Den rebelliska apotekerskan

Inne på apoteket har alla vita rockar och en numera serviceminded attityd. Jag vill hellre ha en burk än ett gäng kartor och apotekaren hämtar en burk trots att doktorn skrivit karta. Sedan gör den vitklädda varelsen något fantastiskt; hon sätter ett utropstecken i anteckningen om medicinen och förklarar sig sedan: "Egentligen ska vi inte byta ut det som står eftersom det blir en liten ekonomisk skillnad i tillverkningskostnad men en burk är ju mycket bekvämare" säger hon och jag inflikar att det är miljövänligare med mindre förpackningsmaterial, och hon tillägger att "det för reumatiker och äldre kan vara svårt att trycka ut små piller ur en plast- och foliekarta." Jag håller tyst om att jag inte anser mig tillhöra någondera.
Hon fortsätter med att säga att hon brukar skriva in ett utropstecken som en liten protest över sakernas tillstånd, och det är just där hon får min fulla respekt. Att hon står där i sina vita rock och är aktiv och medveten, att hon inte låtit sig hänfalla(förfalla) åt slentrian och låtgåmentalitet utan sätter ett utropstecken som en markering över var hon står i frågan. Jag tänker att hon förkroppsligar det utslitna men alltid aktuella uttrycket om att ingen kan göra allt men alla kan göra något. Jag tänker att det inte alltid är lätt att avgöra när man ska ta en strid och när man ska låta den vara men att det gäller att hitta en avvägning som med så mycket annat och att det enda sättet man kan göra det på är att vara vaken. Jag tänker att hon hittat ett sätt som passar henne.
Lite senare går jag ut ur apoteket med min burk som apotekaren satt två etiketter på: "som änglavingar", och känner mig upprymd. Jag kommer på mig själv med att se mig omkring efter fler människor som likt apotekaren förvandlar medicinburkar till små änglar även när det handlar om något annat. Jag är säker på att de finns.

Han som lämnade hörnet

Det var en gång en man som återkommande målade in sig i ett hörn. Inte för att han på något sätt saknade insikten om att det kunde hända, utan för att han förlorade sig så i arbetet. Han följde golvplankornas yta med penseln, engagerade sig i varje rörelse, njöt av färgens inverkan på sinnet och av glansen penselstråna efterlämnade. Han glömde tid och rum. Glömde var han befann sig och märkte inte att hörnet närmade sig. Så blev han gång efter annan stående i hörnet, betraktandes färgen som torkade, långsamt.
Tills en dag då han slutade vänta och dansade loss i den våta färgen. Han tog avstamp från hörnet och skuttade vidare ut i färghavet. Hans gummisulade skor gjorde piruett efter piruett och efterlämnade det vackraste mönster han någonsin skådat.

Medan solen gömmer sig bakom berget

Stegen knarrar i snön
Ögonfransarna fångar in snöflingorna
Solen vilar strax ovanför bergkammen
Elen rusar i kraftledningarna

På vägen möter jag en lekkamrat från förr
Nu är vi knappt ens bekanta
Jag har bilder av oss som små;
Jag på toaletten,
hon i pottstolen bredvid
Vi i sandlådan
med galonbyxor och lervattenkaffe
som jag hade tillagat
och hon drack
Då hade jag lugg och en tjurig uppsyn
numera bara tjurighet.
Hon går fort med röda kinder
Vi säger hej!
och så är då och nu
i ett ögonblick förbi.

Vid vägskälet står en bil.
Den lyser röd mot allt det vita.
En kvinna står bredvid.
Hennes hår är svart som hennes smartphone.
Hon fotograferar det snöklädda landskapet.
Kanske kommer jag i vägen?
och skyndar mig ur bild.
Hon ropar att fotot blev bra
Hon gör tummen upp.
Jag vinkar när hon åker därifrån.

På väg tillbaka har solen gömt sig bakom berget
Snöflingorna har smält och trillat nerför kinderna.
Stegen knarrar och
elen rusar alltjämt i ledningarna.

På toppen av sin längtan

Hennes längtan var så stor
att den växte till ett berg under hennes fötter
Från dess topp kunde hon blicka ut över
milsvid skog
ett lapptäcke av fält i varierande färgskala
och om kvällen
ljuset från stadens gatlyktor
Och fastän hon ännu inte riktigt förstod
roten till sin egen längtan
insåg hon att den tagit henne så långt
att hon nu såg det som tidigare varit dolt.

De varma ögonen

Kvinnan hade så vänliga ögon. De utstrålade värme och godhet. Vera undrade hur hon bar sig åt för att alltid verka så tillfreds och kärleksfull. En gång hade en person sagt om kvinnan att "hon nog måste vara religiös. Det är bara religiösa människor som kan gå omkring och vara så där glada hela tiden." Då hade Vera tyckt att det var en rolig kommentar, något hon aldrig funderat över. Nu tyckte hon det lät dumt, cyniskt och kanske bittert. Kanske hade mannen som sagt det varit förälskad i kvinnan, i den varma utstrålningen. Kanske hade hans önskan varit att få vila i hennes glittrande ögon men kanske hade hon faktiskt valt Gud istället eller så var det bara så att mannen inte passade.
Vera ville ha sådana ögon. Hon inbillade sig och trodde sig ha rätt i att kvinnan ägde en oerhörd styrka när hon trots allt elände i världen kunde gå omkring och värma. För Vera räckte det att öppna en tidning eller slå på tv-nyheterna för att hon skulle tappa hoppet och sjunka ner i meningslöshet.
Kanske var kvinnan vanligt förälskad, men så vitt Vera visste levde hon ensam. Men vad vet man egentligen om en människa tänkte hon sedan, men ändå...gick det aldrig över? Borde hon i så fall inte sluta glittra någon gång?
Vera hade börjat studera kvinnan. Tagit reda på vilken buss hon åkte och såg till att komma med samma, lyssna till hennes samtal i telefonen och de gånger hon hade några vänliga ord att dela med någon hon mötte i affären. Vera hade mer och mer börjat kopiera kvinnans sätt att röra sig, sättet hon hängde väskan över axeln och hur hon knyckte till med huvudet för att kasta undan håret som hamnat i ögonen. Hon hade försökt avläsa ansiktsuttrycket och övat på detsamma hemma i spegeln. Vera tänkte att om hon bara gjorde allt som kvinnan så skulle hon tillslut komma på hur man fick en så vänlig inställning till allt och så skulle också Vera bli sådan.

När världen blir en skridskobana

Vintern när gräsmattan förvandlas till skridskobana
när uppfarten förvandlas till skridskobana
när gatorna och vägarna förvandlas till skridskobana
då är det fel vinter
att vara utan skridskor.

Ut med det gamla och in med surkärringen

Jag började året med att byta ut min tjocktv mot en platt. Ja jag vet, jag hade tjocktv och jag hade gärna haft kvar den. Den fungerade utmärkt. Fungerar utmärkt. Och jag är konsumtionsfientlig, inte utvecklingsfientlig. Men jag gav vika inför den andre familjemedlemmen. Det kallas visst att kompromissa och är sådant man gör i relationer, har jag hört, men jag gjorde det inte utan protest. Min protest gick ut över expediten i affären. Han drabbades av min tjurighet och tyckte antagligen att jag var en bakåtsträvande och teknikfientlig(vilket jag till viss del i och för sig är, men det tänker jag inte bjussa honom på) surkärringkund. Jag för min del tänkte att han liknade sin tv-soffa i form och konsistens. När han sedan klämde ur sig att ingen köper så små tvapparater som 32" nuförtiden så klämde jag ur mig "Watch me!" och handlade av honom bara för att slippa den själsdödande aktiviteten det innebär att uppsöka en annan sådan affär, eller förresten vilken affär som helst som inte säljer mat eller böcker.
Väl hemma fick inte den slimma tv:n in några kanaler och jag fick vatten på min kvarn. Jag ondgjorde mig och hotade med att ringa upp soffpotatisen som inte ens orkade bemöda sig med att stå upp och betjäna kunden utan satte sig på ett gäng tvapparater extralarge. Som man brukar säga; sådan herre sådan tv!
Nej jag vet att det kanske inte är ett bra sätt att inviga det nya året, att gå till angrepp mot en intet ont anande expedit som säkert är en alldeles utmärkt människa på många sätt och vis med många fina kvaliteter. När jag tänker efter så kanske jag egentligen borde ha tagit hem honom och använt som fåtölj när jag så småningom fått in kanalerna på min nya tv.
2014-Mycket möjligt ett surkärringår.

I januariklarheten

Så har ännu ett åt dragit förbi
försvunnit som när lågan på ett adventsljus,
malplacerat i januariklarheten,
blåses ut
bara röken ringlar en liten stund
och sprider stearinos.