Dessa försäkringsbolag som ringer och pratar sig varma om sina erbjudanden. De använder ord som trygghet och uttryck som om olyckan är framme. De ser till att lägga in namnet på kunden då och då för att låta personlig, för att jag ska känna mig utvald. De vänder sig till vår sårbarhet som människor, vår rädsla för döden, för sjukdom och åldrande, för att de som står oss närmast ska förolyckas. De rider på vågen där vår dröm om det perfekta hemmet, det lyckliga livet och vad som skulle hända om detta tas ifrån oss är vår akilleshäl.
Jag brukar låta ointresserad, säga att inte nu, ring mig om ett halvår, jag hittar inte mina papper, det blir billigare som jag har det nu osv i all oändlighet. Tills nu! Nu har jag fallit som ett dalande asplöv i darrning, pladask för alla knep och all svada: Jodå, han hade bott här i krokarna, kände till den fantastiska utsikten från hälsohemmet.
- Är det möjligen i närheten av det som du bor? I huset som du bör ha försäkrat i vårt bolag. Tycker du inte det Sara-Kajsa?
Till min förfäran upptäcker jag hur jag mjuknar upp inombords, hur jag skrattar och till och med faller in i hans trygghetsingivande norrbottniska dialekt. Här bör tilläggas att jag under hela min uppväxt tillbringat somrarna i Jokkmokk och att Norrbotten och dess språk därigenom har en speciell plats i mitt hjärta.
Jag går helt enkelt på alla hans utplacerade minor, så när samtalet avslutas är ett gäng papper på väg till adressen där huset finns som jag nu, om jag inte tar mitt förnuft till fånga, har bytt försäkringsbolag till. Huset där jag sitter och omtumlad undrar hur det kunde bli så här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar