Igår kväll när jag var på väg att somna dök ett minne upp i mitt huvud.
Jag låg i sängen med balkongdörren på glänt och lyssnade halvt i dvala till ljuden av sommar. Plötsligt mindes jag en sommardag under min teaterutbildning, en parkmöbel (två bänkar med ett bord emellan), potatissallad men inte vad vi åt till eller var vi befann oss, bara att det var på en gräsmatta utanför någon slags byggnad, kanske en skola.
Jag letade i mitt minne för att försöka göra bilden skarpare. Var det möjligen när vi var på besök till Tokalynga Teaterakademi, eller till Bona folkhögskola( är inte ens riktigt säker på att det var just Bona) eller kanske när vi såg Måsen av Tjechov? Något annat tillfälle kunde jag inte komma på och sedan halkade minnet över i ett annat. Långsele skolas högstadium, utomhus mellan slöjden och rummet med pingisbordet. Där brukade vi sitta, ibland band vi kransar av maskrosor, ofta mosade vi maskrosblommorna mot någons kind eller näsa så att de efterlämnade gula fläckar.
Känslan var snarlik i de båda minnena, sommar, sol, vänner.
Innan jag somnade hann jag förundras över hur underligt det kan vara ibland med minnen som man glömt. Var har de befunnit sig fram till dess att de dyker upp? Har de legat i något litet veck i hjärnan? Och vad är det som gör att de plötsligt ger sig till känna av att det doftar och låter sommar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar