Blåbyxorna på. Svetten som rinner. Mellan husväggen och skogen studsar ljudet av spik som motvilligt släpper sitt grepp om brädan. Virket som torkat ihop av solen och som spricker när kofoten gör sitt jobb. Att klä av ett hus. Lager för lager och se vad man hittar. Bryta sig bakåt i tiden. Fjällpanel. Gullfiber. Eternit. Annan glasull. Trä. Sågspån. Uppskattningsvis 80-tal, 60-tal, 50-tal sedan kommer man inte längre. Inte på mitt hus iallafall. Andra hus har timmerstomme, är tätade med tidningar och mossa.
Där kan man i gulnande artiklar läsa sig till vilket år huset byggdes men mitt hus berättar sina historier ändå. Det berättar om att lärlingar en gång fick använda glasull som madrass över natten. Det berättar om eterniten, det magiska evighetsmaterialet som skulle visa sig skörda många offer, om hur man senare byggde in det i ett skyddande skal av trä.
Det berättar om modets svängningar, nya forskningsrön och om familjen som byggde och bodde här från 50-talet fram till 00-talet. Jag hyser den största respekt för den människa som spikat i varenda spik som vi nu drar bort. Allt arbete och all svett som troligtvis runnit. Han byggde ett hem från grunden för sig och sin familj. Det är fint.
När han var borta och hennes knän inte längre höll, när trädgården höll på att växa igen och fasadfärgen hade pulvriserats av solen fick jag äran att ta över. Jag är så tacksam över det, att jag fick möjligheten att bygga ett hem för mig och min familj. Det är fint. Att lägga till ett lager färg på de lager av olika material som redan finns och sedan se till att huset får fler historier att berätta.
Att klä av ett hus och klä på det en utbyggnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar