På en second handaffär i Umeå stannade jag till vid en hylla. Armen sträckte sig efter På spaning efter den tid som flytt. Den kändes bra i handen men huvudet slog till och sa till handen: Var inte så där torrt intellektuell nu igen, du kan läsa Proust när du blir pensionär.
När jag var yngre hade den tanken varit omöjlig. Då var jag tvungen att göra allt på en gång, få barn, utbilda mig, göra karriär och baka bullar men inte gifta mig, det hade jag inte tid med. Allt skulle ske nu! imorgon kunde jag bli överkörd av en bil. Jag var tvungen att bevisa för mig själv och andra att jag gjorde något av mitt liv, att jag fanns.
Nu har talesättet Var sak har sin tid gjort inträde i mitt liv. Jag kan se att det med största sannolikhet kommer en morgondag med nya möjligheter. Fortfarande slår den tidigare ivern mig och jag har svårt för att kallprata, sättas i situationer jag inte själv valt och se lekprogram på tv eftersom jag då tycker att jag slösar bort min tid. Men den bär inte längre på samma stress.
Och vem vet, kanske blir jag aldrig pensionär, antingen för att jag dör innan eller för att man helt enkelt i framtiden ska jobba tills man stupar. Kanske kommer jag aldrig att öppna den där boken och ta mig igenom den sida för sida, aldrig uppleva den omtalade madeleinekakan. Men kanske är det okej.
Det att i varje situation när man står med armen utsträckt mot en ny möjlighet avväga om den ska greppas nu eller om det kan vänta, att hitta balansen i att ha tillit till livet och att vara utlämnad till sin egen velighet. Det, är något att utvärdera om jag blir pensionär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar