötterna hittar själva vägen över rötter och kullfallna träd, de hoppar fram där marken är blöt och sumpig, de bär upp kroppen. Allt går lätt. Fåglarna sjunger i vårsolen och tystnar i skuggan. De föredrar sol liksom vi. Lungorna fylls med skogsluft, näsan med doft. Fötterna fortsätter framåt. Sinnet rensas från tyngd. Genomborras av livslust. Förvandlar den upplevda tillvaron. Rätar ut frågetecken till utropstecken. En vårbäck forsar fram, skum bildas på ytan, en luftbubbla seglar fram, spricker mot en sten. Tanketrollen spricker i solskenet. Fötterna stannar. Tallkronorna vajar mot blå himmel.

Kris

Hon tittade på honom där han satt i soffan och tänkte: vem är han? Hon rös lätt när hon såg hur näshåret spretade och darrade i utandningsluften. Hon var tvungen att titta bort. Samla tankarna. Lägga locket på paniken som vällde upp. Låta den klinga ut. Hon tänkte tillbaka på deras äktenskap, försökte minnas hur det hade varit, hur början hade sett ut, men hennes sinne var allt för uppjagat. Hon kunde inte tänka klart. Paniken hade överrumplat henne. Istället försökte hon intala sig att detta var en alldeles vanlig kväll, i deras gemensamma hem, en kväll som alla andra, varför få panik idag om hon inte fått det någon annan kväll de senaste åren. Men hade hon inte haft det på känn? En smygande känsla. En underliggande ton.
Vem var han? Denne man som hon kände så väl men ändå inte alls. Och vem var hon? Vem hade hon blivit? Hon tittade återigen på honom. Han verkade inte bry sig om det fastän han måste lägga märke till att hon vände huvudet. Han satt med blicken i tv:n. Det var inte bara näshåret som spretade, tänkte hon, allt spretade. Håret, ögonen, fingrarna, varför hade hon inte lagt märke till det förut? Varför hade hon gift sig med någon som spretade på det där viset? Var det till och med det hon fallit för? Som hon tyckt varit charmigt, fastän hon då tänkt på det som något annat än spretigt? Något rörde sig i magtrakten. Kunde det vara igenkänning?
Återigen panik. Hon reste sig hastigt. Han flyttade ögonen från tv:n till henne. De var frågande.
"Jag tar en promenad" Det var allt hon fick ur sig. Hon hade inte luft till mer än så. Hon var tvungen att gå ut, andas. Hon kunde höra att han sa något. Kunde höra hur han makade sig upp från halvliggande till sittande i soffan men hon var redan i hallen. Redan i skorna med jackan i handen. På väg ut skymtade hon någon i spegeln. Var det hon?

Ett mindre lyckat sammanträffande

Att stora bakardagen och stora tappa-saker-i-golvetdagen 

infaller samtidigt

är ett mindre lyckat sammanträffande.

Det operfekta älskade

Jag tittade runt på lite bloggar med vackra bilder på underbara hem och blev inspirerad. Tänkte att också jag måste dela med mig. Men eftersom jag oftast tycker att det är mer intressant med sådant som skaver än sådant som stryker medhårs så ger jag er mina skavande hembilder. Även om jag långt ifrån alltid är överförtjust när huset grusas ner och dammas igen så är jag mycket förtjust i att berätta om det tilltufsade. Så varsågoda; Mitt operfekta men ack så älskade hem:

De utblommade tulpanerna

Den grusiga hallmattan

Det oputsade köksfönstret

Det dammiga, slitna och håriga trapphörnet

Det ostämda pianot

Det sårade djuret

De samlades runt henne som en flock blodtörstiga rovdjur. Själv var hon det sårade djuret som inte hann med flocken, den som lämnades bakom i flykten. Oskyddad.

Hon stod i duschen. Försökte gömma sig i vattenstrålen. Befria sig från minnesbilden.
Försökte intala sig att hon kommit lindrigt undan. Att hon bara behövt hoppa slalom mellan spottloskorna. Denna gång. Men föraktet bubblade upp. Föraktet för henne själv. Hur hon kunde tillåta dem. Hur hon kunde dansa som en skadskjuten fågel i salivregnet i hopp om att inte bli träffad. Vilket var egentligen mest förnedrande? Att ta emot loskorna eller att försöka undgå dem? Hon såg sin kropp, hur den måste ha sett ut för dem, som en dallrande massa kött i fåfänga försök att komma undan. Utan att lyckas. Hon kunde se avsmaken i deras ögon.

Hon var inte ens värd att sätta tänderna i. Inte värd att gå i närkamp med. Rovdjuren vände sig bort för att söka nya jaktmarker. Men det sårade djuret visste att det bara var en tidsfråga innan de skulle återvända ännu hungrigare. Hon såg sig omkring. Flocken hon en gång tillhört var redan långt borta och ingen av dem vände tillbaka.

Att vara som en växt om våren

Jag vaknar på morgonen och vänder mig om för att sova lite till. Men omöjligt. Dagen pockar på uppmärksamt. Inom mig finns en brådska. Har så mycket att hinna med. Det slår mig att jag kanske snart ska dö. Tänker på min pappas brådska. Plötsligt skulle allt färdigställas. Sedan dog han, utan att hinna klart.
Tänker att spåkvinnan på Norrköpings gator sa mig; leva till 86. Tänker att det är femtioen år kvar, att jag inte behöver ha sådan brådska. Att jag kan ta det lugnt. Att jag kan ligga kvar. Men omöjligt. Jag är som en växt nu om våren. Spricker av växtkraft.

Pollimasa - ett ord som är bra

Idag kan ni läsa om mitt bästa ord hos frk. Frida Fortissima. Hon bjuder in andra bloggare att skriva ett inlägg om något ord de tycker om och jag har lyckan att vara en av de inbjudna. Läs mer om mitt ord här. Och berätta gärna om ni tidigare hört eller använt det.

Damen med hunden

Damen med hunden
är snarare
Hunden med damen

Hunden drar och flämtar
med tungan hängande utanför munnen
och kopplet stramande om halsen

Några meter bakom kommer damen
nästintill flygande
med ett ansträngt ansiktsuttryck
och kopplet stramande om handen

Damen med hunden
däremot
är en novell av Tjechov
Men det är en annan historia
Inte den som jag möter på promenad

Kossan och bilen

För någon vecka sedan, när våren var på besök förra gången, la jag märke till att kossorna var rejält smutsiga och tufsiga. Vad annat kan de bli av att trampa runt i vårleran? Det slog mig att de antagligen skulle vara exakt lika skitiga ett ögonblick efter att någon tvättat dem, om någon hade tvättat dem. Ungefär som min bil. Det dröjde inte lång stund innan min grå bil, brun av några lager lera, sand och salt  var lika brun igen trots avfettning, bilschampoo och högtryckstvätt. Nu har det lugnat sig lite, våren är torrare, kossorna renare och min bil grå med bruna prickar.
  När jag tänker efter finns det fler likheter mellan ko och bil. På gamla svartvita foton som finns i min familjs ägo kan man se hur människorna ofta ställer upp sig framför kameran tillsammans med en ko. Lite senare men fortfarande medan världen var svartvit ställer de upp sig med en bil. Jag antar att de ville visa upp sig med det finaste de hade. Det mest värdefulla. Kossan var den som gav mat på bordet, vad gjorde bilen? Talade om att de hade råd. Gav frihet. Bilderna skvallrar om en förskjutning från självhushåll till lönearbete och konsumtion, och statusklättringen det innebar. I de flesta fall var inte bilen deras egen utan någons som var på besök. Att posera vid den var, antar jag, att få en glimt av en annan värld. Jag undrar hur kommande generationers funderingar kring våra selfies kommer att låta?
  I Indien förirrade jag mig långt bort från den väg jag var tänkt att gå men träffade då på en ko( inget ovanligt i Indien). Vi följdes åt en bit efter den dammiga landsvägen. Sedan tog jag taxi med skinnsäten och AC tillbaka till staden. Även jag valde alltså bilen istället för kon och med det valet i minnet kan jag förstå mina förfäder. Att varm, trött, dammig och vilse sätta sig i en sval ren bil och bli skjutsad till rätt plats kan kanske inte jämföras med det hårda slitet på en gård där många munnar skulle mättas och varken pengar eller mat riktigt räckte, men jag kan förstå att man väljer bilen. Kunde man göra det valet gick man mot en bättre tillvaro.
Idag är att välja kon( som symbol för ekologiskt och närproducerat), tänker jag, det bättre valet.

Hade tänkt mig en Selfie ihop med ko men det fick bli farmorsmor istället. Ingen ko ville posera med mig.