Jag funderar ibland över det här med identitet. Vad den består av och vad vi vore utan den? Såklart man behöver en identitet utöver personnummer, något slags grepp om vad man är så att man inte bara rinner ut i ett ingenting, men ibland kan jag fråga mig varför vi klamrar oss fast vid vissa saker så hårt att knogarna vitnar.
Jag fick under hela min skolgång höra att jag var tyst och allvarlig. Detta skapade ett behov hos mig att visa på att " Titta jag är lättsam och ja, till och med rolig!". Att bevisa för människor att allvarlig inte behöver betyda svår och tråkig har tagit mycket tid och energi. Häri måste det så vitt jag kan se ligga en bild som jag har av mig själv och en bild som jag förstår att andra har av mig och att det däremellan finns ett glapp och något som skaver.
Tänk om jag istället hade ryckt på axlarna och inte tagit till mig av vad lärarna sa, om jag hade fortsatt att vara och bli bekräftad som surrkusen mina föräldrar och släktingar hävdar att jag var som liten. Vem hade jag då varit idag? Kanske var det ofrånkomligt eller hade inte gjort någon skillnad, det beror på vad man har för syn på livet och det är upp till var och en. Men jag tycker om att leka med tanken och jag tycker om att ompröva mina egna val och fråga mig varifrån de kommer, jag tycker om att arbeta med ungdomar då identiteten fortfarande testas och till viss del är flytande lika mycket som jag kan uppskatta en äldres människas tydlighet i vem hon/han är.
Som vanligt spretar mina tankar åt så många håll samtidigt, det finns så många om och kanske, ifall och å andra sidan att det skulle bli ett fasligt långt inlägg om jag skulle ta ut alla svängar. Istället finurlar jag på en föreställning/föreläsning där min enda scenografi skall vara en klädställning och den allvarligt lättsamma clownen huvudperson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar