Året är 1988 och jag ligger i en säng hemma hos mina släktingar i Norrbotten. Jag är rädd. Åmselemorden har precis inträffat och jag ligger stel som en pinne under täcket och tittar mot fönstret. Jag tänker att mördarna kanske finns utanför fönstret och att de när som helst kommer att komma genom det och mörda mig. Rummet är mörkt. Endast sänglampan lyser upp de murriga 70-talstapeterna. Jag vänder blicken mot den tapet som sitter vid sängen. Engelsk rävjakt. Jag tittar på Engelsmännen i röda uniformsjackor och försöker leva mig in i bilden. Försöker se hur hästarna galopperar iväg, hur hundarna skäller och hur den stackars räven springer för sitt liv. Men jag kan inte. Utanför fönstret finns det stora mörka hotet som är så otäckt och oförståeligt.
Året är 1987. En man på tv, Sighsten Herrgård, har AIDS. Jag vet inte vad det är eller hur man får det men jag vet att man dör. Jag är rädd. På skolan har en pojke sagt att man kan få det av att äta det vita på apelsiner. Det som blir kvar från skalet och som smakar lite beskt. På skolan serverade de apelsinklyftor efter soppan och jag skalade inte så noggrant, drog inte bort alla de vita trådarna. Gråtande berättar jag för mamma om min rädsla. " Men du är inte i farozonen." Det känns bättre. Ändå finns det mörka hotet som är så otäckt och oförståeligt.
Mellan 95-98 gick jag i gymnasiet. På svenskan ingick det att hålla föredrag eller muntlig framställning kanske namnet var. Jag valde att prata om rädsla. Jag hade hittat lite forskning på området och tagit fram overheadbilder. Jag berättade att jag valt ämnet för att jag alltid varit så rädd, för allt. Inte bara mördare och otäcka sjukdomar utan rädd för nya människor, ovana situationer, för det som är okänt. Men jag berättade också att jag inte såg rädslan som en begränsning utan som en drivkraft.
Efter föredraget var jag helt slut. Jag hade varit så rädd. Jag hade gjort precis det jag pratat om, valt ett utlämnande ämne, berättat om min litenhet inför en grupp människor som jag inte var särskilt trygg med. Jag hade tagit fram min egen rädsla i ljuset och utmanat den.
Året är 2012. Jag är inte lika rädd längre. Allt känns inte fullt lika otäckt även om mycket fortfarande är det. Det är bara att se sig om i världen för att upptäcka att det är så.
Den jag är idag är stolt över gymnasiejaget och håller med. Det är okej att vara rädd bara man inte låter rädslan begränsa. Se det som en drivkraft istället, en anledning att våga och på så vis utvecklas och komma lite längre.
Jag försöker leva så utan att för den sakens skull falla över i dumdristighet, bara se mina rädslor i ögonen, dela dem med andra och till slut ta rädslan i hand eller bära den som en krona: se Cirkushjärtat klappar mer än nånsin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar