Dramaqueen

Klockan 08.02 lämnade hon hemmet. Hon låste dörren och gick med snabba steg mot trappan.

Så tänkte jag ofta när jag bodde i Norrköping och gick från min lägenhet till skolan som låg i samma byggnad. Det gav en liten nerv åt min dag att tänka mig att min morgon var del i en deckare. Det roade mig.

I mataffären knackar någon på min axeln. "Ursäkta men är det här ditt?" USB:et ser precis ut som mitt men inte hade väl jag med mig det till affären. Plötsligt slår tanken mig: " Kanske innehåller det topphemliga statsangelägenheter( eller åtminstone kommunangelägenheter) och om jag tar hem det i tron att det är mitt, vem vet vad jag hamnar i då?" Men får snabbt svaret " Då skulle det nog inte ligga här på golvet" från grannen i kassakön.

Idag sprang jag, eller joggade som min son alltid poängterar att jag gör, i regnet. Eftersom jag redan tidigare bestämt mig för att prova en ny runda så kunde jag inte förmå mig att låta bli den på grund av vädret. Resultaten blev att jag fick hoppa mellan tuvor för att försöka undgå att kliva ner mig i lerig gegga. Det gick sådär. Träningsskorna står och torkar med tidningspapper i. Av den tidigare vitrosa nyansen syns inte mycket.
  När jag sprang där i regnet och gyttjan spelades en film upp i mitt huvud. En av alla dessa amerikanska krigsfilmer men nu var det jag som var soldaten, jag tror jag fortfarande tränades, hade inte skickats ut i kriget ännu. Bakom mig hade jag någon med högre rang( vet inte vilka graderingar som finns inom militären) och det gällde att inte visa svaghet utan istället öka takten. Det var nära att jag slängde mig på mage för att åla genom lervällingen men taggtrådsstängslet som alltid brukar finnas över huvudet på soldaterna i amerikanska filmer lyste med sin frånvaro så jag tyckte inte det var mödan värt.

Så vart vill jag då komma med detta? Att jag ser för mycket film. Nej, snarare att lite drama i vardagen aldrig är fel, det gör allt så mycket roligare. Men för min del behöver det inte alls vara på riktigt, skulle jag bli en del i något äkta kriminaldrama skulle jag med största sannolikhet bli rädd och vilja krypa in i en trygg vrå någonstans eller inte ens förstå vad som pågick. Den gången jag bevittnade insatsstyrkan komma farande, då kravallstaketen hindrade mig från att komma in i mitt hem för att hämta plånbok och nycklar till jobbet, då vi var de enda som av någon anledning blivit missade i evakueringsproceduren och tillbringat natten i ett hus där det utspelade sig ett gisslandrama, den gången ja, då var det som om det var en film och ingenting som gällde mig.