Idag pratade jag och mina elever om sommaren och framtiden. Vi samtalade över en fika om den lilla plätt på jorden där vi för tillfället befinner oss. Den lilla staden i det inre av Norrland där det visserligen är vackert och befolkat(glest) med trevliga människor men som är mördande tråkig, i alla fall för många unga. Jag berättade om att jag aldrig, aldrig, ALDRIG mer skulle bo i denna stad, att det var min fasta övertygelse när jag gick i gymnasiet och hade flyttat härifrån, men att jag nu faktiskt valt att komma tillbaka och dessutom trivs med det.
Vårt samtal flöt på om hus och sommarstugor, om landet kontra staden och plötsligt hör jag mig säga: Om jag fick välja skulle jag vilja bo vid vatten! Och visst är det så, jag skulle verkligen älska att bo vid vatten men det jag fastnade vid var formuleringen, om jag fick välja.
Det är klart att jag får välja! Sedan är det kanske inte är aktuellt just nu, men nog tusan får jag välja att vilja bo vid vatten. Denna lilla groda som hoppade ur min mun bekräftade att det i många fall är vi själva som sätter upp hinder för vilka vi är och hur vi väljer.
Men, kanske några invänder, om jag fick välja är bara ett talesätt, sånt man säger, ungefär som Vi hörs! när man skiljs från en bekant som man som hastigast stannat och pratat med i affären. Och visst, så kan det mycket väl vara, ett uttryck som man slänger sig med.
I den situationen tänker jag så här: Varför säger du så? Vi kommer inte att höras, möjligen kommer vi att ses nästa gång vi stöter ihop i det allmänna folkvimlet men vi kommer aldrig nånsin att ringas. Därefter säger jag: Hej då! eller Ha det fint! eftersom det känns mer realistiskt. Men kanske är det också en begränsning, kanske ska jag nästa gång faktiskt ringa upp den ytligt bekanta och säga Hej! Vi sa ju att vi skulle höras! Det är mycket möjligt att det kan bli upptakten till något fantastiskt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar