På en vägkrog utmed E4:an sitter en liten pojke i gröna byxor. Hans fötter når inte ner till golvet men dinglar inte där de hänger i luften. Han sitter helt stilla bredvid sin pappa som äter lasagne med ketchup. Pappan har mörk skjorta och wetlookvax i håret. Han pratar lågmält med kvinnan som sitter mittemot.
Pojken har ätit upp sin mat och tittar ner i golvet.
Jag söker hans blick. Vill så gärna le mot honom, göra bussignalen dvs. luta mig fram och le och glittra med ögonen " Du, vi leker du och jag!" Men jag når honom inte. Hans blick är hela tiden nedslagen i golvet. Endast vid ett tillfälle vänder han sig mot pappan då denne tilltalat honom. Hans ansikte spricker upp i ett skratt, sedan återvänder ögonen ner i golvet. Han undviker att se på kvinnan som sitter på andra sidan bordet och inte säger ett ord till pojken under hela lunchen. Antagligen är de lika blyga för varandra båda två.
På radion pratar de om Higgspartikeln, den som de letat efter i fyrtio år och som förklarar allt. Det är stort men den säger inte något om hur den lilla pojken ska hantera att hans pappa har en ny flickvän som inte tilltalar eller ser honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar