tisdag 31 juli 2012

Hjortrondunset och tystnaden

I hjortronskogen doftar det av barndomens somrar.
Då gick jag längs den ringlande stigen ner mot sjön och båthuset. Där plockade jag de hjortron jag hittade och stoppade direkt i munnen.
Nu plockar jag inte längre hjortron där. Huset och stigen och båthuset är sedan länge sålt.
Nu går jag längs andra stigar med hinken i hand och näsan i hjortrondoften när jag träffar en man med vitt hår och en golden retriever i band.
- Roligt att se att det är andra ute, säger han.
- Ja detsamma, svarar jag och kommer ihåg paret jag träffade i hjortronskogen förra året. De revirpinkande som sa: Vi brukar vara ensamma här!
- Är det blött? säger jag.
- Va sa du?
- Är det mycket blött? säger jag lite högre.
- Ja, det finns en del, säger han och tittar ner i sin hink.
- Va bra! Då går jag lite längre in, säger jag riktigt högt och hoppas att det når fram.
Jag hälsar på hunden som med sin våta päls svarar på den fråga jag ställde. Det är riktigt blött i skogen.
Det klafsar om mina stövlar när jag letar mig in bland hjortronbladen. På avstånd kan jag höra det dova dunset när ett hjortron landar mot bottnen i mannens hink. Efter ett tag upphör det. Nu har han fyllt botten tänker jag.
I min hink dunsar det fortfarande när jag släpper ner ett saftigt hjortron, men det tänker jag, hör inte han.

Små grodorna

Ett gäng grodbarn hoppar över den lilla skogsvägen. Det finns inget övergångställe och fanns det, skulle det inte räcka till. De är så många. Och bruna. Så att det på håll ser ut som att marken rör sig.

söndag 29 juli 2012

Den sjungande Buddhan

Elaka tankar ligger på lur i mitt huvud. Det är hjärtat som skickat dem.
Buddha sitter på fönsterbrädan i köket och ler men jag vet att han vet, att han är besviken. Och jag försöker verkligen! Jag gör min solhälsning varje morgon, är innerligt( det är jag verkligen) tacksam över allt som är fint, springer i skogen för att släppa lös endorfinerna, försöker se från olika perspektiv och förstå människors val och när jag går bet, åtminstone acceptera dem.
Men nu bubblar det av ondsinthet på ett tidigare aldrig upplevt vis.
I vardagsrummet sitter en till Buddha på fönsterbrädan. Han har damm på sin tjocka mage. Jag stryker bort det med fingret, blåser lätt på honom. Så brister han ut i sång:
" What doesn´t kill you makes you stronger..." Magen guppar i takt, de långa örsnibbarna svajar fram och tillbaka.
Jag blir fullkomligt matt. Vet varken ut eller in. Inte vad ska jag tänka, hur jag ska göra, men beslutar mig för att fysiskt arbete är bra. Där kan man projicera sin ondska, det tröttar ut och ger inget utrymme för tankar som bara går i kors.
Jag tittar mot Buddha. Han sitter där han sitter, alltjämt leende. Jag tänker att jag måste ordna någon slags munkavle om han skulle få för sig att brista ut i sång igen. Sedan går jag ut för att bära lite sten.

lördag 28 juli 2012

Påsmannen

En man går förbi,
nästintill strosar
ser ut att njuta av folkvimlet
den kyliga sommarkvällen
Han har inga fylleögon
som många andra
ingen raglande gång
men han har en påse på foten
en sådan man köper frukt i
eller frysvaror
Nu är den tom
om man bortser från tårna 
För varje nytt steg 
blåses den upp
fylls med luft
som en vilsekommen lunga
Så flanerar han genom parken
med högburet huvud
ovetandes om sin påse
men ändå
som ett med den
Fullkomligt tillfreds

Ett vulkanutbrott på cykel

Min intention var att jag med hoppet som motor skulle cykla hemåt i sommarnatten. Så blev det inte. Istället blev det ursinnet som drev mig framåt medan de mörkblå molnen på himlen manade på mig och dynamon på min tantcykel ackompanjerade med ett tveklöst väsande.
Lite grann som häxan i Trollkarlen från Oz kanske för att ge en bild, fast med den skillnaden att det mer liknade ett vulkanutbrott än en tornado som dessutom inte kom utifrån utan personifierades av mig.

fredag 27 juli 2012

Eller...

I morse ringde telefonen
- Jag ringer angående en anmälan om läckage från en balkong.
- Va?!
- Jo, jag har fått rapporterat om dropp från en balkong. (Paus) Men jag kanske har ringt fel?
- Nej, förlåt, det måste ha varit mina tårar. Det ska genast upphöra.
- Ingen fara, jag kommer med en låda näsdukar, en stor famn och och ett betryggande besked om att allt kommer att bli bra.
- Tack det var snällt!
- Ingen orsak, jag gör bara mitt jobb!

eller..

inte riktigt...

-...Men jag kanske har ringt fel?
- Ja det har du nog gjort.
- Okej. Ursäkta. (Klick, Tuuut)


Rapport från en sockervadd

Igår drabbades jag av en näst intill obetvinglig lust att släppa fram min inre Thorsten Flinck-person. Den där som får människor att skruva sig lite obekvämt i sina stolar. Jag kämpade hårt för att inte låta den välla upp till ytan och punktera idyllen.
För bara för att jag ibland upplever det som att jag är vilse i en sockervadd och bara möts av kladdigt spunnet socker, där det enda sättet att ta sig ut är att tugga i sig skiten och bli illamående. Bara för att jag tänker så så behöver jag ju inte förstöra för dem som gillar sockervadd.
Det behöver jag ju inte, för de kommer ändå att få karies!

torsdag 26 juli 2012

Reflexion

Jag stirrar in i feghetens renrakade ansikte
kastar pilar mot dess allierade
men möts bara av vreden
hos min egen spegelbild
i deras glasartade ögon.

Festyra eller Med hoppet som motor

I vår lilla stad är det liv och rörelse. Öltält monteras upp. Bord och stolar ställs fram. Absolute Kidz spelas och hoppborgen gungar. Langososet letar sig fram längs gågatan. Magar kurrar. Vi spelar Kasperteater medan vinden välter vår scenografi och solen bländar. Barnen sträcker sig efter dockorna.

Festligheterna kommer att stegra, som ett crescendo, med gator som vimlar av folk. Ölandedräkter som möts i sommarluften. Laxoset som vinner över Langosdoften.
Folk kommer att dansa mer till det lokala coverbandet än till de inbjudna riksartisterna. Men de får skriva autografer. De har ju setts i tv.

Människor går man ur huse i vår lilla stad.
En och annan kommer att sitta i en port och hulka med svarta rännilar på kinderna framåt småtimmarna. Någon kommer att tappa humöret när spriten kopplar om till reptilhjärnan. Ytterligare nån kommer att kladda på grannen eftersom den plötsligt ser så inbjudande ut.
De flesta kommer att skratta och umgås och råka skrika lite för högt när musiken plötsligt tystnar så att inte bara det närmaste sällskapet utan även de tre borden intill vet exakt hur läget är. Många kommer att berömma varandra och säga sanningar. Tillfälliga kärlekspar kommer att hångla i buskarna och gränderna.Världsproblem och filosofiska frågor kommer att diskuteras av de som blir kvar när alla andra går hem. Pantburkar kommer att samlas upp av barn och det lokala originalet.

Jag planerar att sitta med en öl i handen i goda vänners lag och låta en månads oro rinna av, ner i gräset. Jag tänker lämna den i parken bland plastglas och laxrester och när jag cyklar hem i sommarnatten tänker jag göra det med hoppet som motor.


onsdag 25 juli 2012

Måste

Måste öppna fönstret
slå upp dörren
Måste andas frisk luft
höra bilarna som åker förbi
de ständiga tågen
Måste veta att livet går vidare
utanför.

söndag 22 juli 2012

Variationer på ett tema

När han satte sig bredvid henne kom en doft av pappersnäsdukar och sjukhustvål. Opersonlighetslukt. Som ett påtagligt ingenting sjönk han ner där bredvid henne. Som en institution. Ett tandläkarbesök. Som vitt och strävt papper från en undersökningsbrits.
Han hade djupa veck i pannan och en skyddsängel med sig. Snett bakom. Han var rik på pengar och erfarenhet men inte på doft.



Varje gång han satte sig i bilen kom en doft av mediciner. Av salva. Av små vita piller söndersmulade till beskt pulver.
Det var ingen lukt man gärna andades in, om man inte var sjuksköterska vill säga. Men det var hon inte. Hon var bara en vanlig dödlig som inte alls ville hjälpa mänskligheten. Hon hade fullt upp med sig själv.

På väg

Det är dags att ta ett steg
ett litet hopp
ett övertröskelkliv.

lördag 21 juli 2012

Krock

I byggvaruhandel är jag med snabba steg på väg mot kassörskan.
Jag håller en plywoodskiva i händerna och rör mig målmedvetet framåt.
Plötsligt tar det stopp.
Jag förstår ingenting. Gick jag in i något?
Jag sänker plywoodskölden och på andra sidan står en liten farbror i keps.
-" Gick jag in i dig?" säger jag.
-" Nej jag gick in i dig!", säger han, "Jag såg inte".

När jag sedan fortsätter till matvaruaffären och kolliderar med dörren, så inser jag med erfarenheten från bygghandeln att det måste vara dörren som går in i mig.

fredag 20 juli 2012

Ballongen

Tänk er en flicka eller pojke,
barn eller vuxen.
Tänk er en ballong
och en färg på den.
Min är röd
alltid röd
som blodet och hjärtat.
Tänk er att hen( ja tamigbövelen här passar hen) blåser upp ballongen
tänk att den lyfter hen högt över hustaken eller skogen eller bergen(beroende på hur man tänker sig det)
att hen svävar fram.
Tänk er att hen släpper ur luften
och att ballongen med rasande fart
krumbuktar sig hit och dit
den tjuter och pruttar
och blir tillslut liggande på marken.
Tänk er att hen plockar upp den,
slänger den i soporna?,
lägger den i en burk med andra ballonger?,
blåser upp den på nytt?
använder den till vattenballong?

Just så tänker jag att drömmar är
att de antar olika form i olika skeenden i livet.

Jag har inte nämnt att ballongen kan punkteras,
att också det är en form.
Men det beror på att jag har tejpat min ballong.
Den tål många nålstick
innan den spricker och trasas sönder.

Det finns också de ballonger som tappas bort
och aldrig nånsin återfinns.

Och de som gör allt för att glömma bort var de lagt sin ballong
men ständigt vet att den ligger i byrålådan.

Kanske finns de också de som inte har någon egen ballong
utan hugger tag i nån annans
och svävar med den.

Och de som förgäves letar...

Och de som är nöjda utan...

Och alla herrelösa heliumballonger som svävar mot universum...

Och... ja, ni fattar!

Det onda ögat

Igår kväll drabbades jag av Det onda ögat.
Det började som Det kliande ögat, antagligen för att jag stått i häcken med klipparen under eftermiddagen, jag kan inte tänka mig något annat än att det var en allergisk reaktion på detta.
Det kliande ögat övergick snart i Det onda och Svullnade ögat.
Snart såg jag ut som en boxare eller en misshandlad hustru, där det tidigare är att föredra, och det var bara att inta antihistamin och ryggläge. Med ögonen slutna( för att inget annat var möjligt) men inte tillräckligt trött för att sova gick jag igenom allt jag varit i kontakt med under dagen och som eventuellt hade kunnat få min hornhinna så upprörd.
Idag har Det onda ögat övergått i Det lite mindre och Känsligare ögat och jag är mycket tacksam över detta.

torsdag 19 juli 2012

Den vita gnun

Det hypnagogia tillståndet infaller mellan vakenhet och sömn. Det sägs att man kan använda de bilder som då dyker upp i sitt kreativa liv. Man kan aktivt ställa en fråga och sedan få ett okonventionellt svar på den.
Igår kväll när jag skulle till att sova dök det upp en bild av en älskande kvinna som förvandlades till en vit gnu.
Idag läste jag i min drömbok. Där stod:
Kvinna som förvandlas till gnu
Det djuriska inom dig som vill komma upp till ytan, såsom sexualdrift eller andra begär.
I en kvinnas dröm kan det också representera moderlighet, som i; en ko slickar bort hinnan från sin nyfödda kalv. Omsorg, pånyttfödelse. Olika aspekter av jaget.

Nej, så stod det inte alls. Jag skojar bara. Det fanns inte med, men om det hade gjort det så hade det troligtvis stått något liknande eftersom det är den typen av förklaringar som står där.
Nu hände detta under det hypnagogia tillståndet och inte under drömsömnen så kanske omfattas det inte av drömlexikonet även om det hade funnits med.
När jag tänker närmare på det kanske det inte ens var en albinognu utan en indisk ko.

Om kossor står det så här:
Ko
Som tjur, oxe( se under detta uppslagsord) men representerar den kvinnliga sidan av människonaturen, framförallt det oproblematiska utgivandet av jaget och kroppen till andra, eller till ett spädbarn; modern eller modersrollen. (Drömlexikon, Tony Crisp)

Så står det.
Gissa vad det står om tjur, oxe?!

Hur som helst så har jag nu använt min hypnogogia bild till något kreativt, ett blogginlägg. Återstår att inse vilken fråga det var jag fick ett okonventionellt svar på.

Bjuda på ett perspektiv

Jag tycker mycket om när man hamnar i situationer där det bjuds ett nytt perspektiv. Det behöver inte vara något märkvärdigt utan bara att man hälsar på i någons familj eller blir presenterad en ny tankegång. Det behöver som sagt inte vara något världsomvälvande men ändå öppnas världen upp lite mer än tidigare. Jaså kan man tänka så, leva så, ja det kan man!
För ett tag sedan fick jag vara den som bjöd på ett nytt perspektiv genom mitt sätt att leva och vara, iallafall tror jag så. Det var ingen som kom fram till mig, tog min hand och sa:
- Hörrödu Sara-Kajsa, tack för att du bjöd mig ett nytt perspektiv. Det satt fint!
Det är alltså min subjektiva uppfattning och kanske inte alls stämmer med verkligheten, men det verkade så. Och missuppfattade jag helt situationen är jag ändå beredd och villig att leva i den villfarelsen för att det känns fint att ge och för att jag är glad och tacksam för det liv jag lever.

onsdag 18 juli 2012

Livet pågår

Vi sitter i solen och låter den värma oss genom glasrutan. Detta är sommaren då det behövs en glasruta mellan en själv och solen för att bli riktigt varm. På varsin sida av trädgårdsbordet sitter vi. Jag med trötta vrister. Han med trötta bronker. Vi säger inte mycket. Det behövs inte. Det tysta samförståndet har alltid varit vårt. Så även nu. En humla letar sig in i blomman på bordet. En spindel har fångat en fluga. Pionerna blommar. Livet pågår.

tisdag 17 juli 2012

När oron bygger skatbon

Om vintern står trädet kalt och naket med ett stort risigt skatbo inbäddat bland grenarna. Det drar ögonen till sig men om sommaren döljs det i bladgrönskan.

På samma sätt som skatorna samlar pinnar och bygger sitt bo bildar oron efterhand en allt större rishög bland revbenen. Sakta läggs del efter del på plats. Det skaver och spretar och fastän man försöker dölja det och fokusera på annat, klä in det i löv, står man så småningom där som ett vintrigt träd med ett enda stort tjorv i bröstkorgen.

Oväntat besök

Idag plingade det på min dörr.
Utanför stod en man som var på väg från Smygehuk till Nordkap. På cykel.
Han hade gjort ungefär halva vägen.

För mig som tidigare under dagen gjort mitt första svajande försök med linan jag ska lära mig gå på och fått både skrubbsår och blåmärken efter att ha ramlat ner blev hans försiktiga förfrågan om vatten till en uppmuntran( efter att tanken på att han eventuellt var en tjuv, eftersom man hör så mycket om sådana som rånar gamla människor, passerat genom hjärnan men A. Jag är inte gammal, annat än i själen då möjligtvis B. Jag tvivlar på att sådana kommer på cykel, jag menar var skulle han göra av stöldgodset? C. Rädsla urholkar istället väljer jag att tro på godheten i människan)och några stunder senare var jag uppe på linan igen. Styrkt och fokuserad( och med alla mina ägodelar i behåll, såklart!)

Besegrad

När kroppen är trött
och soffan mjuk
förlorar ögonlocken
kampen mot tyngdlagen.

måndag 16 juli 2012

Sardiner, får och Ulf Lundell

Vi tar oss fram mellan husvagnar och husbilar. Går till fots genom människors tillfälliga semestertomter. Från en husbil strömmar dansbandsmusik, utanför en husvagn sitter en kvinna och pratar i telefonen med sitt barnbarn som ser på tv någon annanstans i landet, i ett förtält har en annan kvinna somnat i solstolen med munnen halvöppen, grilldoften ligger i luften, en pappa visar sin dotter hur hon på bästa sätt använder sin rosa propellersnurra.
Så många öden som ryms på denna begränsade gräsplätt, så många liv som valt att tränga ihop sig på denna camping just den här sommaren. Så många historier tänker jag medan jag vandrar genom dansbandsmusiken och tyvärr får en lätt klaustrofobisk känsla. I min värld går inte friheten i att vara ute på vägarna i sin husbil ihop med sardinpackandet på campingen.
En sån tur att vi är olika tänker jag sedan och drar en lättnadens suck när vi lämnar husvagnarna och bilarna bakom oss och når älven där jag är farligt nära att citera Ulf Lundell men hellre väljer vad som skulle kunna vara ett naturbetande fårs ståndpunkt Jag är för öppna landskap.

När huset sover

När jag var yngre och sov över hos kompisar brukade jag vara den som vaknade först. I det okända huset låg jag och lyssnade till andetagen från den sovande kompisen. Jag brukade ibland stirra på personen i ett försök att få henne att vakna och om hon gjorde det brukade jag blunda och låtsas att jag sov och precis vaknade jag med.
När jag som vuxen hälsade på hos mina föräldrar vaknade jag och låg kvar i sängen tills kaffedoften började sprida sig i det välkända huset. Då steg jag upp och slog upp den rykande svarta drycken i en kopp jag alltid druckit ur och slog mig ner mitt emot den för dagen mest morgonpigga av mina föräldrar eller om jag sov länge, den mest morgontrötta.
Hos släktingar ligger jag kvar och lyssnar till om någon annan verkar vara uppstigen, ibland kan jag höra brottstycken ur ett samtal som letar sig från frukostbordet genom sovrumsdörren.
På besök hos en del vänner brukar jag få tillfälle att läsa i min medhavda bok innan det börjar röra sig i lägenheten och morgonbestyren tar vid.
Idag stiger jag upp och kokar kaffe medan resten av familjen fortfarande sover och när vi har gäster är jag den som vaknar först och glädjer mig åt att de ska få vakna med kaffedoft i näsan.
Jag har alltid tyckt om stillheten på morgonen när huset sover, då allt är ogrumlat och löftesrikt och kaffedoften sprider värme.

söndag 15 juli 2012

Ett kuvert med fåglar

Jag har köpt ett vadderat kuvert med fåglar på.
Det är turkost och lila och finare än de vanliga frankerade kuverten.
Jag har tagit fram ett somrigt kort ur en låda i min sekretär.
I kuvertet ska jag lägga en bok som jag fått låna och läsa i precis rätt tid.
På kortet ska jag skriva Tack! och en hel del annat
för att det är viktigt att tala om när saker eller snarare handlingar
och människorna bakom dem betyder något.

måndag 9 juli 2012

Vila ögonen

På Yogadvd:n säger de att jag ska vila ögonen mot näsryggen.
Hur jag än försöker vila ögonen mot näsryggen
så är det som att jag i den position som avses
vilar ögonen mot övre delen av ögonhålorna, ögonbrynskammarna
eller vad det kan tänkas heta.
Jag får kämpa mot själva tyngdlagen
för att få ögonen att ligga mot näsryggen
och det är inte vilsamt alls
vilket det naturligtvis inte behöver vara
men det är ju ändå det de säger, att man ska vila.
Eller så har jag bara en helt felaktig bild av vad som menas med näsryggen.
Ser istället fram emot att vila huvudet mot kudden
eftersom det då inte råder några oklarheter om vad som är vad.

söndag 8 juli 2012

Att ta sig själv i hand

Ibland kan jag bli så fruktansvärt trött på mig själv
på mina principer och min tjurskallighet
min frihetssträvan och samhörighetslängtan
som sliter och drar åt olika håll
mitt ständiga kämpande efter balans
och avsaknaden av denna
Jag kan stå mig själv upp i halsen
och tycka att jag inte är något att behöva dra runt på resten av livet.
Men så händer det att jag upptäcker
att jag faktiskt inte vill vara någon annan
att jag är glad för det liv jag lever
och de val jag gjort.
Jag blir lätt och leende
Mina strävanden och längtor möts
för en stund, kort eller lång.
Det råder jämvikt och
jag tar mig själv i hand.

lördag 7 juli 2012

Hur man bygger en altan

Jag har tittat på en instruktionsfilm "Hur man bygger altan". I den visar David hur man bygger en altan. David förklarar ingående varför man bör använda tryckimpregnerat virke, vilka mm som gäller här och där, att rostfria skruvar är mjuka och annan nödvändig information för altanbyggaren.
David har ett något stelt leende men han jobbar på framför kameran och gör sitt bästa för att nå fram till hemmafixaren. Kanske drömmer han om en tv-karriär och tänker att detta är hans stora chans, att genombrottet står bakom nästa hörn. Kanske är det han som är nästa Martin Timell.
För mig är han redan bortom Martin. Där Timell drar några dåliga skämt och tjoff, tjoff spikar ihop något på två röda är David systematisk, förtrolig och ingående. Han får 44 minuter i bild medan Martin Timell måste samsas med ett gäng andra fixare och en massa reklampauser som gör att åtminstone jag slår av och lämnar tv-soffan.
Instruktionsfilmen är mycket pedagogisk och det bästa av allt är att när David än behöver det dyker det upp en annan man med ett snöre, en skruvdragare eller en stege. Så vill jag också att det ska vara när jag bygger min altan och förövrigt i livet i stort, när helst jag behöver dyker det upp en man med rätt utrustning. Ja dvs en skruvdragare eller en plintborr eller något annat som man har män till.

Tolv år yngre

Kvinnan i systembolagskassan ber om legitimation. Hon måste ha missat mina två grå strån på huvudet och min bekymmersrynka mellan ögonbrynen. Kanske fäste hon sig istället vid ungdomsfinnarna som i min släkt aldrig verkar avta och vid min irrande blick. Jag tittar på henne, jag tittar på displayen med priset, jag tittar mot kortbetalningsmakapären. Säkert ger det ett ganska osäkert intryck och jag är osäker: "Vad sa du att det blev? säger jag och tittar en gång till mot priset som står skrivet med grönt i det svarta fönstret medan jag bläddrar i plånboken. Hennes ögon lämnar mitt körkort som talar om att jag är trettitvå och får handla vin om jag vill och tittar mot priset.
-"Alldeles för lite" säger hon och sträcker ut en hand som vant greppar tag om flaskhalsen.
Hon tänkte ta betalt för en flaska istället för två. Om jag inte sagt något hade jag gått därifrån med känslan av att både vara yngre och rikare än vad jag nu lämnade lokalen. Istället gick jag ut i solskenet med mina två grå strån spretande som antenner på huvudet och vinflaskorna klirrande mot varandra i påsen.

fredag 6 juli 2012

Klick!

Jag samlar minnen som foton i ett album. Där finns bilder av alla jag älskar. Där finns också händelser och situationer förevigade.
En vacker kväll vid vatten med de människor som betyder mest. Klick! Jag fotar och lägger närmast hjärtat.
Sonens och mitt skratt som blandas där vi sitter på varsin sida av köksbordet. Klick! och närmast hjärtat.
En natt i den älskades armar. Klick! och närmast hjärtat.
En oväntad hälsning från en vän. Klick! Jag fotar och lägger närmast hjärtat.

Att ta vara på de stunder då jag lever intensivt och spara dem för stunder då livet går på tomgång gör kanske att jag inte är helt närvarande ens då. Att en del av mig ständigt är för medveten om att detta är övergående. Men för att vara betraktare är jag i vissa stunder ändå verkligen där och det fina är att de stunderna kan komma när som helst.

Klick!


torsdag 5 juli 2012

Inflyttad

Han hade byggt ett bo i hennes hjärna
och ett i hennes hjärta.

Han var där för att stanna.

Substans

Nu är det tid för substans i tillvaron.
Vill inte längre röra mig
i det abstrakta.
Har en längtan efter det konkreta,
det gripbara.
Det undflyende finns ändå
alltid närvarande.

Lunchstopp

På en vägkrog utmed E4:an sitter en liten pojke i gröna byxor. Hans fötter når inte ner till golvet men dinglar inte där de hänger i luften. Han sitter helt stilla bredvid sin pappa som äter lasagne med ketchup. Pappan har mörk skjorta och wetlookvax i håret. Han pratar lågmält med kvinnan som sitter mittemot.
Pojken har ätit upp sin mat och tittar ner i golvet.
Jag söker hans blick. Vill så gärna le mot honom, göra bussignalen dvs. luta mig fram och le och glittra med ögonen " Du, vi leker du och jag!" Men jag når honom inte. Hans blick är hela tiden nedslagen i golvet. Endast vid ett tillfälle vänder han sig mot pappan då denne tilltalat honom. Hans ansikte spricker upp i ett skratt, sedan återvänder ögonen ner i golvet. Han undviker att se på kvinnan som sitter på andra sidan bordet och inte säger ett ord till pojken under hela lunchen. Antagligen är de lika blyga för varandra båda två.
På radion pratar de om Higgspartikeln, den som de letat efter i fyrtio år och som förklarar allt. Det är stort men den säger inte något om hur den lilla pojken ska hantera att hans pappa har en ny flickvän som inte tilltalar eller ser honom.


tisdag 3 juli 2012

Frida Kahlo var aldrig förvånad

Det har hänt några gånger att jag fastnat med blicken vid någons ögonbryn. För att personen i fråga har plockat dem till höga välvda bågar eller vaxat bort sina egna och ersatt dem med ditmålade streck.
Jag är av den åsikten att alla ska få se ut som de vill men jag kan inte låta bli att förundras över hur vissa människor vill gå omkring och se förvånade ut jämt och ständigt. Vad som än händer står de där med ögonbrynen i pannan och möter världen med en förvånad uppsyn. Kanske är det det enda raka? Kanske har de kommit på något som jag missat, jag som låter mina ögonbryn växa vilt.
Jag minns särskilt en kvinna som av naturen hade höga ögonbryn men sedan plockat dem så att ansiktet såg ut som en clowns. Det fanns något så rörande skört över ansiktet, som om det mötte världen sårbart och nyvaket. Det är antagligen därför jag minns henne. Hennes uppsyn var som ett spädbarns, fullkomligt tillitsfullt.
Min ögonbrynsförebild är Frida Kahlo, den mexikanska konstnärinnan. Påståendet att hon aldrig var förvånad är kanske en överdrift men hennes livshistoria skulle få vem som helst att bli luttrad, polio vid sex års ålder, bussolycka vid 18, därefter livslång smärta.
Jag har ibland stått med pincetten framför spegeln för att jag tänkt att det kanske finns de som fastnar med ögonen vid mina ögonbryn och förundras över hur man kan gå omkring och se vildvuxen ut, men jag ger alltid upp. Det känns som en väldig massa väsen för ingenting. Jag är ju jag ändå. Och i mig finns viljan att vara lika stark, egen och okuvlig som Frida Kahlo och vem vet kanske sitter det i ögonbrynen...

Mer om Frida Kahlo här


måndag 2 juli 2012

Aristoteles och jag. Typ!

Idag har jag tillverkat en peruk till ett dockhuvud. Jag har provat mig fram, suttit med en avklippt nylonstrumpa, lingarn och nål. Jag har börjat och avbrutit mig. Testat ett annat sätt och slutligen kombinerat två olika. Jag har suttit med nål och tålmodigt stuckit den upp och ner i nylonstrumpan.
Igår satte jag plant, drog på mig gummistövlar och spände fast bältet med plantor över höfterna. Jag laddade plantsättarröret med tall och gick fram och tillbaka över ett hygge. Runt öronen surrade flugor och broms och solen stekte.
Förra veckan målade jag en kökssoffa. Jag bearbetade den med sandpapper, grundade, spacklade, slipade, spacklade, slipströk och målade sista lagret linoljefärg.
Jag passade också på att gå loss med korp i slänten bakom huset för att förbereda för blivande altangrund. Jag hackade, spadade, bar sten och körde skottkärra.
Det finns något  hos mig som tycker om sådana sysselsättningar, att låta kroppen arbeta och vara igång medan tankarna kan vandra fritt. Det är något meditativt över det.
Dessutom är det enkelt( som en välkommen omväxling från att jobba med människor)i den bemärkelsen att det blir ett tydligt resultat . Två tag med nål och tråd blir ett stygn, ett lager färg förvandlar en mörk soffa till en ljus även om det inte täcker helt, en tall i skogen gör en mindre i lådan på höften, ett korphugg och jorden blottas under gräslagret. Samtidigt kan man passa på att tänka på allt mellan himmel och jord.
För mig är det lite av Katharsis-effekt särskilt om aktiviteten jag utför är fysiskt krävande.
Katharsis = rening  
Enligt Aristoteles:
Genom att konfronteras med dramats tragiska förlopp och förstå huvudpersonens öde och konflikter renas åskådaren till en större klarsyn vad gäller vad det innebär att leva över huvud taget och blir därigenom en bättre människa.
Enligt mig:
Genom att konfronteras med en fysiskt ansträngande och/eller tålamodskrävande aktivitet och fundera över människors öden och konflikter renas utföraren till en större klarsyn vad gäller vad det innebär att leva över huvudtaget och blir därigenom en bättre människa.
Typ!
Iallafall blir man uthållig och sover gott om natten.( Efter x antal plantor sover man också gott i soffan framför Madagaskarpingvinerna)

PS. Jag passade på att lyssna på Sommarpratarna medan jag fixade med dockhåret och då blir Katharsis-effekten lite mer som Aristotelesvarianten. DS