Vi sitter i solen och låter den värma oss genom glasrutan. Detta är sommaren då det behövs en glasruta mellan en själv och solen för att bli riktigt varm. På varsin sida av trädgårdsbordet sitter vi. Jag med trötta vrister. Han med trötta bronker. Vi säger inte mycket. Det behövs inte. Det tysta samförståndet har alltid varit vårt. Så även nu. En humla letar sig in i blomman på bordet. En spindel har fångat en fluga. Pionerna blommar. Livet pågår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar