Snart är det dags för Teaterfestival och jag syr och snickrar och målar för att få ordning all rekvisita i tid. Egentligen tror jag inte att jag kommit så mycket längre än när jag var barn, jag lekar fortfarande. Hela tiden. Jag bygger små världar av olika material, av dockor eller ihop med andra människor. Jag bearbetar verkligheten på teaterscenen precis som barnet i leken bearbetar och lär. Jag betonar för eleverna den lekfulla inställningen till skapandet, jag blir irriterad på människor som inte förstår att jag leker, människor som tycker att livet är bra som det är hur torftigt det än tycks vara. På scenen, i leken finns möjligheten att skapa ordning av kaos, att få förstå något man inte tidigare förstod, att komma vidare. Att leka på fullaste allvar det är vad jag gör, att hoppa säck och spela spel intresserar däremot inte alls.
Så inför den stundande festivalen där fantastiska barn och ungdomar ska dela med sig av sitt lekande och berätta allsköns historier, sneglar jag mot barnet i mig som står utklädd i för stora skor och hatt upphängd på öronen för att inte glida ner över ögonen, och ler. Jag står där än idag, redo att bjuda in till den fulländande illusionen som finns där för den som vill se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar