Igår satt jag uppe och vakade in julaftonen och vid tolvtiden när jag tittade ut genom fönstret tyckte jag mig se Fru Jul svepa in på gården med sin långa kappa. Den är mantelliknande och med den kan hon omhulda oss alla, svepa in oss i julefrid, få oss att försonas med oss själva och andra, värma de som fryser, trösta de ledsna och glädjas med de lyckliga.
Jag tyckte mig känna den fjäderlätta manteln landa över mig innan hon drog vidare och jag kom att tänka på hur det var att bygga en koja under ett bord med ett lakan över när man var liten. Jag tänkte på hur mysigt det var och på vilken samhörighet och förtrolighet man kände med kompisen man delade kojan med.
Om man tänker sig att Fru Jul sveper in oss alla, hela jorden( jo jag vet att inte alla firar jul men vi kan kalla henne något annat), i sin mantel så borde det innebära att vi alla känner samhörighet och förtrolighet samtidigt som vi har tillräckligt mycket utrymme för att inte börja bråka om att det blir för trångt eller behöva kasta oss ut efter luft om någon släpper sig. Jag tänker att det vore finfint om vi kunde tänka så, för på sätt och vis är det ju så det är!
Insvept i julefrid vill jag nu önska alla en riktigt God Jul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar