Ibland blir övergången mellan arbetsvecka och helg som ett hopp över helvetesgapet. Då och då, mer sällan nu än tidigare, klarar jag inte avståndet utan faller ner i den mörka avgrunden. När det händer vaknar jag på lördagsmorgonen och orkar bara inte. Kroppen är tung, sinnet är tungt. Jag kan inte motivera varför jag ska finnas utan vill helst bli något litet och lätt som saknar medvetande, luft. I bästa fall gråter jag en hel dag i värsta tomstirrar jag bara.
Jag har lärt mig handskas med det, jag vet att det går över, att jag på söndagen och ibland redan på lördagkvällen kan kika upp över kanten på det svarta hålet, se mig omkring och tycka att tillvaron inte är så tokig.
I dokumentären "Äntligen måndag" om Barbro Lindgren som jag tidigare skrivit om berättar hon att hon inte tycker om helger utan föredrar vardagar, därav namnet. Jag har en gång i tiden läst att Jan Malmsjö kan ha sådana perioder då han inte tar sig upp ur sängen. Och igår när det var en sådan lördag som jag beskrivit kom jag att läsa det här i 1Q84 av Haruki Murakami "De flesta människor ser söndagsförmiddagen som en symbol för vila. Men Tengo hade aldrig en enda gång sedan sin barndom betraktat söndagsförmiddagarna som något angenämt. Söndagar brukade göra honom nedslagen. När det blev helg kände han sig tung i kroppen, tappade aptiten och fick ont lite varstans. För Tengo var söndagen som en förvriden måne som bara fortsatte att visa sin mörka baksida."
Det känns skönt att vara i gott sällskap även om jag för det mesta tycker om att vara ledig och är duktig på att sysselsätta mig ändå. Det gäller bara att klara hoppet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar