Warning! Desperate housewife

I mitten av sommaren besökte jag tillsammans med min syster och mamma en inredningsaffär med fransk lantlig stil. Jag tror att det håller på att bli en sommartradition. Vi gjorde likadant förra året och precis som då avslutades besöket med konstaterandet att den franska lantliga stilen är för gullig för att kännas riktigt rätt. Nu liksom då hittade iallafall någon av oss en liten pryl som kändes mer ruffig och industriell och därmed mer rätt och fick äran att följa med hem.
I den butiken fick jag syn på en skylt. "Warning! Desperate housewife" stod det på den. Budskapet talade direkt till mig. Dessutom var skylten helt i metall och inte alls gullig men efter ett ögonblicks övervägande kändes den ändå inte rätt. 1. Var skulle jag ha den? 2. Den kostade för mycket. 3. Jag kan inte identifiera mig med typen som inreder med textade skyltar med skojiga budskap eller Carpe diem. 4. Jag är ingens fru.
Hur som helst! Nu hade skylten passat. Med bara några dagar kvar till att jobbet drar igång har jag desperat klamrat mig fast vid hemmafruandet. Jag har panikbakat bröd av olika slag, fyllt frysen, gjort egna halvfabrikat och strukit tvättberget. Jag har stått i vinbärsbuskar och kokat saft av skörden.
Ett tag hade degen jäst över bunken, ner på köksbänken och kladdat fast i bakhandduken men jag stod där  i min femtiotalsklänning, mitt förkläde med spetskant, mina högklackade skor som inte klämmer i tårna och min oklanderliga makeup och log som bara en äkta hemmafru kan. En hemmafru som inte blir desperat av att vara utan av hotet att inte få vara. Jag står gärna fastkedjad vid spisen så länge det är jag själv som har nyckeln och kan bestämma över min egen tid.