Kompostlyckan från igår har idag förbytts till komposttragedi. När jag efter all min längtan äntligen skulle montera ihop komposten och slänga mina första matrester som jag samlat i en liten burk på diskbänken så visar det sig att det saknas metallclips för att fästa ihop sidorna. Jag skakar förpackningen, lyfter på alla delar, kryper in i kartongen för att undersöka om något kan ha ramlat ut eller fastnat i nåt veck, men förgäves. Inga metalldelar.
Jag kallar in förstärkning. Familjen anländer, vi vrider och vänder på komposten, vi tittar i broschyren, vi tittar på varandra och skakar uppgivet på huvudena(var och en på sitt). Det finns inget att göra, komposten är ofullständig.
Jag ringer butiken som ligger tjugo mil bort. Jodå, om jag kan komma in i affären så skall jag få nya delar. Jag är tjugo mil bort. Kan de kanske skicka delarna? Nej, inga sådana rutiner finns. Jag är fortfarande tjugo mil bort, men min syster är på plats, till och med i rätt del av stan när jag kontaktar henne om det fasansfulla som inträffat. Hon slänger sig på cykeln, tar sig vant fram på cykelvägarna, hinner till butiken, hänvisar till expediten Håkan som jag tidigare pratat med och de hittar clipsen. Jag kan andas ut!
Det kommer att dröja ytterligare några dagar innan jag får nöjet att kompostera mina första matrester men det kommer att gå. Tragedin har förbytts i tacksamhet över att jag har så fina människor runt mig som ställer upp. Däremot återstår frågan vad jag ska göra av min lilla låda med hushållsavfall de närmaste dagarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar