Det har hänt några gånger att jag fastnat med blicken vid någons ögonbryn. För att personen i fråga har plockat dem till höga välvda bågar eller vaxat bort sina egna och ersatt dem med ditmålade streck.
Jag är av den åsikten att alla ska få se ut som de vill men jag kan inte låta bli att förundras över hur vissa människor vill gå omkring och se förvånade ut jämt och ständigt. Vad som än händer står de där med ögonbrynen i pannan och möter världen med en förvånad uppsyn. Kanske är det det enda raka? Kanske har de kommit på något som jag missat, jag som låter mina ögonbryn växa vilt.Jag minns särskilt en kvinna som av naturen hade höga ögonbryn men sedan plockat dem så att ansiktet såg ut som en clowns. Det fanns något så rörande skört över ansiktet, som om det mötte världen sårbart och nyvaket. Det är antagligen därför jag minns henne. Hennes uppsyn var som ett spädbarns, fullkomligt tillitsfullt.
Min ögonbrynsförebild är Frida Kahlo, den mexikanska konstnärinnan. Påståendet att hon aldrig var förvånad är kanske en överdrift men hennes livshistoria skulle få vem som helst att bli luttrad, polio vid sex års ålder, bussolycka vid 18, därefter livslång smärta.
Jag har ibland stått med pincetten framför spegeln för att jag tänkt att det kanske finns de som fastnar med ögonen vid mina ögonbryn och förundras över hur man kan gå omkring och se vildvuxen ut, men jag ger alltid upp. Det känns som en väldig massa väsen för ingenting. Jag är ju jag ändå. Och i mig finns viljan att vara lika stark, egen och okuvlig som Frida Kahlo och vem vet kanske sitter det i ögonbrynen...
Mer om Frida Kahlo här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar