Vi skulle bygga en altan tillsammans min pappa och jag. Ännu ett av alla våra gemensamma projekt. Jag har tänkt på det sedan jag flyttade in i huset men min pappa har aldrig riktigt hakat på idén så jag bestämde mig för att göra slag i saken nästa sommar då jag sparat ihop pengar.
Plötsligt börjar min pappa vid ett besök att prata om att bygga en altan. Han stegar upp och pratar längd, bredd och material. Jag blir förvånad över denna vändning i altanbyggarfrågan, men glad lättad och tacksam över att få hjälp. Vi satsar på att göra grunden i sommar och resten nästa år.
Min pappa dök sin vana trogen upp alldeles för tidigt på mornarna då jag fortfarande var nyvaken och sonen sov tungt. Vi borrade hål i väggen för att se hur tjock den är. Vi klädde av huset de olika lager som kommit dit med tiden. Vi reste till Hudiksvall och köpte en altandörr. Min pappa hade något stressat över sig. Kanske kände han att tiden höll på att rinna ut.
Den dagen vi borrade hål i väggen hörde jag hur det pep i bröstet på honom när han andades och den dagen vi köpte dörren fick vi hjälp med att lyfta upp den på biltaket. När vi letade en elmotorsåg till att såga upp dörröppningen med sprängde hans huvud för mycket för att han skulle kunna koncentrera sig.
Sedan blev han allt sämre.
Plankorna som vi bänt loss blev liggande längst husväggen, dörren blev stående i uthuset. Vi hade tagit upp ett rektangulärt hål i husväggen från utsidan. Där tittar den faluröda träväggen fram och kontrasterar mot den gula fasaden. Hålet finns där som ett blodrött sår, en påminnelse om att han inte finns hos oss mer. Jag tänker att jag måste spika igen det över vintern, placera tillbaka isoleringen som vi tog bort och täcka den med brädor. Jag tänker att den nya altandörren får fortsätta att stå inplastad och bida sin tid. Sedan, nästa sommar, får jag fortsätta vad vi påbörjade och bygga min altan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar