Ibland kan jag bli så fruktansvärt trött på mig själv
på mina principer och min tjurskallighet
min frihetssträvan och samhörighetslängtan
som sliter och drar åt olika håll
mitt ständiga kämpande efter balans
och avsaknaden av denna
Jag kan stå mig själv upp i halsen
och tycka att jag inte är något att behöva dra runt på resten av livet.
Men så händer det att jag upptäcker
att jag faktiskt inte vill vara någon annan
att jag är glad för det liv jag lever
och de val jag gjort.
Jag blir lätt och leende
Mina strävanden och längtor möts
för en stund, kort eller lång.
Det råder jämvikt och
jag tar mig själv i hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar