Getingen och möjligheten

En geting vandrade på glaset till fönsterrutan i sovrummet denna morgon. Jag öppnade det för att getingen lättare skulle ta sig ut men den bara fortsatte att vandra. Jag hämtade ett papper som jag försökte få den att kliva in på för att kunna bära ut den, men getingen letade sig snabbt tillbaka till glaset där den fortsatte sin vandring. Upp, hela tiden upp. Inte ut. Flera gånger försökte jag att ge den skjuts, visa den vägen - förgäves. Till slut hämtade jag ett dricksglas och föste in getingen mellan glaset och papperet. Den surrade instängt och försökte flyga vilket den fick ute på balkongen när glaset och papperet skiljdes åt.
Medan jag arbetade med getingen och svor över att den inte fattade att fönstret var öppet och att gå upp längst glaset inte skulle göra den fri utan bara trött och uttorkad och slutligen död på min fönsterbräda frågade jag mig hur många gånger jag gjort likadant? Hur ofta har jag vandrat på, övertygad om att jag tar den rätta vägen och om jag faller eller om någon petar på mig har jag fortsatt ändå. Det slog mig hur det ibland kan leda till att man hittar vägen ut och att alla steg var nödvändiga för att hitta dit, men att det ibland kan vara en evighetsvandring där man aldrig blir varse vindpusten från det öppna fönstret. Det slog mig också hur jag ibland ser människor vandra på längst samma väg och hur jag förtvivlat gärna skulle vilja ta en glaskupa och ett papper och bara få dem att se det öppna fönstret, möjligheten. Jag slogs också av sorgen över att hur mycket man än petar på dem så byter de inte riktning och av hur svårt det är att ta det faktum att man inte kan gripa in lika lätt som när det gäller en geting.