När han satte sig bredvid henne kom en doft av pappersnäsdukar och sjukhustvål. Opersonlighetslukt. Som ett påtagligt ingenting sjönk han ner där bredvid henne. Som en institution. Ett tandläkarbesök. Som vitt och strävt papper från en undersökningsbrits.
Han hade djupa veck i pannan och en skyddsängel med sig. Snett bakom. Han var rik på pengar och erfarenhet men inte på doft.
Varje gång han satte sig i bilen kom en doft av mediciner. Av salva. Av små vita piller söndersmulade till beskt pulver.
Det var ingen lukt man gärna andades in, om man inte var sjuksköterska vill säga. Men det var hon inte. Hon var bara en vanlig dödlig som inte alls ville hjälpa mänskligheten. Hon hade fullt upp med sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar