Jag brukade spela Chicago när jag var liten. Tillsammans med min far och min farbror. Vi spelade om tändstickor och i enstaka fall om pengar. Jag var bra på det. Riktigt bra.
Som vuxen har det slagit mig att de kanske lät mig vinna. Vem vet? De fick mig iallafall att tro att jag var bra och det räcker långt. Min hög tändstickor såg ut som en liten majbrasa där den låg på bordet.
Min ingifte farbror pratade Stockholmsslang, rökte cigaretter och hade tro, hopp och kärlek intatuerat på handen och ett ankare på armen. Han var en sån som rökte så att lungorna blev svarta och drack så att blodet blev genomskinligt, hans blodtryck var så högt att alla mätare slogs ut. Han var en sån som överlevde alla varningsklockor och som till och med klarade en brusten kroppspulsåder. Men till slut försvann han från oss och då hade våra Chicagopartier för längesedan upphört.
Nu känns det som evigheter sedan vi satt i köket och delade upp tändstickor och kort. Jag har glömt hur man gör och vilka termerna är. Jag har bara minnet kvar av att jag en gång var riktigt vass och spöade gubbarna i Chicago.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar