Le med levern och en tandlös mun

Sedan vi blev med filmkanaler här hemma så har det setts film på längden och tvären, vissa bra, andra mindre bra, några börjor och några slut, en och annan mitt. En av dessa filmer handlade om en kvinna som åker iväg på en resa för att hitta sig själv. Hon lämnar sitt äktenskap och ger sig iväg till Italien där hon äter, i Indien försöker hon sig på ett tysthetslöfte och äter och sedan beger hon sig till, ja vart? Kanske Indonesien, min uppmärksamhet var inte på topp, men då plötsligt sitter han där med korslagda ben. Den lille mannen med ett tandlöst leende och glittrande ögon. Han är sådär vis och varm och balanserad som bara visa, varma, balanserade tandlösa äldre män på film kan vara och jag föll handlöst. Till filmens hjältinna som nu kommit sitt själv och en ny man( filmen börjar närma sig sitt lyckliga slut) på spåren säger han " Du måste lära dig att le med levern". Sammanhanget har jag glömt, det hade något med balans och inre frid att göra, men uttrycket stannade tillsammans med det tandlösa leendet kvar. Nu plockar jag fram det dagar då jag stänger ansiktet för omvärlden, då bekymmersrynkan lämnar spår i pannan och jag drar ner rullgardinen för ögonen. Vid sådana tillfällen tänker jag att jag ska le med levern. Försöka i alla fall och faktiskt så sprider sig någon slags lätthet i kroppen. Så långt som att kalla det inre frid vill jag inte riktigt gå, men någon dag efter tillräckligt många yogapass ska jag bli sådär vis och varm och balanserad( men inte tandlös eftersom jag vill äta lika mycket som hjältinnan utan likheter i övrigt) som bara människor som ler med levern kan vara.