Bloggbokcirkel - Aprilhäxan

 Detta är ett inlägg i BBC-BloggBokCirkeln som startats av frk.FridaFortissima och Den vassaste kniven.

I ett rum på teaterhögskolan i Stockholm sitter jag och pratar med en ung kvinna. Jag är själv en ung kvinna, 19 år. Skillnaden mellan oss, som jag upplever det, är att hon är världsvan och jag är som Bambi på hal is. Vi har båda läst Aprilhäxan av Majgull Axelsson eftersom det var en av uppgifterna till antagningsprovet. Hon förkastar boken, jag är fascinerad över att Desirée som är sängliggande och varken kan tala eller röra sig i annat än spasmer men som har ett knivskarp intellekt kan färdas fram med hjälp av sinnet och trots den fysiska fångenskapen på så vis äga en frihet som går utöver det vi ser. Jag är fascinerad av vad lite man kan veta om en människas inre och dess upplevelser. Boken har fått mig att tänka till kring hur lätt det är att döma fastän man inte har någon aning.

  Nu har jag läst om Aprilhäxan, denna gång med fokus på systerskap eftersom det är temat i Bloggbokcirkeln. Det slår mig att Desirée ändå är fången, i ett slags hämndbegär gentemot sina tre systrar och sin mamma Ellen som lämnade bort henne och tog hand om fosterbarn istället. Desirées intentioner får systrarna att minnas det de velat glömma och återse varandra. Den samlande faktorn kring alla fyra syskon blir Hubertsson, läkaren som bodde inneboende hos Tant Ellen när systrarna var barn och som nu arbetar på sjukhuset där Desirée befinner sig. Det är också ur en fråga han ställer till Desirée som hela berättelsen rinner fram.

Jag skulle nog säga att det fortfarande är frihet kontra fångenskap som blir det bärande temat i min läsning. Alla syskon är på något sätt fångade i det som varit och kan först  när de konfronterats med det bli friare. De kan först då mötas som något annat än ekon av det förflutna. Dock tror jag att man som läsare kan hitta sitt eget tema utifrån vem man är eftersom berättelsen är mångbottnad. För mig blev boken ett glatt återseende trots all svärta den innehåller och jag kan konstatera att jag känner mig betydligt friare nu än den gången jag på ostadiga ben befann mig i rummet på teaterhögskolan.

Jag vill också passa på att uppmana er att gå med i BloggBokCirkeln.