När huset sover

När jag var yngre och sov över hos kompisar brukade jag vara den som vaknade först. I det okända huset låg jag och lyssnade till andetagen från den sovande kompisen. Jag brukade ibland stirra på personen i ett försök att få henne att vakna och om hon gjorde det brukade jag blunda och låtsas att jag sov och precis vaknade jag med.
När jag som vuxen hälsade på hos mina föräldrar vaknade jag och låg kvar i sängen tills kaffedoften började sprida sig i det välkända huset. Då steg jag upp och slog upp den rykande svarta drycken i en kopp jag alltid druckit ur och slog mig ner mitt emot den för dagen mest morgonpigga av mina föräldrar eller om jag sov länge, den mest morgontrötta.
Hos släktingar ligger jag kvar och lyssnar till om någon annan verkar vara uppstigen, ibland kan jag höra brottstycken ur ett samtal som letar sig från frukostbordet genom sovrumsdörren.
På besök hos en del vänner brukar jag få tillfälle att läsa i min medhavda bok innan det börjar röra sig i lägenheten och morgonbestyren tar vid.
Idag stiger jag upp och kokar kaffe medan resten av familjen fortfarande sover och när vi har gäster är jag den som vaknar först och glädjer mig åt att de ska få vakna med kaffedoft i näsan.
Jag har alltid tyckt om stillheten på morgonen när huset sover, då allt är ogrumlat och löftesrikt och kaffedoften sprider värme.