Jag är uppvuxen med får på ena sidan av huset, kor på två andra och skog på den fjärde. Om våren luktade luften koskit och satte sig i håret medan jag väntade på skoltaxin. Silon brummade.
Skogen kände jag som min egen bakficka, där fanns grottan och klippavsatsen, bäcken som jag badade mina barbies och byggde dammar i. Där fanns pölarna med grodyngel och lagunerna(som jag kallade dem) i grustaget. Det var dit jag rymde när jag ansåg livet vara orättvist, packade en väska och gav mig av fast besluten att inte komma tillbaka förrän de där hemma riktigt, riktigt saknade mig men som gav upp den tanken när tårna blev till isbitar och tårarna isbanor på kinderna eftersom jag valt att rymma mitt i vintern. Det var dit jag tog min tillflykt efter min första kärlekssorg då de där hemma faktiskt hann sakna mig och bli riktigt oroliga över vart jag tagit vägen. Det var där jag stod på näsan åtskilliga gånger efter att försökt ta mig ner från berget på skidor.
För någon vecka sedan gick jag där igen. Det var igenvuxet och olikt men ändå så välbekant. Vårbäcken porlade, solljuset glittrade i vattnet. Mina fötter kippade efter luft i de blöta skorna.
En kompis till mig sa en gång att han förstod lite mer av sina vänner när han fick se varifrån de kom. Jag frågade aldrig vad det var han förstod om mig men han sa det med utsikt över skogen, från en klippavsats där mobiltelefonen saknade täckning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar