Jag träffar många barn och ungdomar i mitt jobb. När man har med barn att göra är det inte sällan detta scenario som inträffade häromdagen utspelar sig:
- Då, efter att jag har pratat klart, så går vi till gräsmattan och samlas där!
Varpå hela gruppen sätter i väg som en flock antiloper med snabba steg. Det finns inte någon som faktiskt går utan alla springer.
Just detta att springa fram mot det som är roligt är det inte många vuxna som gör. Varför inte? Vilket roligt inslag det skulle vara i gatubilden om en och en annan kostymnisse/a sprang fram mot resten av kollegorna som är på väg till lunch.
Visst springer vuxna människor. När de är sena t ex på väg till tunnelbanan om man bor så till, då springs det ganska ofta men det handlar inte om det glada, spontanspringandet som man gör bara för att det är roligt.
Någonstans när barndomen går över i tonårstiden försvinner springet ur kroppen men jag vill gärna tro att det ligger där latent och bara väntar att få komma fram igen.
Så varför inte börja idag, när solen skiner och det är lite lättare att vara lekfull och spontan, kanske med ett litet oväntat hopp bara för att livet är härligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar