För att vila ryggen efter att ha stått med rumpan i vädret och rensat ogräs gick jag till baksidan av huset. Mot väggen i solen med utsikt mot skogen tycker jag om att sitta tidiga vårdagar och som idag, i sommarvärmen. Men där hade nu ett hav av maskrosor brett ut sig och sitsen på den röda stolen såg ut att sväva på grässtrån och maskrosblad. Mitt projekt att anlägga en odlingstrappa för grönsaker i denna vildvuxna sluttning kändes med ens omöjligt. Hur hade det kunna växa så fort?
Jag satte mig i maskroshavet och fascinerades över vilken enorm växtkraft jag befann mig mitt i. Jag funderade på vad som skulle hända med stolen om jag lämnade den där och varken gick med lie eller trimmer utan lät naturen ta över? Hur lång tid skulle det ta innan växterna slingrat sig runt och slukat den?
Det känns betryggande på något vis att naturen, trots att vi gör vårt bästa för att förstöra den och först på senare tid förstått att resurserna inte är oändliga, är så stark och att vi och våra saker är så små.
Jag hejar på naturen, att den ska behålla övertaget, utom på platsen för min odlingstrappa förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar