Kvinnan som badade med elefanter

Efter en skumpig färd bestående av lika delar illamående och förväntan kom vi fram till utflyktsmålet. En vacker glänta med en liten sjö, stenar och klippor runt omkring. Efter oss kom elefanterna med sina skötare på ryggen. Vi skulle få bada med elefanterna, skrubba deras tjocka hud med kokosnötsskal, sitta på deras ryggar och bli duschade.
Med på utflykten fanns en rullstolsburen kvinna, men en bergssjö i Indien är inte handikappanpassad. De runda stenskravlet som vi satte fötterna mot för att komma till vattnet var omöjligt att ta sig fram över på hjul.
Till sin hjälp hade kvinnan några unga män, kanske var de söner. De var välbyggda men inga muskelberg och kvinnan var två gånger så stor som de, men en av dem tog henne på sin rygg, bar henne över stenarna ner i vattnet så att också hon fick möjlighet att komma riktigt nära elefanterna.

Av denna soliga dag minns jag min son i gula byxor sittandes på en elefant, hur han håller upp händerna till skydd mot den hårda stråle vatten som elefanten med sin snabel riktar mot honom. Jag kommer ihåg det förtroliga samtalet med en tysk kvinna som lämnat sin man. Ett sånt där samtal som bara existerar just för att man är satt på samma plats en gång och troligen aldrig kommer att träffas mer. Och jag minns kvinnan som badade med elefanterna trots att hon inte hade förutsättningarna på sin sida. I min tankevärld blev det en symbol för att gå den väg man vill även om det kan tyckas svårt eller när andra förkastar de idéer man har samt att hitta de människor man behöver för att nå dit, de människor som ställer upp på den man är.
Det är också en av många upplevelser från Indien som får mig att tycka att vi trots all välfärd och trygghet, som naturligtvis är bra, glömt bort något väsentligt om livet.