Jag har alltid varit en sådan som tycker om att gå i motvind för att känna att jag lever.
Förr både bokstavligt och bildligt talat.
Numer mest bokstavligt.
Som häromdagen då himlen blev svart och skogen knakade, då vinden tog tag i mitt hår och blåste mig fri från betungande tankar.
Det finns något förlösande i ett riktigt oväder.
Bildligt talat så har jag funnit att det sparar en himla massa energi att gå i medvind istället för att alltid streta fram men att det för den sakens skull inte är detsamma som att vända kappan efter vinden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar