För en tid sedan stötte jag ihop med min granne vaktmästaren. Han kom skumpande nerför en stenig backe med sin packmoppe. Vi bytte några ord och fortsatte sedan åt varsitt håll.
Men när han guppade iväg var det något i mig som ville klamra sig fast vid hans flak. En känsla av att han har något som jag vill åt.
Inte blåkläderna för såna har jag. Inte heller packmoppen, även om det hade varit roligt med en sväng. Inte heller massagen av de inre organen som jag antar blir resultatet av att skumpa omkring sådär. Nej något annat.
Helt enkelt själva vaktmästrandet. Detta yrke som inte gör mycket väsen av sig men som får allt att fungera. Tänk bara så många blinkande lysrör, läckande kranar, vildvuxna häckar det
skulle finnas och istappar som kan falla ner i huvudet och klyva det i
bitar om inte vaktmästarna ordnade och fixade.
Jag översköljdes av en längtan efter att klippa gräs och byta lampor, vrida upp klockor som stannat och skotta snö. Att fastna vid ett mekaniskt fel och humma, tillkalla mina kollegor och humma i grupp tills någon kommer på en lösning.
Efter mötet har jag helhjärtat gått in för hobbyvaktmästeri och det är, ska jag säga, som aloe vera på ett sår. Lent, uppfriskande och läkande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar