När bör man egentligen släppa iväg någon med röda tänder? Lika ofta som en elev går genom skolan med godkänt( E) utan att gjort sig förtjänt av det? Hur ofta gör polisen ett undantag och river boten? Var går gränsen mellan tjänstefel och medmänsklighet? Hos vem ligger ansvaret i vilken situation?
Tandläkarbesök med delar av klassen i mellanstadiet. Vi får en röd-och vitmelerad tablett att tugga på. Tabletten färgar av sig på tänderna. Vi ler mot varandra och mot spegeln med röda gaddar. Tandsköterskan räcker oss en tandborste. Vi borstar och borstar. Jag borstar och borstar men enbart framtänderna. De som syns när man ler. Kontroll. Tandsköterskan inspekterar våra munnar och ber oss gapa stort. Hon hummar gillande tills hennes blick når mina tänder. Mmmm..njaa...ja, säger hon och släpper iväg oss. Tillbaka till skoldagen.
Numera borstar jag alltid tänderna exemplariskt noga.
Bråttom hem. Sonen väntar. Jag har varit borta alldeles för länge. Bilen är fylld med rekvisita och scenografi. På väg från en föreställning. Snabbt. Fort. Bråttom. Den röda bilen framför är alldeles för långsam men svängar av. Tack och lov! Trampar på gasen. Något som glimmar i mörkret. Någon som kliver ut i vägen. Någon som vinkar mig in till vägkanten.
Fortkörning. Mycket för fort. Alldeles för fort. På tok.
Resten av resan går enligt hastighetsskyltarna. Hemma hos sonen. Hinner bara sitta ner och telefonen ringer. Polisens röst: -Hur gick det, det var saftigt det där.
Numera kör jag inte lika mycket för fort.( Nej han rev inte boten, jag fick vackert betala, men behålla körkortet)
Matte B. Gymnasiet. Vill lära mig för min egen skull och inte någon annans. För att jag är intresserad och det är jag inte - av matte. Inte då. Under den tiden. Matteläraren: Du lyckades inte riktigt nå upp till VG på proven men jag vet att du kan det här så du får det betyget.
Han hade rätt. Jag kunde om det hade intresserat, just då.
Numera undrar jag hur fjorton år gamla betyg skulle kunna säga något om vem jag är idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar